Förbjud covers!

John Riggebo 11:27 9 Dec 2022

Därför bör vi låta popmusiken vara en färskvara.

En gång störde jag Amanda Bergman vid en bardisk. Jag ville imponera, och gaggade därför inte om Amason, utan berömde hennes Idiot Wind-EP. För att visa mig extra kunnig lyfte jag fram en rätt blek låt i stället för dem jag egentligen gillade mer.
– Jag lyssnar på Mama, You’ve Been on my Mind flera gånger i veckan, ljög jag. 

Bergman tackade artigt och återgick till telefonen. Någon månad senare hörde jag Bob Dylans originalversion. Den fadäsen håller mig vaken vissa nätter, men det är inte därför vi bör bryta med coverlåtar som kulturyttring. Statistik från Luminate Data visar att ny musik sjunker i popularitet, i USA står den för endast 28 procent av de digitala lyssningarna. Jämför detta med 36 procent för bara två år sedan, och betänk också att ”ny musik” i sammanhanget är allt som släppts de senaste 18 månaderna – en stor del av denna lilla del utgörs alltså av nyinspelade versioner av gamla låtar. 

Jag vill tro att vi kan bättre. Så mycket bättre rullar på som vanligt, ett program som helt och hållet bygger på att blicka bakåt och som i över tio år varit en central popkulturell samlingspunkt. Vi håller på att måla in oss i ett nostalgihörn. Ska våra starkaste kollektiva musikminnen från tjugotalet behöva vara halvhjärtat upphottade versioner av musik någon skrev i ett vardagsrum 1992? 

Låt oss vara ärliga: låttexter håller sällan för mer än ett par lyssningar. Därför bör vi låta popmusiken vara en färskvara, refrängerna komma och gå, vi bör låta kulturen röra sig framåt. Magaluf var en hygglig låt, men vi behöver inte höra den igen. Och hade orden ”du träffade någon annan när jag inte var med, jag kunde inte fatta, jag ville inte se” kommit ur Kajsa Grytts mun om hon fått formulera texten själv? 

I coverlandet finns inga tecken på att det man hör är viktigt. Det går att irritera sig på hur covers ofta blir försnällade versioner av originalen, med bortslipade kanter. Men det verkligt beklagliga är att de avmystifierar musiken, reducerar den till ett antal ord och toner. Alla som någon gång blivit berörda av musik vet att den är större än så. Visst går det att slänga sig med termer som intertextualitet, påpeka att musiker i alla tider härmat, lånat och stulit, och visst kan coverlåtar vara bra – men framför allt kan de vara hopplöst tomma och energifattiga. Och visst kan någon enstaka tolkning tillföra något nytt. Det kan en helt ny låt också. Mest upprörande av allt är maktkoncentrationen som uppstår när etablerade artister gör håglösa tolkningar av varandras låtar. 

Det finns tusentals begåvade oetablerade artister som sliter och skapar banbrytande verk – men NME, Stereogum och The Line of Best Fit uppmärksammar att Tove Lo spelat in en avskalad version av Dancing On My Own. 

I covers finns ingen vilja, ingen ansträngning och ingen risk. Så inför fängelsestraff. Skulle någon trotsa ett förbud skulle jag vara den första att lyssna. 

COVERS SOM HAR BLIVIT STÖRRE ÄN ORIGINALET

Sinead O'Connor – Nothing Compares 2 U (Prince)
Molly Sandén – Rosa himmel (Jonathan Johansson)
Jeff Buckley – Hallelujah (Leonard Cohen)
Ebba Grön – Staten och kapitalet (Blå tåget)
Whitney Houston – I Will Always Love You (Dolly Parton)
Guns'n'Roses – Knocking On Heavens Door (Bob Dylan)  
UB40 – Red Red Wine (Neil Diamond) 

 

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera