Edda Magnason är hemma igen

I våras släppte hon nytt för första gången på 5 år, med den 4 spår långa EP:n “Tune of a crooner EP1”. Snart släpper hon ett nytt album, och hon är just nu på turné med nya EP:n. Nöjesguiden har träffat Edda Magnason.

Är du en crooner? (Ej att förväxlas med en “Kronér”)

Mja, det är som en fantasivärld. Det kommer från en line i en låt som är lite av en nyckellåt; “tune of a crooner, keep on singing in my mind, and I don’t know what’s mine and what’s around me”. Det betyder liksom att det som jag gör själv inte är ett projekt, utan det är mer ett hopkok av mitt liv. Jag märkte att jag plötsligt började älska saxofoner och musikalslidegitarrer, sånt som jag aldrig förr har gillat i mitt liv. 

Du har också beskrivit plattan som ett musikalalbum. Hur menar du då?

Det är nog mer ett state of mind. När jag varit inne i de här hyperkommersiella världarna, som jag var när jag gjorde filmen (Monica Z) till exempel, så har jag känt mig som ett riktigt UFO. Där passar jag inte in, utan jag har alltid tänkt att jag passar in i avant-garde konstnärskretsar. Men när jag är där så har jag känt att det här är en revolt mot det också.

Jag gillar när det är lite smaklöst, jag är bara ute efter frihet. Musikal står för frihet för mig.

Är nya albumet smaklöst?

Nej, den har en tydlig estetik, men jag tror att det finns en lite skitsamma-grej över det, som är jättebefriande, nästan på ett punkigt sätt. Men i min värld. Jag gillar det, jag blir väldigt rörd när folk vågar. Det finns en generositet i det. Jag har aldrig försökt göra konstiga grejer över huvud taget, men jag gillar när det får vara lite larger than life och lite patetiskt.

Din stil är ganska svåretiketterad. Hur skulle du, trots det, etikettera den?

Jag vill bara göra fina låtar. Sen har man olika känslomode, precis som i livet. Ibland är man extrovert och ibland är man introvert. Det enda jag söker är känslomässig frihet, och högt i tak, på alla håll.

Jag tycker det är jättekul att vara en del av ett större sammanhang. När jag är med i andra sammanhang, som i en föreställning, brukar jag hänge mig helt till en större syn på det. Då släpper man allt ego. Det utvecklar en jättemycket, och allting tar man med sig hem. Det känns ändå att komma hem till mina produktioner.

En grej som jag har märkt är att jag är alltid en anti-person i alla sammanhang där jag är med. Till exempel i jazzvärlden, när de ska ha en jazzkväll men inte vill ha en jazzsångerska, då tar de in mig. I klassiska världen vill de ha operasångerskor, och en röst som inte är klassisk, då är det jag. Jag är nästan alltid det andra elementet.

Min musik är likadan, den infinner sig inte i några regler som den kommersiella musiken, speciellt nu, ska göra, eller indie-regler, men samtidigt ligger jag på ett stort skivbolag, så den passar inte heller in i något fack.

Egentligen så gillar inte jag ordet genreblandning; det låter som att man tar från grejer och gör någon slags medveten genreblandning, men det har jag aldrig gjort. Om man håller på såhär hela livet så tar man ju med sig saker från olika genrer.

Är du lite konträr?

Ja, kanske. Men alla är välkomna på min tårtbit.

Skulle du beskriva dig själv som en jazzsångerska?

Nej, det kom nog bara med att jag gjorde Monica Z-filmen. Innan dess sjöng jag inte jazz, men jag har alltid älskat jazz, lyssnat på jazz, på Esbjörn (Svensson) och sådär, men inte så mycket vokaljazz, utan snarare instrumentaljazz. Miles Davis, Chet Baker, alla de är gamla favoriter. Etiketten jazzsångerska är nog en misstolkning från att jag gjorde filmen. Det är hon som är jazzsångerska, inte jag.

De rosa glasögonen. Vad är grejen?

Jag har glasögon, jag är närsynt. Och så gillar jag bågar.

Varför rosa?

Why not? Jag har en hel uppsjö med brillor hemma, jag gillar brillor helt enkelt.

Ett bra intresse att ha om man är närsynt. Blir allt du ser rosa då?

De här är bekväma eftersom de är lite mer orangetonade, de rosa kan vara lite obekväma när man går på bio och sånt.

Mycket av din musikaliska karriär har utspelat sig här i Skåne. Märks det av någon skånsk influens i din musik?

Jag tror att det finns en viss frihet i att ha växt upp på landet, som jag gjorde. Man blir ju lite fri i huvudet. Från de tider jag var här på Möllan så var det väldigt fritt. Man var runt och festade i alla lägenheter och folk spelade sin musik överallt. Det var egen värld på Möllan på 90-talet. Det var inte som i Stockholm, tydligt indelat, utan det var en bongotrumma här och en poplåt där.

På ett sätt är jag lite av en outsider för jag har varit med i så många olika sammanhang, men alltid gått hem och gjort min grej.