Elis Monteverde Burrau: "Solen har alltid varit med mig"

Om det gula klotet som symbol för livet och döden.

Författaren, poeten och Nöjesguidens tidigare litteraturredaktör Elis Monteverde Burrau återvänder till poesin efter att ha ägnat de senaste åren åt romaner. Diktsamlingen 6 juni och solen består av lättillgängliga och vardagsnära alster, men med en ständigt närvarande förtvivlan. Om att vara totalt förkrossad och jublande euforisk på samma gång. Precis som man kan förvänta sig av en författare som väl bemästrar livets och känslornas komplexitet – och inte minst orden. Det är svindlande. 

Trots sin ringa ålder är 29-årige Elis Monteverde Burrau redan att betrakta som en gammal räv i litteratursammanhang. Han har hunnit ge ut fem böcker och återvänder nu till poesin med diktsamlingen 6 juni och solen.
— Det är dikter som har skrivits under två års tid parallellt med att jag redigerade min senaste roman. Nästan alla, förutom den spattigt självbiografiska versalsviten i slutet, är korta och skrivna med en oförskämt lätt, för att inte säga obehagligt lustfylld hand. Jag rodnar när jag tänker på det. Jag har nog saknat det kortare formatet, ett mer direkt tilltal. Jämfört med mina medvetet ganska krystade och konstruerade romaner så tycker jag att min poesi blivit väldigt enkel. Jag tror att jag älskar den här boken av den anledningen. Det känns som en återkomst.

Solen återkommer ständigt, vad betyder den?
— Solen har alltid varit med mig. Eller den är väl alltid med alla, haha. Jag vill tacka solen. En övertydligt svulstig symbol för livet och döden, skönhet och smärta. Några av mina allra första texter, har jag noterat i efterhand, kretsade kring strålning. Strålningen som metod. Att stråla bort en sjukdom som håller på att äta sig in i en hjärna eller ett hjärta. Att frälsas genom att döda och offra en del av sig själv är ju vackert, men också banalt ondskefullt på nåt vis, och den här gången ville jag renodla det. Låta det hemska ljuset och den ljuva strålningen och den paniska solen få genomsyra precis allt. Liksom stå som en liten narr på en pall och peka på att den finns där. 

"Någonstans mellan promenad och psykos" står det i presstexten till samlingen, om att inte vara lycklig fastän texterna kan vara ljusa. Vill du utveckla? 
— Det är väl den klassiskt flyktiga Frank O'Hara-känslan jag försökt nagla fast: man strosar genom Central Park på lunchen och känner sig totalt förkrossad och jublande euforisk på samma gång, för att allt är just så fruktansvärt och underbart på samma gång. Det är väl enkelt uttryckt bara drömmen om att lyckas skildra komplexitet med få ord. Jag älskar fjäderlätta tragedier! Jag ville läsa superljusa, rastlösa och underhållande dikter om våldsamma saker, så jag skrev dem själv.  

I en intervju jag nyligen läste, med den norska författaren Vigdis Hjorth, berättade hon om att filosofen Schopenhauer sagt att "ett rikt inre liv och anlag för munterhet är den största tillgången en människa kan ha”. Jag funderade själv en stund på detta, och kände att det var lämpligt att ta upp det även här. 

Tror du att vissa personer har lättare för att känna lycka?
— Det låter väl rimligt, men samtidigt som det rika inre livet kan vara en räddning, en tillgång, så kan det ju också förgöra dig. Men det är väl tjusningen. Jag gillar när saker och ting står på spel. Jag gillar spel. Jag har lärt mig den hårda vägen att vara väldigt, väldigt lycklig med min hjärna som enda sällskap.

Du säger själv att diktsamlingen påminner om Kristina Lugns poesi. Vad har hon och hennes texter betytt för dig? 
— Det var väl nåt spetsigt jag sa till min PR-kontakt, ett blasfemiskt köttben att jobba med liksom. Jag skulle inte hävda att min poesi är i närheten av samma liga, men jag är naturligtvis väldigt inspirerad av hennes skärpa och blick, den hisnande, men ändå tyglade ekvilibrismen, mörkret, humorn… hur hon lyckades nå ut så brett med något så sjukt som bra dikter. Jag vill verkligen nå ut brett.

Elis Monteverde Burrau rör sig till synes fritt mellan olika uttrycksformer. Förutom poesi har han de senaste åren ägnat sig åt att skriva romaner.

Skiljer sig skrivandet mycket åt för din del mellan dessa former? 
— Den enda skillnaden är ett romanerna är falska fuskbyggen och dikterna är äkta. Jag lägger ingen värdering i det, men så är det. Jag snickrar långsamt och håglöst på en kontrafaktisk roman just nu, Barncancergalan. Det ska bli min största trojanska häst.

Blir det även mer poesi framöver? 
— Ja, jag är rädd för det. Jag har precis färdigställt fem ”sånger” till en antologi som Cycle Press ska ge ut på temat En obekväm sanning. Jag vet inte varför jag kallar det ”sånger”, det är ju dikter. En blev jag särskilt nöjd med, den heter ”Ett stort starkt ljus” och handlar om när jag livesände ett ljus häromveckan. Alltså jag filmade ljuset i tre timmar. Det blev som en organisk talk show, eller ett kommentatorspår. Ljuset hade formen av en liten pajas med en veke i huvudet. Det hann bara brinna ner till midjan.  

Elis har även ständigt andra projekt på gång. Musikskapande och nyligen debuterade han som filmskådespelare i den kommande filmen Magisterlekarna som är baserad på boken med samma namn av Kristoffer Folhammar. Av regissören Ylva beskrivs den som "En queer, våt, high school-dröm inspirerad av 90-talets pojkband och Robert Mapplethorpes fotografier". 

Hur har det varit att skådespela? 
— Det var väldigt roligt! Filmvärlden passar mig perfekt, mina största hobbies är att vänta länge och att komma i tid. Jag älskade min karaktär Chad, ett mobbat pretto. Lätt att relatera! Jag kände mig som Donnie Darko. Jag pitchade in att han satt och läste Dennis Coopers grymma internetroman The Sluts i en matsalsscen, jag hoppas att det överlever klippningen. Djävulen och clownen bor i detaljerna. Jag skulle gärna skådespela mer, det var bra pengar.  

Vad händer framåt? 
— Jag ska skriva färdigt en pjäs om John Lennon och Yoko Ono. Arbetsnamnet är Ge fred en chans. Sen ska jag ta ut min föräldraledighet och logga ut. Drömmen är att sitta i en elitistisk bokhandel, med ingenting annat än en livsstil att sälja och ett stort leende på läpparna.

6 juni och solen släpps den 18 mars.