Tre saker talade mot utställningen [I]Ecce Homo:[/I]
1. Den var estetiskt ointressant. Elisabeth Ohlson må vara
en tekniskt begåvad fotograf, men de tolv bilderna i [I]Ecce Homo[/I] var banala,
kitschiga och övertydliga.
2. Den byggde på en tveksam premiss - att homosexuella
skulle söka förståelse inom en organisation som ägnat två tusen år åt att
förfölja dem.
3. Elisabeth Ohlson verkade heller aldrig riktigt klar
över om hon ville framställa Jesus själv som homosexuell - en osäkerhet som
bara växte i mötet med utställningens kristna motståndare.
När utställningen först visades i Stockholm var det därför
lätt att hålla med Alexander Bard, som uttryckte sin skepsis i en
intervju:
"Det är fullkomligt patetiskt när homosexuella människor
envisas med att försöka göra om kristendomen till en homovänlig religion när
den uppenbarligen inte är det."
Men sedan hände något. [I]Ecce Homo[/I] gick på turné i landet,
och lockade fram en ström av hätska reaktioner som ingen allra minst
fotografen själv kunnat förutse. Om man tidigare var negativ till
utställningen i sig, så blev det nu omöjligt att bestrida betydelsen av att
Ohlson faktiskt ställde sig upp mot denna mur av motstånd och religiöst
hyckleri, och det ska hon ha all ära av.
Om allt detta har nu Gabriella Ahlström skrivit en bok,
och vill man spä på sina fördomar om anti-humanistiska religiösa fanatiker
finns här mycket att hämta. Ahlström har ett rappt och effektivt
nyhetsspråk, och lyckas hålla spänningen uppe nästan hela vägen.
Men mot slutet blir uppräkningen av det mottagande som
[I]Ecce Homo[/I] får landet runt lite tjatigt, eftersom mönstret upprepar sig:
Kyrklig eldsjäl engagerar sig, möts av lokalt motstånd och demonstrationer,
Elisabeth Ohlson gråter en skvätt, utställningen åker vidare.
Stad:
