Dr Hannibal Lecter smet som bekant i slutet på [I]När lammen tystnar och lever i den nya bokens början i högsta välmåga i Florens. Ändå återvänder han till USA för att låta sig jagas av FBI-agenten Clarice Starling. Banden mellan dem är fortfarande starka men den här gången är det odjuret självt som står i centrum.
Thomas Harris har investerat pengarna från sina tidigare framgångar i en bildningsresa till Italien för att fila på sin Hannibal; ett Frankensteins monster i frack. En renässansmänniska som spelar Bach (Goldbergvariationerna, förstås) på antika instrument, kör en Jaguar, föreläser om Dante och behärskar märkliga vapen och uråldriga tortyrmetoder. För att inte tala om hans kunskaper i matematik, högre kokkonst, bordeauxviner, socialt umgänge samt kampsport och hypnos. Hannibal är med andra ord en absolut odräglig skapelse, outsägligt tröttsam i sin förbannade förfining. Ingenting är omöjligt för Stål-Kannibalen; med sin omnipotens tömmer han effektivt boken på alla tillstymmelser till spänning.
Harris är så fascinerad av sin huvudperson att han helt glömmer själva berättelsen, som går på absolut tomgång i över 400 sidor innan han till sist slänger i högsta växeln. Upplösningen är förstås sjusärdeles makaber men det var väl ändå det minsta man kunde begära? Logik, psykologi och lite hederlig horror - det får man leta efter nån annanstans. Jag säger det inte för att vara nedlåtande. Nej, jag är rätt och slätt besviken. Alla dessa ansträngningar, all denna pålästhet och research, alla dessa lärda referenser och kulturella blinkningar; allt till ingen nytta. Hannibal är bara ett nyrikt skrytbygge.
Stad:
