Anders Knave är programchefen som har styrt och ställt på typ alla Sveriges kanaler. Han har varit med och startat succéer som Idol, Lyxfällan och Parlamentet men ligger även bakom pinsamheter som Fantastiska nöjen. Döskalle & Mästerligt kidnappade honom och tvingade honom att stå till svars.
Vad skulle du välja – att bräka på skånska resten av livet eller visa upp din privatekonomi i svensk tv?
–Bräka på skånska, helt klart. Men mest för att min privatekonomi inte är särskilt intressant.
Om du var tvungen – vem av deltagarna från årets Paradise Hotel skulle du hångla med?
–Haha! Jag vet inte vad jag ska svara för att inte hamna i trubbel med min fru. Jag skulle hångla med alla.
Även snubbarna?
–Alla!
I en intervju i Expressen sa du: ”Det farligaste som finns är när man gör underhållning och kommunikation som ligger ovanför huvudet på folk.
–När man nyttjar tv-mediet eller andra medier för att nå framgång på de som deltars bekostnad eller lurar publiken. Då är man oansvarig utifrån den position man har.
Typ dokusåpadeltagare som efter programmen klagar på att ”allt var så himla vinklat”?
–Ja, kanske. Har man varit med i en dokusåpa har man bevisligen gjort det som finns på bild. Åtminstone i de dokusåpor som jag har varit inblandad i har vi varit jäkligt noga med att i förväg få deltagarna att förstå vad de ger sig in i. Vi har till och med valt bort folk som inte förstår konsekvenserna av att synas i tv. Men sedan är det klart att det blir någon form av påverkan på det reella skeendet när du klipper ned 24 timmar till 20 minuter. Sedan ska vi inte glömma att det finns vissa deltagare som i efterhand, när de ser sig själva på tv, tänker ”oops, det där var inte så smart!” och då är det lätt, om man blir intervjuad av en kvällstidning, att säga ”det där visste jag inte om”.
Du är fullblodscyniker, va?
–Nej, snarare tvärtom. Jag tycker att jag, inom den kommersiella tv:n där det finns ett antal cyniker, jobbar för att undvika det så mycket som möjligt.
Men hur förklarar du Anna Ankas jul?
–Nej, alltså… Det man glömmer när man recenserar tv är att det finns vissa projekt som blir mer eller mindre bra. Att idén som produktionsbolaget har i början inte alltid resulterar i att det blir som man har tänkt. Då kan det leda till att program uppfattas på ett annat sätt än vad som var tanken. Om du kollar på Svenska Hollywoodfruar tycker jag att man behandlar hela gänget med värme. Man låter dem vara så udda, annorlunda och färgstarka som de är, men någonstans håller man allt inom ramen. Och det var det man tappade med Anna Ankas jul.
Så vilket programformat var för smaklöst även för dig?
–Temptation Island! Det gick ut på att man tog ett gäng par till en tropisk ö, särade på dem, gav dem sprit och senare visade upp filmer på när de var otrogna mot varandra.
Vilket program önskar du att du hade kommit på?
–Det finns jättemånga! När det gäller vuxenunderhållning är På spåret ett jäkla bra program, för det är både underhållning och bildande. Hade man varit så kreativ att man en gång i tiden kom på ett Big Brother eller ett Let’s Dance, då hade man om inget annat varit väldigt rik nu. Jävligt smart av den personen som kom på Jeopordy också, det är en sådan enkel förändring, ställ frågan istället för att svara på den, men det blir helt briljant.
Vilket av dina program är du mest stolt över?
–Jag var jättenöjd med en komediserie vi gjorde på TV4, C/o Segermyhr med Johan Ulveson i huvudrollen, som var skriven av Fredrik Lindström. Första säsongen var magisk. Nu i vår har Mauro & Pluras kök varit hur skönt som helst. Och sedan är det kul att ha varit med och startat Parlamentet, Hey Baberiba, Lyxfällan och Idol. Jag är stolt över att jag har haft fingrar med i så många olika typer av program som har blivit bra.
Du lär ju skämmas över mycket.
–Åh, ja! Ett program som verkligen inte gick bra var Fling som vi gjorde på TV3 när jag var ny där. Det var så jävla dåligt!
Vad hände?
–Äh, det var så mycket! Alla som jobbade med det gjorde sitt bästa, men det blev riktigt dåligt tyvärr. Jag är säker på att det finns andra exempel på program som jag har gjort som har bombat.
Var går gränsen mellan det som folk vill se och vad du står ut med att visa?
–Det finns folk som säger ”om man skulle visa avrättningar skulle alla titta”. De skulle det den första gången, men inte episod två och tre.
Och inte ”säsong två – The Return”.
–”Nu är vi tillbaka – denna gång från vänster!”. Det där är ganska självsanerande. All information och underhållning, oavsett var den kommer ifrån, handlar om att din mottagare har förtroende för det den läser eller ser. För att en tv-kanal ska ha det förtroendet kan den inte präglas av för mycket cynism eller för dåliga program.
Kommer folk ofta fram till dig på fyllan och försöker sälja in programidéer?
–Ja, väldigt ofta! Det är lätt för många att prata om tv. Alla, somliga mer andra mindre, konsumerar ju det. Är jag bland vänner pratar man inte så mycket om tv, men är jag däremot på en fest och någon hör vad jag jobbar med är det många som har åsikter – allt från en egen briljant idé till en åsikt om att den där bilen borde ha haft en annan färg i senaste episoden av det och det.
Så du snor idéer?
–Nej, de har nog aldrig i det där första stadiet varit så briljanta att jag har tagit dem rakt av. De gånger man får idéer från ”vanliga” människor är de inte detaljerade nog. Det är sällan jag springer hem från krogen, kavlar upp skjortärmarna och tänker ”fan, nu har jag en hel tablå på gång”.
När du hör folk diskutera dina program, känner du någonsin för att rycka tag i dem och säga ”hörrudu, det är jag som är hjärnan bakom!”?
–Haha, nej! Om jag hör någon prata gott om ett program jag har varit med och gjort blir jag väldigt glad. Men det är snarare så att jag går och lyssnar lite extra och gottar mig. Och snackar de skit kanske jag inte gottar mig, men då är det ändå ett bevis på att de har sett någonting och orkar ägna en tanke åt att tycka något, och då har man ändå nått fram. Hade jag känt ”titta på mig” hade jag fått bli filmstjärna i Hollywood istället.
Så det blir ingen Donald Trump-inspirerat program där folk får pitcha idéer till dig?
–Man får hoppas att det kommer någon som tycker att det är en bra idé. Sedan får man hoppas på att de har råd att signa mig. Real talent kostar pengar. Nej, jag är nog inte så bra framför kameran, den idén faller på sig själv.
