En av årets mest hajpade tv-serier är en trogen tolkning av ett tio år gammalt tv-spel. Betyder det att licensprodukter från och med nu kommer att göras med hänsyn till originalet?
I mitten av nollnolltalet var svala bossanova-covers av dekadenta postpunklåtar det coolaste du kunde lyssna på. Det franska coverbandet Novuelle Vague blev en angelägenhet efter att ha gjort en hissmuzaksversion av Joy Divisions ångestridna Love will tear us apart, komplett med strandskvalp och visselpipor i bakgrunden.
I en tid som födde ytlig talang-tv som Idol och X Factor blev anticovers en subversiv motkultur. Inte så mycket respektfulla covers som det var Mortal Kombat-fatalities som slet det bultande hjärtat ur originalen.
Av någon anledning kommer jag att tänka på detta efter att ha tittat på en karbonkopie-tv-serieversion av tv-spelet The Last of Us. Serien är så trogen sin förlaga att det är svårt att skilja dem åt om du pausar skärmen. Originalet, om du inte kände till det, är ett tio år gammalt Playstation 3-spel som enligt många fortfarande utgör guldstandarden för berättande i tv-spel. Serien är i sin tur skapad av Neil Druckmann och Craig Mazin. Den förre är också skapare av spelet, vilket kan vara en anledning varför produktionen inte tar så stora avsteg. Den senare skrev manuset till den hyllade miniseren Chernobyl.
Att en trogen tv-serieadaption av ett tv-spel är ett av årets mest hajpade kanske låter absurt. Men om du har sett den animerade Netflix-serien Arcane (baserad på datorspelet League of Legends) så vet du att det faktiskt går att göra kvalitets-tv trots att det är sprunget ur ett spel. Gemensamt för både Arcane och The Last of Us-serien är respekten för ursprungsmaterialet. Men även att det finns en grundkvalitet att jobba med; det finns en anledning varför alla Resident Evil- och Tomb Raider-filmatiseringar och -serier blir skräp.
Senare i år kommer även en ny Super Mario-film, som ser ut att bli en väldigt gullig och trogen tolkning. Särskilt jämfört med Super Mario-filmen från 1993, som av oklara anledningar utspelade sig i en Blade Runner-inspirerad cyberpunkdystopi där de gulliga goombaskurkarna var ersatta med slemmiga dinosauriemutanter.
Att tv- och filmfabriken köper upp och klistrar på licenser handlar sällan om kärlek till ursprungskällan så mycket som fördelarna med varumärkesigenkänning. Kanske ser vi en ny tid gry där tolkningar sker med vördnad och omsorg. Förbi är tiden då det går att komma undan med en två timmar lång spelfilm baserad på brädspelet Sänka skepp och krydda med rymdmonster (Battleship). En annan orsak till detta kan vara för att undfly fansens besinningslösa vrede som kommer som ett mjältbrandsbrev på posten när något rör sig utanför ramarna.
I vår släpps även en spelfilm om spelet Tetris. Den kommer dock inte att handla om spelet i sig, utan baseras på den sanna historien om striden om utgivningsrättigheterna. Hade historien släppts för bara något år sedan hade vi förmodligen fått en skitig noirskildring i stället. Där L-blockets tragiska originstory serverats till tonerna av en sval bossanovacover.
Läs även: 2022 års bästa tv.
