Nöjesguidens filmredaktör undersöker hur mycket Förmänskligas-regissören (o)medvetet lånat av Bergman i sitt svartvita mörka drama om två kvinnor på ett udda behandlingshem.
Den debuterande långfilmsregissören Giulio Musis svartvita film Förmänskligas fullständigt dryper av allvar. Redan trailern är så oironiskt mörk och så mättad av referenser till Ingmar Bergmans Persona att jag genast blir nyfiken på drivkraften bakom detta egendomliga självfinansierade kamikazeprojekt. För er två som inte sett Persona, och för er alla som inte sett Förmänskligas bygger filmerna på en laddad relation mellan en vårdare och en patient. Den senare utspelar sig på en sekelskiftesherrgård förvandlad till ett hemtrevligt behandlingshem där huvudpersonen Anna vaknar efter sitt misslyckade självmordsförsök. Hon lär känna en sköterska och en pojke som ska hjälpa henne att bli människa igen.
Trots att produktionsstöden uteblivit har du gjort filmen och finansierat den själv. Varifrån kom den starka viljan att göra den?
— Det som driver mig är en vilja att förmedla och diskutera en filosofisk ståndpunkt. För mig hade det varit otänkbart att inte kontinuerligt ge utlopp för detta behov. Det är sådan jag alltid har varit. Det har egentligen aldrig varit en fråga om jag ska göra denna film eller inte, utan snarare när och hur jag kan skapa mig förutsättningen att spela in den.
Stundtals känns filmen som ren och skär Persona-remake. Hur mycket har du (o)medvetet låtit Bergman påverka ditt manus?
— Jag är glad att du tar upp det. Jag beundrar Bergmans tillvägagångssätt i hur han strukturerar upp många av sina filmer. Man kan lära sig mycket av att studera hans formmässiga bildspråk. Min film berör en annan tematik, så jag tror att de likheter som finns är i just den visuella formen. Filmen har en medvetet avskalad struktur och alla dialoger, symboler och metaforer refererar tillbaka till tematiken, vilket jag tycker Persona lyckas med väldigt bra.
Jämfört med Persona är din film dystrare, mer kroppslig och brutal. Är det ett sätt att få utlopp för dina mörka fantasier?
— Att filmen på sina ställen känns kroppslig och brutal är en konsekvens av frågan filmen behandlar: Är en människa den person som man formats till under livets gång, den person man lärt sig att vara - eller föds man perfekt för att sedan förorenas under livets gång?
Jag vill att åskådaren ska kritisera och diskutera dessa frågor. Filmens brutala uttryck är där för att understödja dess budskap och Annas insikt om vad som gör livet värt att leva.
Inget i din film, varken miljön eller klädseln avslöjar när den utspelar sig. Ville du göra den medvetet tidlös?
— Jag har velat låta filmens filosofiska diskussioner stå i fokus utan distraktioner, så jag har medvetet valt att hålla inredning och styling så tidlös som möjligt. Jag har inte velat att åskådaren ska kunna sätta fingret på när filmen utspelar sig. Även valet att använda mig av 4:3 var för att ha ett bildformat som var så neutralt som möjligt.
Många konstnärer, även bland de mest misogyna, har specialiserat sig på starka kvinnoporträtt, inte sällan lesbiska relationsskildringar. Känner du dig säker i rollen som kvinnoskildrare eller tog du mycket hjälp av dina skådespelare Maria Alm Norell och Louise Ryme?
— Egentligen hade manusets första omskrivningar en manlig sköterska som spelade mot Anna. Detta kändes fel då sköterskan är en spegling av Annas inre, därav blev det två kvinnor i huvudrollerna. De skapar en relation under filmens gång, men diskussionerna med Maria och Louise har egentligen alltid handlat om psykologi och filmens tematik, mer än specifika könsroller. Att vara en kvinnoskildrare är verkligen inte min plats att ta, och jag hoppas att diskussionerna kring filmen kan fokusera mer på våra karaktärers inre än de yttre omständigheterna.
Är Maria och Louise vår tids Bibi Andersson och Liv Ullmann?
— Ja det tycker jag absolut! Jag är så tacksam för deras konstnärliga uttryck.
Förmänskligas visas på utvalda biografer.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2023.
