Salem al Fakir har spelat fiol sedan han var fyra, turnerat sedan han var tretton och släpper nu den egna debuten This is who I am. För Nöjesguiden berättar han hur allt började, och på vilket sätt Kjell Lönnå kommer in i bilden. En vän till mig som har träffat dig i olika sammanhang beskrev dig som en person som verkar fnittra sig igenom dagarna och är provocerande talangfull. Känner du igen dig i den bilden?
— Ha ha. Ja, absolut. Fnitter låter i och för sig väldigt blåögt, men jag har nog accepterat att det är så jag är i många situationer. Min mamma är likadan, har alltid haft nära till skratt. Det mesta är så otroligt mycket lättare med ett leende på läpparna. Men jag är absolut inte fnittrig mot alla människor i alla situationer.
Du låter som en typisk over-achiever.
— Ja, så kanske det heter. Men jag är väldigt lycklig med mina val, jag gör precis vad jag vill göra. Att leva så här är det inte alla som klarar, men jag skulle inte klara av något annat.
Du har spelat musik i tjugo år men det är först nu som du blir soloartist. Hur trivs du i bossrollen?
— Bra faktiskt! Jag har nog alltid velat ha koll. Det är inte så stor skillnad som man kan tro när det kommer till själva musikskapandet. Det är mer runt omkring som det är annorlunda, allt administrativt, all press. Jag tycker det är hur roligt som helst att göra intervjuer. Tänk dig själv att träffa en trevlig person som säger ”Hej, vem är du?”, det fattas bara en bärs och så är man ute, ha ha.
På tal om press. Vilka frågor slipper du aldrig undan?
— Hm… alla vill prata om att jag började med musik så tidigt, och så det här med att jag aldrig lyssnar på musik på fritiden, det brukar oftast komma upp.
Precis, när jag hörde det först trodde jag att det var något du sade för att vara lite tokig.
— Nej, det är faktiskt sant. Jag orkar inte, tänk till exempel som igår, då jobbade jag till tio på kvällen. Med musik hela tiden. Då är det inte som att man åker raka vägen hem och sätter på en skiva, då vill man ha det tyst.
Vad har man för privatliv när man jobbar så mycket som du?
— Ja… jag har varit singel extremt länge, jag är inte så duktig på fritid faktiskt. Jag tycker inte att det är jättekul att vara ensam, men försöker att lära mig och ta mig tid till just det. Man behöver det när det är så mycket jobb och människor hela tiden.
Själv brukar jag försöka boka minst en vardagskväll varje vecka för ensamtid, stänger av telefonen och allt sånt. Det är ett tips.
— Åh, vilken bra idé! Det är faktiskt helt sjukt att man ska vara anträffbar precis hela tiden, på telefon och dator och allt sådant. Man undrar hur folk klarade sig förut, jag kan inte ens komma ihåg den tiden. Som nu till exempel, på den här stunden som vi har pratat, jag har... få se… typ femton sms. Men jag får ju göra det jag vill. Allt är extremt roligt, jag tycker det är kul att bara glida runt i korridorerna på mitt skivbolag, sitta och snacka med tjejen i receptionen och sådär. Det enda jag saknar just nu är att vara ute och spela, jag har inte spelat sedan i december.
December? Det var ju nyss december?
— Ja, men jag är ju van att vara ute hela tiden.
Du började spela fiol när du var fyra. Har man ens en egen vilja i den åldern?
— Ja, jag hade det i alla fall. Jag tjatade på mina föräldrar att skaffa mig en fiol. Jag tror det började med att jag såg en violinist på tv när jag var tre år. Det skulle inte förvåna mig om det var i ett program med Kjell Lönnå, jag ville ha samma frisyr som honom när jag var liten. Det var lite svårt för jag har en virvel här framme i pannan och han hade ju snedbena. Jag kunde inte få till en sådan.
Du har jobbat en hel del med artister som skriver på svenska, Snook och Wille Crafoord till exempel. Själv skriver du på engelska. Varför?
— Jag gillar engelska, det är lättare. Inte lika personligt. Jag är inte så bra på textförfattande, det här är nytt för mig, musikmakare har jag ju varit i hela mitt liv. Och på svenska känns det svårare, mycket mer naket. Inte för att engelska är sämre på något sätt, det kommer bara mycket mer naturligt.
Var bor du idag?
— Nu bor jag i Fruängen. Jag vill inte bo i stan, inte ännu. I Fruängen kör jag runt i en liten BMW från 1992, jag vill förresten gärna ha en ny BMW. Min pappa är bilmekaniker så det är egentligen hans bil, han har flera så man får liksom ta den man behöver. Jag har två parkeringplatser i Fruängen. Det är lugnt och stilla där.
Stad:
Kategori:
