The Halt

En sista rapport från Göteborgs filmfestival

Sun Nordberg 20:17 3 Feb 2020

Allt gott måste någon gång ta slut. Så även årets upplaga av Göteborgs Filmfestival. Sun Nordberg ser tillbaka på årets stora filmhändelse. 

Efter att ha bläddrat igenom alla hundratals filmer och tagit mig över den kulle som är att sortera och sålla ut, måste jag erkänna att jag gick in på festivalen med ett ljummet sinnelag. Ett par enstaka höga förväntningar och flera inga förväntningar alls. Till skillnad från tidigare år då jag rusat runt på tre filmer om dagen, tar jag det lugnare. En film om dagen är bra för magen. Kanske har det att göra med den halvdana inställningen, kanske har det bara att göra med att jag börjar bli gammal och inte längre orkar trängas bland hundratals folk. Det visar sig i varje fall vara en bra strategi. Om inte annat hinner var film sjunka in ordentligt innan det är dags att mata in en ny, intalar jag mig själv.

Först ut blir Nova Lituania, en av mina höga förväntningar. Tyvärr är den varken så underhållande eller bisarr som jag hoppats på. Med tanke på upplägget, en geograf som vill flytta hela Litauen till Afrika, hade en kunnat tänka sig något rappt och komiskt i stil med Dr. Strangelove. Istället väljer filmen att långsamt bevaka en rad kedjerökande gubbar. Trist. Helgen fortsätter med växtskräckisen Little Joe, också en jag såg fram emot med spänning. Den är trevlig, i alla avseenden, på gott och ont. Trevliga skämt, trevlig upptrappning. Framförallt är den väldigt trevligt färgkodad i pastell. Till slut blir det nästan lite tjatigt, när ska den ta ut svängarna och skapa dålig stämning? Ingen riktig besvikelse men heller ingen riktig höjdare. Shell and Joint visar sig inte vara så mycket att hänga upp heller. En otalig mängd näst intill fristående scener i en lite för lös sammanknytning. Vissa, särskilt samtalen i en bastu, är underhållande, medan andra känns totalt onödiga. Men publiken verkar gilla den och jag undrar om det är jag som är svårflörtad när alla andra i salongen skrattar högt.

Veckan fortsätter. Vi det här laget har jag hunnit tappa modet lite grann. Men så går jag och ser Mjölkkriget och känner att nej jag vill nog inte bli mjölkbonde på Island men jag ser gärna på film hur en av dem får nog och slår bakut mot gubbskrällen. Rappt, roligt och lagom skitigt. Bäst är ändå huvudkaraktären som får härja fritt och samtidigt visa sig mänskligt svag, en riktigt redig kvinna. Med lättare sinne ser jag Queen & Slim som visar sig vara festivalens peak. Roadmovie, black lives matter och romantik i ett. Känslostark, gripande och spännande. Visst, den har vissa lökiga klichéer, men överlag är den träffsäker. En sån där film som får en att tänka på orättvisor i världen, alla människor i dem och livet i stort. Och som kanske får en att lipa lagom till eftertexterna.

Sedan flyter allt på i behaglig takt. Charter är inte så relevant för de som inte har barn, men eftersom Amanda Kernell är skicklig lyckas hon ändå bygga upp en gripande berättelse om att kämpa in i det sista trots att alla är emot en. Dessutom är Ane Dahl Torp fantastisk i rollen som tvåbarnsmorsa. En Kvinnas Val är ungefär allt det en förväntar sig om en sett regissörens tidigare film, charmigt drama med kvinnor som vägrar ursäkta sig i den strängt patriarkala strukturen. Med fler samtida referenser och ett bitterljuvt avslut, är den till och med lite vassare än föregångaren. Jag hinner också med Bacurau, den brasilianska anti-Bolsonaro-western. En riktig käftsmäll uppåt och ett oväntat stort blodbad. Efter visningen går regissören upp på scen och slutar nästan aldrig prata. “Den här är för er, Brasilien” och “Jag vägrar kompromissa, jag tillåter inte att min film cencureras”. Skönt.

I sedvanlig ordning avslutar jag filmfestivalen med en långtradare. Årets Lav Diaz är drygt fyra och en halv timma. The Halt gör som tidigare filmer, i svartvitt står kameran still medan karaktärerna går ut och in i bild, lugnt och försiktigt eller kaotiskt. Det är något med att sitta i en biosalong så pass länge att huvudet blir mos och tankarna löses upp. När filmen är slut har mörkret fallit och hjärnan blivit mjuk och slö. Det var det, orkar jag tänka. Tack för i år.

Stad: 
Kategori: 
0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!