Tvåhundrasjuttio sidor in i Ulf Lundells 800 sidor långa klagosång [I]Friheten, [/I]undslipper sig huvudpersonen Tom Wasser äntligen en sak man kan hålla med honom om: "Jag pratar en massa skit."
Wasser är 48 år, nykter alkoholist, frånskild två gånger, bor med barnen i Bronx på Söder i Stockholm (området kring Zinkensdamm) och ägnar en egentligen synnerligen lättjefull tillvaro åt att vara bitter, gnällig och gubbsjuk.
Att bokens författare står Lundell nära är ett kraftfullt understatement. Tom Wasser gör upp med åtskilliga av Lundells antagonister och kritiker i verkliga livet - och att de delar samma syn på "skithålet" Stockholm och det ruttnande Sverige är ju ingen större hemlighet.
Unga människor är - punkt slut - obegåvade ("Ungt folk 1998 var träskallar"), all musik efter Springsteen är dödfödd, författaren på modet där hemma hos Wasser är föga överraskande Jack Kerouac.
Inget är äkta längre, allt är falskt. Folkhemmet var bra. Vänstern var inte bra. Utbrände författaren Wasser sitter och småpratar med utbrände reklamaren Frank. Reklam är ju ytligt. Modebranschen är också ytlig. Kvinnor förstår de sig inte på. Det är jättesvårt att leva, särskilt när man är ensam i hela världen om att ha sett igenom hela skiten. Suck, det hjälper ju inte ens att ha miljoner på banken och hus på Österlen. Inte blir man gladare för att man reser vart som helst, när som helst, köper vad man vill, gör vad man vill. Wasser, liksom Lundell, är kokett med sin arbetarbakgrund - och rent förbannad blir man när de sitter och suger på var sin Cohiba och undrar varför de inte längre känner igen sig - och inte längre förstår varför de inte kan få syn på det arbetande folket. Wassers/Lundells bidrag till samtiden är klent. Lundells samtidighet ligger i hygglig förmåga att läsa tidningar, se på TV - och slött referera till detta faktum.
Den politiska analysen och samtalens substansvärde är rakt av låg, den invävda mordhistorien egentligen helt obegriplig.
Stad:
