Det går bra för Niki & The Dove. Nyligen placerade de sig på femte plats i BBC:s listning Sounds of 2012, och ikväll spelar de på Debaser Medis. Nöjesguiden har träffat duon för att prata musik, dans och gråt.
-Jag heter Gustaf Karlöf och ska nu sätta tänderna i en saffranssnitt av bästa kvalité, säger Gustaf Karlöf. Dessutom så spelar jag i ett band som heter Niki & The Dove.
-Och jag heter Malin Dahlström och äter en mjuk pepparkaka av bästa kvalité, härmar Malin Dahlström sin bandkollega.
-Du spelar också i ett band som heter Niki & The Dove, lägger Gustaf till.
På ett fik vid Odenplan träffar jag duon, minuterna efter att deras debutskiva mixats klart i studion.
-En perfekt start på en intervju, skrattar Gustaf. Det är nog inte ofta det händer.
De är sprudlande glada att vara färdiga med skivan. Men inte enbart.
-Det är faktiskt en fantastisk känsla, säger Gustaf. Men mest sorgligt.
-Jag har inte funderat så mycket över hur det skulle kännas, erkänner Malin. Så jag blev nog lite överväldigad av stundens känsla. Så Gustaf, jag håller nog med dig, det känns faktiskt lite sorgligt. Både konstigt och sorgligt. Men ändå högtidligt.
Skivan är inspelad i Sverige, trots att duon just nu egentligen är hemmahörande i London.
- Vi har bott där i höst och spelat lite till och från, berättar Gustaf. Vi är faktiskt precis klara med en turné som vi gjorde runt om i England. Det är nästan lättare att räkna upp de ställena vi inte spelade på. Edinburgh spelade vi inte i till exempel.
Men även om britterna är förtjusta i bandets elektroniska pop så har deras väg till framgång inte varit hel problemfri.
-I Bristol stängde de av strömmen mitt under spelningen, minns Malin. Vi har spelat i Bristol tre gånger och det har hänt oss två av gångerna. Mitt i en låt dessutom!
Förskräckligt. Varför?
- Man får bara spela i trettio minuter, förklarar Gustaf. Och vi råkade spela i trettioen. De är skitnoga med sådant. Så de stängde av mitt i en låt och började spela bakgrundsmusik istället. Höjden av förödmjukelse.
Apropå era framträdanden. Vem står för det visuella?
-Malin har koll på det visuella, erkänner Gustaf, och Malin nickar.
-Jag älskar dans, men är ingen dansare själv.
Du har ett väldigt eget kroppsspråk på scenen.
-Jag tror att man kan vara fascinerad av något utan att behöva vara en del av det, säger Malin. Det är säkert därför jag älskar att jobba med dans och dansare. Och nu när vi kör som Niki & The Dove är det så roligt att fråga dem om de vill vara med oss på scenen. De är helt fantastiska.
Hur träffades ni?
-Vi träffades som vänner först, minns Gustaf. Första gången vi började göra musik ihop var för ett och ett halvt år sedan. Malin hade skrivit en låt, Dj Ease My Mind, och frågade om jag ville vara med och producera den i en studio, vilket jag gladeligen gjorde. Vi blev väldigt nöjda med resultatet och kom vi på att vi kanske skulle försöka att skriva en låt tillsammans. Det blev Under The Bridges som vi släppte tillsammans med Dj Ease My Mind på en singel. På den vägen är det, som man brukar säga.
Niki & The Dove har beskrivits som musik man både kan dansa och gråta till…
-Men gud så fint, säger Gustaf.
…så ni håller med om det då?
-Det är ju en komplimang, utbrister Malin.
-Det är jättefint på något sätt, tillägger Gustaf. Hellre det än att skratta.
Varför vill ni hellre få människor att gråta än att skratta?
-Åh nej, nu måste jag svara på det här, skrattar Gustaf. Det tyckte du naturligtvis var intressant. Okej, det kan vara slitet det här men det är så förbjudet att gråta i vårt samhälle, men tillåtet att skratta. Det är en sådan obalans i det förhållandet, i alla fall i vår västerländska kultur.
-När vi packade ihop vår lägenhet igår så hittade jag en gammal bok, ”Det gråtande djuret” och jag tror det är Malins bok. Då läste jag på baksidan av boken att människan föds gråtande. För att citera ”människan föds med en enda egenskap och det är att kunna gråta”. Det var väldigt fint.
Ikväll dansar vi och gråter till Niki & The Dove på Debaser Medis.
