Av Jan Gradvall, nummer 8, 1991
Är politik spännande? Och hur roligt är det egentligen i riksdagen? Så här strax innan valet känns de frågorna ovaligt angelägna. Nöjesguiden tvingade därför en reporter att tillbringa tiotals timmar uppe på riksdagens åhörarläktare. Gissa hur roligt han hade?
”The riksdag, Sweden’s Parliament, has a history going back to the 15th century. Opennes, tradition and renewal are fundamental themes of its work. Welcome to the Swedish Parliament Building!”
Denna rätt lockande programförklaring är hämtad från en turistfolder som vem som helst kan gå och hämta i receptionen till Riksdagshuset. Foldern, som innehåller åtskilliga färgbilder, delas dessutom ut helt gratis.
Det kostar heller ingenting att i The Swedish Parliament Building ta hissen upp till åhörarläktaren för att därifrån sedan ta del av skådespelet live.
Aktörer: 349 av Sveriges mest inflytelserika personer; flera av dem flitigt förekommande i TV.
Showtime: Cirka 09.00-21.00, måndag till fredag, under oktober-juni.
Under några veckor bevistade jag detta skådespel tämligen regelbundet. Ibland gick jag dit tidigt på eftermiddagen. Någon gång satt jag där och tittade i fyra, kanske fem, timmar i sträck. Någon gång svalnade mitt intresse snabbare än det medhavda kaffet.
Fast kaffe får man egentligen inte ha med sig in i The Swedish Parliament Building. Till skillnad från till exempel bio eller teater är det här förbjudet med mat och dryck i alla former. Det är heller inte tillåtet att ha med sig väska eller ytterkläder, och vid dörren in till riksdagskammaren finns en skylt med texten ”Förbjudet att applådera och demonstrera”.
Några försök till applåder och demonstrationer noterades dock aldrig. Däremot fick de uniformsklädda vakterna rycka in vid flera tillfällen då besökande åhörare råkat somna. Sitter man och halvnickar, en teknik flera tycks träna till perfektion just på denna åhörarläktare, då bryr sig inte vakterna. Om man däremot somnas så kraftigt att man faller framåt eller i sidled, då blir man genast väckt och tillsagd.
Själv föll jag kraftigt framåt av sömn endast en gång. Det var mitt under debatten om ”Arbetsmarknadsutskottets betänkande 22” och jag minns inte riktigt om det var Charlotte Branting (fp) eller Kersti Johanson © som talade, men i mina annars mycket noggranna anteckningar syns ett ”L” som är lika långt som hela mitt block, så antagligen somnade jag medan jag skrev något ord med just den bokstaven.
Kanske var det ”L” som i lagstiftning.
Enligt den statistik jag förde under dessa besök var det nämligen fem ord jag hörde oftare än några andra: ”intresse”, ”faktum”, ”staten”, ”arbetsgrupper”, ”lagstiftning”.
Dessa fem ord tycks vara de stora modeorden i The Swedish Parliament Building just nu. På sjätte plats – åtminstone under just denna debatt, som bar underrubriken ”arbetsmiljö och rehabilitering” – hamnade uttrycket ”psykosociala problem”.
Etta kom Mona Saint Cyr (m), som använde ordet sex gånger på tjugo minuter.
Tvåa kom Lars-Ove Hagberg (v) med fem psykosociala problem på ungefär lika många minuter.
Efter några dagar i Riksdagen märker man också att ens fördomar om de olika partiledamoterna infrias rätt väl.
Sämst klädda är kommunisterna. Nämnde Lars-Ove Hagberg hade till exempel blåjeans, sorgsen kavaj och ett antal hårtestar som tycktes vara lika överrens som Jugoslaviens republiker. Med den utstyrseln hade han knappast kommit längre än till vaktmästeriet om han besökt den amerikanska senaten. I det brittiska parlamentet hade man möjligen frågan om han var där för att söka jobb – i just vaktmästeriet.
Och bäst klädda är faktiskt de konservativa moderaterna, med en annan folkpartist som oväntad uppstickare, medan miljöpartistiska kvinnor oftast tycks välja ”lediga” Afrikainspirerade tyger; praktiska plagg man antagligen även kan använda skrämma bort säljägare med. Det bör dock påpekas att väldigt få centerpartister bär hormoslyraggregat på ryggen samt att det under mina besök i riksdagen inte lämnades in en enda grep i garderoben.
Det mest anmärkningsvärda är annars hur få av riksdagsledamöterna som är närvarande i själva kammaren.
Under den första debatten som jag iakttog var endast två (2) av de 349 folkvalda närvarande i salen, vilket möjligen hade sin förklaring i att Sten Andersson insjuknat samma morgon och att hela dagsprogrammet därför snabbt fick göras om. Men jst den tvåmansdebatten bjöd faktiskt ändå på stor underhållning.
