I april och en bit in på maj spelas Jag är en Carneval på Teater Tribunal i Stockholm. En föreställning om stilikonen Carmen Miranda, rumpor och samba. Vi pratade kulturell appropriering med regissören Bianca Cruzeiro.
Berätta om Jag är en Carneval?
– Vi gör en föreställning om den brasilianska kvinnokroppen med divan som utgångspunkt. Om behovet att få uttrycka sig på det sätt man vill utan att bli dömd för att vara fel eller för mycket. Vi tar upp olika stigman kring kvinnokroppen och presenterar olika strategier som kvinnor använder för att deala med den yttre blicken. I föreställningen möter man olika brasilianska kvinnor från olika tider. Vi möter dem i sin vardagliga kamp för att få äga sina kroppar och kunna röra dem hur de vill. En kamp som är högst verklig men trots det innehåller glädje och kärlek.
Det står på hemsidan: Vi är i Rio de Janeiro, motsägelsernas stad. På scen möter vi klichéer och sanningar om den brasilianska kvinnokroppen. Vilka är på riktigt och vilka är pålagda? Vilka ÄR på riktigt och vilka är pålagda?
– Grejen med klichéer är att de existerar. Nån gång har de uppstått - ibland för att de är sanna och ibland för att de representerar en idé om något. Det finns ett klichéhat i Sverige. Faran med att hela tiden försöka vara motsatsen till en klyscha är att man i sin strävan kan hamna ännu längre bort från nåt som är sant och ärligt. Det riktigt intressanta tycker jag är hur man väljer att använda sig utav klichéer, ibland kan de rent utav fungera som en strategi.
Vad vill ni åstadkomma med föreställningen?
– En kärleksfest med massa energi och värme. Vi vill påminna folk om att de har kropp och inte bara ett huvud. Om man stannar i huvet riskerar man att gå miste om kroppsliga och känslomässiga upplevelser.
Jag snor er egen fråga: Vad har kvinnan med frukthattarna, Carmen Miranda*, gemensamt med karnevaldrottningar, havsgudinnan Yemanjá* och funkeiras*?
– De är divor. En diva är en kvinna med stor personlighet vars uppenbarelse gör att hon skiljer ut sig från mängden. Hon äger sin kropp och bär upp den som hon vill utan att låta andra definiera vem hon är eller vad den gör henne till. Hon uttrycker sig på ett självklart sätt, utan rädsla för att bli dömd. Hon siktar högt och låter ingenting stå i vägen för henne, men gör detta med ett mått av elegans.
Vem/vilka riktar ni er till och varför?
– Till alla som känner att de har en kropp men inte får använda den eller visa den som de vill.
Vad är svårigheterna/fördelarna med att regissera en sån här föreställning?
– Det är enormt tidskrävande och man måste ha ett team som backar varandra i vått och torrt. Det finns inget utrymme för konstnärlig prestige, alla underordnade samma berättelse som är helig.
Vad tycker ni om kulturell appropriering?
– Brasilien har en unik kulturell historia där till exempel religionen och kommersen nästan blivit ett, de är inte varandras motsatser. Alla kulturella uttryck påverkar varandra, inte minst för att brasilianare i allra högsta grad konsumerar brasiliansk kultur. Dessutom ser brasilianare väldigt olika ut, på grund av den demografiska historien. Man brukar säga att om 500 år kommer resten av världen också att se ut som Brasilien. Man kan inte göra en pjäs om Brasilien utan att appropriera, det är som att hela landet är uppbyggt på en stor jäkla kontinuerlig kulturell appropriering. Så vi garanterar 100% kulturell appropriering.
