"Det finns en övertro på att man måste kunna så mycket"

Nöjesguiden har bett om, och tagit emot, livsråd av allkonstnären och författaren Marianne Lindberg De Geer. 

Hon var i 40-årsåldern när hon gjorde yrkesmässig rockad och gick från mentalskötare till omdebatterad men ack så hyllad konstnär. Sedan dess har titlar som dramatiker, regissör, skribent och kostymör adderats till Marianne Lindberg De Geers levnadsteckning. 71 år gammal författardebuterade hon med romanen På drift. Ytterligare två skönlitterära alster och tre romaner i dagboksform har följt, varav den senaste, Faktiskt tyvärr, kom i mars 2023. 
– Det började med att jag läste Norén. Och Lundell. För mig var det en inspiration att läsa dem. Men Ulf Lundell, jag tröttnade efter fem böcker tror jag. Gud vilket tråkigt liv och vilket gnäll. Som kvinna väljer jag naturligt andra intressesfärer. Jag är mamma till tre barn och ett extrabarn, sådant skriver män oftast inte om. Och nu har jag på något sätt pissat in ett revir. 

I Faktiskt tyvärr får vi fortsatt följa det som inte kan beskrivas som annat än en ljuv konstnärstillvaro på ålderns höst. Marianne och maken, tillika konstnären Carl Johan De Geer, äter varma hallon framför Champions League på tv:n, läser till sent på nätterna och sover tills de vaknar. Däremellan är båda imponerande kreativt aktiva. 
–  Jag går upp när jag vaknar, äter frukost tills jag är färdig och sen går jag i pyjamas eller morgonrock till fåtöljen och skriver, säger Marianne.

Hur vet man vad man vill göra med sitt liv?
– Jag har aldrig vetat vad jag vill göra. Aldrig haft ett mål. Det har varit tillfälligheter. Jag har slumpat mig in och haft min mentalskötarutbildning att falla tillbaka på när jag behövt. Men det beror också på klass. Jag är uppvuxen i en liten stad där min pappa hade en hög befattning. Det har inneburit att jag travat in på Rotary-träffar eller hemma hos borgmästaren utan att tro att jag inte hör hemma där. Det tog lång tid att acceptera att jag fått med mig något från min borgarbakgrund, jag tyckte bara att jag fått skit. Att jag sitter här och babblar oblygt med dig, det är klass. Hemskt, men sant. 

Vad är det viktiga med vänskap om den ska hålla över tid? 
– Jag tycker det är svårt med vänskap. De kompisar jag har kvar är sådana jag inte träffar så ofta och som jag känt sedan jag var ung. Jag åker ner till Göteborg och så bjuder vi varandra på middagar och pratar om vad det blev av alla fyllekarlar och påtända jävlar som det visade sig att vi legat med, allihopa. Annars isolerar jag mig. Jag är så pass social i mina böcker. Men det har nog med ålder att göra. 

Marianne hade en skakig uppväxt kantad av alkoholism och självmord i familjen. Hon beskriver det som att hennes föräldrar “visserligen var välutbildade, men äktenskapet var olyckligt och dysfunktionellt”. Innan hon debuterade som konstnär arbetade hon som mentalskötare på ett sjukhus i Göteborg, “troligtvis för att läka sig själv”. Samtidigt var hon ensamstående med två barn och hade en sårig relation med en välkänd proggmusiker i bagaget. 

– Jag gick förbi de där jävla gallerierna och sa “fyfan vad det ser ut”. Egentligen var jag jätteavundsjuk. Jag förstår hur avundsjuka uppstår, men jag kan inte vända på det själv, säger hon. 

Blir man mindre ångestfylld med åren? 
–  Jag var ett nervvrak tills jag var 45 ungefär. På den tiden fanns inte de här tabletterna man kan ta nu, lyckopiller. Citalopram. Jag skulle vilja trösta er unga med att det blir mycket bättre med åren. Även om man inte äter Citalopram. Allt det där som kastas över en med jobb, relationer och ens plats i samhället. “Är jag ful? Är han kär i mig? Är jag kär i honom? Vill jag ha barn? Var vill jag bo?”. Det är ett forsande vattenfall över er unga, var ska ni ta vägen med allting? Det verkar gå så jäkla bra för alla andra. Jag önskar att ni unga förstod hur bra ni är och hur mycket ni kan få ut av tillvaron om ni bara försöker sitta lite lugnt i båten. Med åren blir man lite lugnare, man får lite mer erfarenhet. Erfarenhet som gör att man vågar välja bort eller dra ner på saker, eller personer. 

2013 regidebuterade hon med pjäsen Johnny Boy på Stockholms stadsteater.  Pjäsen baseras på hennes relation med musikern och låtskrivaren Björn Afzelius, en relation som under åren återkommit i såväl hennes romantrilogi som dagböcker. 

– Jag kommer nog aldrig komma över Björn. Min man Carl Johan har också någon gammal kärlek och vi har pratat mycket om vad det står för. Att man blir så där passionerat fäst vid någon så att man inte kan släppa det. Jag och Björn höll på under väldigt många år, fram och tillbaka, fram och tillbaka, och kastade oss i varandras armar. Det är också den passionen man vill uppleva. Det är ett spel, men så skulle man aldrig orka leva i längden. På något sätt tycker jag det är lite mysigt att ha kvar den där känslan, att ha någon i sina onanidrömmar. När någon dör stannar man i de känslor man hade då.