Först talade Ingrid Ronne Björkqvist (fp) om barnhälsovården – och det var ingen som lyssnade förutom socialminister Ingela Thalén. Därefter talade socialminister Ingela Thalén om barnhälsovården – och det var ingen som lyssnade förutom Ingtid Ronne-Björqvist (fp).
Ändå envisades de båda med att allvarligt få fram till talarstolen varje gång de sade något. Inte ens Jaques Tati hade kunnat regissera en sådan scen bättre.
Fast å andra sidan finns det också nackdelar med att välja just sådana fårmansdebatter. Ty just fler riksdagsledamöter som är närvarande i kammaren, desto större chans är det att få se någon av dem gå fram och dricka Ramlösa. Och att bevittna en sådan Ramlösa-ceremoni, det är nästan det mest fascinerande man kan se i The Swedish Parliament Building.
Detta Ramlösa-podium består av ett litet träbord som står längst fram i salen alldeles framför talmannens stol. På detta bord står det alltid fyra stycken dricksglas samt två stycken Ramlösa-flaskor; båda öppnade.
Varje gång en riksdagsman, eller riksdagskvinna, känner att halsen behöver fuktas så tvingas de fram till detta podium för att ta sig en slurk. Någon möjlighet att bli serverad vid sitt eget bord finns inte. Alla måste genomgå denna procedur – även Lars Werner.
Och antal glas och flaskor på podiet är ingen slump. Så fort ett glas nyttjas, då ska genast ett nytt glas ställas dit. Fyra glas, alltid fyra glas. Två flaskor, alltid två flaskor. Huruvida man lagstiftat om detta är något oklart, men man har i varje fall anställt två flickor som har till uppgift att se till att regeln efterföljs.
Dessa två vaktare av Ramlösa-podiet kallas för Exp Ass i programmet, vilket står för expeditionsassistent, och iklädda rätt söta röda uniformer sitter de alltid startklara vid ett eget bord snett till höger om talmannen.
”Riksdagsman A går fram mot talarstolen. Ska han lämna något meddelande till kanslisten, eller ska han… Ja! Ja! Riksdagsman A går fram och-och-och… han dricker Ramlösa! Han tog ett glas och nu finns det alltså bara tre, upprepar tre, glas kvar på podiet. Akut beredskap! Påfyllning genast.”
Och till åhörarläktarens tysta applåder, riktiga applåder är ju förbjudna, springer sedan en Exp Ass ut och hämtar det magiska fjärde glaset.
Om man mot förmodan tröttnar på detta skådespel kan man istället specialstudera stenograferna.
Dessa anonyma hjältar jobbar i dubbel bemärkelse i det tysta, de får sällan vara med i TV, men utan deras insats skulle Sverige aldrig få reda på vad Sverige egentligen sysslar med. Eller åtminstone – utan dem skulle Sverige aldrig få reda på exakt hur många gånger någon yttrar ordet ”psykosociala problem”.
Stenograferna antecknar nämligen precis vartenda ord som sägs i riksdagen. De skriver och skriver och skriver och skriver och skriver och skriver och efter tio minuter är de så trötta att de måste bytas ut.
Dessa supersnabbfingrade individer växlar dessutom lika skickligt som fransmännen på 4 x 100 meter. Cirka 45 sekunder innan det är dags för byte kommer det in en ny stenograf in från dörren till höger i kammaren. Denna sätter sig sedan bredvid den stenograf som för tillfället skriver. I exakt samma ögonblick som A stannar upp, så sätter sedan B igång. Klockrent. Inte ens en hundradels sekund går förlorad.
Politikerna själva är inte fullt lika roliga att titta på.
En gång när jag var där sa Charlotte Branting (fp) ”behuv” istället för ”behov”. Det var det roligaste någon sade under den eftermiddagen.
I mina anteckningar har jag också noterat att Ann-Cathrine Haglund (m) en gång yttrade ordet ”jävligt” men att hon direkt därefter ursäktade sig inför talmannen. ”Herr Talman. Jag ber om ursäkt för mitt språkbruk, men ordet var faktiskt ett direkt citat från en elev jag talade med i skolan.”
Att citera så kallade verkliga människor tycks vara ett mycket populärt debattrick i riksdagen. Uttryck som ”Den åsikten hörde jag från en förman Andersson på fabriksgolvet i Trollhättan” samt att ”Precis så sade eleverna i Järfälla-skolan” används ofta för att ta sig ur ett debattunderläge. I musikvärlden kallas sådant för ”street credibility”.
Alla verkar också vara ytterst angelägna om att inte framstå som yrkespolitiker.
Under den nämnda debatten om psykosociala problem talade till exempel Lars-Ove Hagberg (v) flera gånger om sina ”erfarenheter från det fackliga arbetet” och hans kombattant Mona Saint Cyr (m) upprepade två gånger att hon minsann hade arbetslivserfarenhet från TJUGO olika arbetsplatser.
Att ”göra en Carl Bildt” eller att ”göra en Ingvar Carlsson”, det vill säga suga in partiprogrammet redan med bröstmjölken, anses tydligen inte som beundransvärt ens i riksdagen.
Fast det var ytterst sällan det hettade till i debatten.
Det lunkar på och det lunkar på och så fort någon gnista uppstår någonstans så är någon genast där och släcker med lite Ramlösa.
Inte ens talmannen förmår att hotta till det lite. Förste talman Thage G Peterson (s) är korrekt. Och förste vice talman Ingegerd Troedsson (m) är så korrekt att man är övertygad om att hon lärt sig sova med ögonen öppna.
Christer Eirefelt (fp), som är andre vice talman, kan däremot en del rätt festliga fingertricks. Ibland, när han verkar som mest uttråkad, jonglerar han rätt skickligt med pennan i en halvbåge. En gång såg jag honom också göra ”vågen” med alla tio fingrarna.
Men, som sagt, annars är det ont om höjdpunkter.
Det stora felet är kanske att riksdagsledamöterna inte sitter partivis utan länsvis. I så gott som samtliga alla andra västländer sitter de konservativa på en kant och socialisterna på andra sidan rummet. Men i Sverige sitter Stockholms län till höger och bredvid dem sitter Uppsala och Södermanland och sen Östergötland. Längst till vänster sitter Norrland.
Detta innebär till exempel att Carl Bildt (m) delar bänk med Anita Modin (s) och att Bengt Westerberg (fp) faktiskt kan klia Per Gahrton (mp) i nacken om han får lust.
Allt som allt skapar detta en helyllestämning som säkert gör det mer trivsamt för ledamöterna att dela taxi hem på kvällarna, men bland åhörarna – vi nyfikna och nöjeslystna där uppe på läktaren – för oss blir stämnigen snarare heltrist än helylle.
AUBoUFiUFöUJoUJuUKrUKULUNUskUsfUSoUTUUbUUU.
AUBoUFiUFöUJoUJuUKrUKULUNUskUsfUSoUTUUbUUU.
Detta var dock inte något försök att beskriva två gigantiska gäspningar. Bara en korrekt återgivning av det ljud som uppstår om man rabblar upp förkortningarna på riksdagens utskott efter varandra. Först AU (arbetsmarknadsutskottet), sedan BoU (bostadsutskottet) – och så vidare ända fram till UU (utrikesutskottet).
Det är sådana experiment man måste ta till ibland när risken för otillåtna sömnanfall, framåt eller i sidled, blir som mest akut.
I mina anteckningar kan också utläsas faktaupplysningar som att varje bänk på åhörarläktaren är fastskruvad med 24 olika skruvar samt att ett par vanliga Doc Martens-skor har 132 olika stygn längs hela sulan.
Det jag minns allra mest från mina dagar i riksdagen är nog ändå Ylva Johanssons inlägg i debatten om ”Utbildningsutskottets betänkande 16”, en debatt om gymnasieskolan och vuxenutbildningen.
Västerpartisten Ylva Johansson, som för övrigt frivilligt just sagt upp sig från riksdagsarbetet i höst, har under de senaste åren varit Riksdagens yngsta ledamot och eftersom debatten om den nya gymnasieskolan pågått ända sedan 1976 var det inte helt lätt för henne att hänga med.
Som hon själv sade: ”När ni andra började diskutera det här var jag faktiskt bara 12 år”.
Det är vid sådana tillfällen man undrar om det inte kanske finns risk för psykosociala problem även på den arbetsplats som kallas för The Swdish Parliament Bulding.
Crescendo: Hur roligt är det då egentligen i riksdagen?
För att få ett rättvist svar på den frågan bör man nog göra en enkät bland någon av de hundratals skolklasser som varje vecka gör studiebesök i riksdagen.
Väldigt få av de människor som besöker åhörarläktaren är där ensamma. Jag träffade en indonesisk reporter och vid två tillfällen iakttog jag en äldre dam som hela tiden lekte med sina röda skor; det var ungefär allt.
De flesta besökare kommer istället dit i stora grupper, antingen är det fackföreningar eller också är det skolklasser, och en sådan organiserad grupp leds in av vakterna en gång i kvarten under de mest hektiska timmarna sent på förmiddagen och tidigt på eftermiddagen.
Dessa grupper, särskilt skolklasserna, är nästan alltid lika uppspelta när de först intar sina bänkplatser. Med uppspärrade ögon och förväntansfull kroppsställning (Ryggen snett framåt) blickar de ut över kammarsalen, Sveriges Riksdag, och de tycks vara inställda på att få vara med om allt och lite till.
Men när de går ut igen en kvart senare – och anmärkningsvärt nog så stannar nästan ingen grupp längre än en kvart – så är förändringen påtaglig. Ögonen törstar efter sömn, benen släpar i heltäckningsmattan, axlarna jänger.
Roligare än så blir det aldrig.
