Döskalle & Mästerligt möter Agnes-Lo Åkerlind

Hon har hyllats för tv-serierna Rebecca & Fiona och Danne & Bleckan – från ingenting till någonting, blivit nominerad till Stora journalistpriset och varit med och ritat om kartan för vilka verkligheter som får utrymme i media. Döskalle & Mästerligt åkte hem till Agnes-Lo Åkerlind för att ta reda på vad som rör sig i tv-drottningens skalle.

betyg: 6 Du växte upp i ett kollektiv. Är du hippie?
 – Mer hippie än någon som inte är det kanske. Vi bodde på ett sådant där gröna vågen-kollektiv i Norrland, på ett ställe som hette Svanö där det var 13 vuxna och 9 barn, typ. Vi bodde ihop och det var workshops om Indien, meditation och yoga. I mångas ögon var det säkert flummigt. Alla kvinnor hade långt hår och en del av männen också. Lite hippie-inspirerat var det väl, men inte jätteflummigt, våra föräldrar rökte inte braj eller gjorde regndanser.

betyg: 1 Har du gjort tv med folk bara för att bli polare med dem?
– Nej, verkligen inte. Danne och Bleckan kände jag ju sedan innan. Rebecca och Fiona är ju skithärliga personer men de är nästan tio år yngre än jag. Jag har rätt mycket kompisar ändå. Ska man bli kompis med någon ska man nog inte ge sig in i ett sex månaders-projekt med dem. Då blir man inte bästisar.

  Kommer du alltid att ha ”gräva där man står”-tänk när du gör tv?
– Jag gräver ju där jag står men jag ser inga problem med det överhuvudtaget. Nu gör jag två produktioner, en om Linda Pira och där gräver jag ju verkligen inte där jag står, mer än att det handlar om musik. Sedan gör jag en produktion som ska sändas i höst och där kan jag säga att jag har tagit mig så sjukt långt ifrån där jag står, både geografiskt, kunskapsmässigt och genremässigt. Vi kommer att göra en serie som kommer att utspela sig i Nashville. Det kommer att handla om musik och det kommer att vara med en känd svensk programledare. Jag gör ju saker som jag är intresserad av så det är klart att man kanske då gräver där man står men jag har varit intresserad av de här sakerna så länge jag kan minnas – utanförskap, feminism, klassgrejerna. Det är därför jag överhuvudtaget håller på med radio och tv.

Du har makt att ge fler personer utrymme i media nu. Vilka vill du lyfta upp?
– Fler kvinnor och fler människor med en annan bakgrund än Kristian Luuk-falangen, typ. De som inte får så mycket utrymme tycker jag ska ha mer utrymme. Sedan vill jag porträttera tjejer, det som jag brinner mest för är att porträttera tjejer som subjekt och inte objekt.

Är tv bättre än filmen på att porträttera kvinnor på ett vettigt sätt?
– Jag hoppas det, dokumentärgenren ligger väl lite i framkant där. Men även där har man den senaste tiden sett alla de här mansporträtten. Olof Palme, han den där tjockisen som gick och dog, det är bara de här männen hela tiden. Men det är värre om man kommer till kommersiell tv såklart.

  Vilka i tv-branschen borde tacka för sig?
– Filip & Fredrik kan väl flytta på sig. Eller skaffa en analys och läsa en bok som inte handlar om Bob Dylan. Det tycker jag att de har ett ansvar att göra när de faktiskt ges så mycket utrymme. Det är något självhat som gör att jag lyssnar på dem, i en podcast satt de i en halvtimme och pratade om hur hemskt det är för en åklagare som har köpt sex. Då stängde jag av, nu blir det inget mer.

  Du var nominerad till Stora journalistpriset. Hur kändes det att torska mot en räntekarta?
– Jag visste inte ens vad räntekartan var för något. Det kändes ganska väntat men det var så skönt för jag hade säkert blivit skitsur och besviken om jag inte hade varit där med Clara Mannheimer och hon tog hela det oket. Hon var så jävla sur och jag älskade henne för att hon vågade visa att hon var missnöjd.

Du har blivit drottningen av ”bra tv”. Är tv-branschen svältfödd på kvalitet?
– Säkert. Jag tycker inte att det är någon ”rocket science” jag har gjort. Jag behöver inte slå knut på mig själv för att komma på hur jag ska porträttera Rebecca & Fiona, utan det är ganska självklart.

  Är du rädd för att bli synad som en bluff?
– Så känner man ju alltid. Bara att man går omkring och leker att man är vuxen är ett skämt.

Vad tycker du om den inhumana hierarkin som finns på produktionsbolagen?
– Den tycker jag är hemsk. Jag har varit på produktionsbolag där praktikanter jobbar gratis dygnet runt och får skäll när de gör fel. Folk har betett sig som svin och kanalerna vet ju hur det ser ut men skiter i det.

  Var är det gubbigast – i rutan eller på produktionsbolagen?
– Det är ju väldigt gubbigt. På SVT och UR märker man att det finns en grund-policy, man har koll där på vad som är okej eller inte. Sedan kan det ju finnas sexister och rasister där också men det finns i alla fall en överenskommelse om att sträva mot ett mål. Man har liksom inte ett redaktionsmöte där det bara står förslag på killnamn på en whiteboard. Sådana möten har jag kommit i kontakt med i den kommersiella världen, man kommer in i ett rum med bara snubbar och så står det 30 killnamn på listan över tänkbara gäster. Då har ingen ens tänkt på det. Det reflekteras ganska bra i rutan på de kommersiella kanalerna.

  Vem var det du hatade på, på Kingsizegalan?
– Jag hatade på Papa Dee. Blockljusmannen. Jag bara satt och gapade när han fick det där priset.

Vad ska det stå på din gravsten?
– Jag vet inte. Envis, trött, otålig? Det kan någon annan få bestämma.