Om man ändå vill försöka, hur kommer man över ett ex? 
– Man träffar en ny. Men sen har jag barn med Björn. Det ska ni komma ihåg, de man har barn med blir man aldrig av med. På gott och ont! Men man väljer ju inte det heller. Man åker på semester till Sardinien och kommer hem gravid med en halvdansk kille man inte känner. 

Det är bara att låta åren gå?
– Haha. Om du vill ha barn får du kanske riskera att vara ensam, om du inte skulle stå ut med personen. När man får barn kommer sidor fram som inte hör romantiken till.

Den informationen har verkligen nått fram.
– Jag beundrar de som klarar det. De flesta av mina väninnor är inte gifta med personen de fick barn med. Och så har vi karriären. För min mamma och mormor var det stängd dörr när man fick barn. Min mamma var sjuksköterska och slutade jobba med en gång när hon fick barn. Istället blev hon deppig och började bag-in-boxa. Det är en svår balans för kvinnor.

Vem ska man då skaffa barn med för att förbättra oddsen?
– En person som man gillar i vardagen. Någon som man står ut med utan att reta sig på bordsskicket eller vad det nu är man går upp i linningen för. 

Någon som inte smaskar. 
– Haha, ja, precis. Jag tror det är viktigt att man får vara. Att man får gå undan och att den andra personen kan ta det. Hade jag träffat min man när jag var 35 hade jag nog retat mig på allt. När jag såg Carl Johan första gången var jag helt säker på att jag sett honom förut, han är så nära en släkting man kan komma. Vi limmade något så jävla bra ihop. Men vi var ju gamla när vi träffades, han var 50 och jag var 40. Jag kan inte säga att det var samma passion som att ta in spontant i Karlstad bröllopsvit, men något helt annat. Något väldigt fint. Men också, måste man vara ihop med någon? Måste man ha barn? Det är frågan.

Hur vet man det då?
– Den första gången jag kände att jag ville ha barn är tragiskt nog när jag gjorde min första abort. Då reagerar kroppen. Man får sitta såhär för att inte bli gravid igen *kniper ihop sina knän*. Men jag förstår verkligen att man inte vill skaffa barn, även om jag inte skulle kunna vara utan ett enda av mina.

 Hur vet man om man är kär?
– Mina barn har ställt den frågan en del under årens lopp. När man saknar fundamentala erfarenheter av att vara älskad så tror jag, eller har jag tänkt, att det här med kärlek och att älska någon blir så fruktansvärt viktigt. Det är ett stort hål som behöver fyllas och man får vara lite varse vad den stora passionen eller kärleken man längtar efter faktiskt står för. Vad är det som gör att jag skulle kunna gå in och stalka den här personen, kolla på varenda bild på Facebook? Beteendet beror ofta på någon brist och ofta har det inte enbart med den andra personen att göra. Björn var så lik min mamma. Han var känslokall. Någon enstaka gång kunde jag göra honom glad och då var jag lycklig i flera veckor. Men generellt så måste man känna attraktion när man är kär. Det ska vara kul att vara med personen.

Är det lite av en revansch att du kan skapa något av de trasiga relationerna nu?
– Överhuvudtaget är jag väldigt revanschistisk. Att man håller på med sånt här är ju revanschism. Det är en stor del av varför jag är konstnär, måste jag erkänna. Jag har haft en sån jävla auktoritetstro, jag har trott att folk är så begåvade. Jag har aldrig gått en jävla skrivarkurs, och jag säger inte att det är bra att inte ha gjort det, men det finns en övertro på att man måste kunna så mycket. Man måste ha idéer, man måste börja någonstans, man måste våga kasta sig ut och göra bort sig. Det är vad det handlar om. 

Hur tycker du att feminismen förändrats över tid? 
– Jag har erkänt för min dotter att jag har ställt högre krav på henne, när det gäller saker som att städa sitt rum och sånt. Man måste se sin egen roll. 1863 föddes min farfar, jag är 77 år och jag lever 2023. Förstår du vad som hänt under den här tiden, och hur tuffa och bra ni tjejer är? Jag är så stolt över det. Man kan inte gå för fort fram, det är den här takten som måste vara. Det kanske tar 50 år till men det som vi har förvärvat i kvinnlig frigörelse kommer vi inte att tappa, det har jag väldigt svårt att tro. Jag har storlek 43 i skor, mina fötter har blivit större under livet. Det fanns inga damskor i storlek 41 när jag var ung och det gjorde att jag skämdes för mina fötter. Jag svär när jag säger att ingen någonsin har sagt något om mina fötter, men de har upptagit mig orimligt mycket tid. Sen kommer killar med skjortan på sne och för korta ärmar och vi tycker det är gulligt. Och själv går man och tänker på fötter. Som kvinna blir man upptagen av helt meningslösa saker och det är bedrövligt. 

Om du skulle få sammanfatta ditt liv utan att nämna något jobbrelaterat. Hur?
– Besvärlig. Mamma. Besvärlig och mamma. Och besvärlig mamma också säkert. 

Vad lyssnar du på just nu? 
– Pink Floyd. Jag har tänkt ut vad jag ska ha på min begravning. The great gig in the sky, har du hört den? På min begravning vill jag bara att det ska vara musik, inga tal eller så där. Jag vill bara fylla de som är där med känslorna som finns i musik.

Är du lycklig?
– Nu är jag det. Nu kan jag dö lycklig. Det trodde jag aldrig. Det är väl jätteskönt? Att biologin är så jävla väl funtad. Efter 75 år kan vad som helst hända när som helst. Egentligen borde alla åldringar ligga och hålla sig i lyktstolpar och skrika av skräck – men det gör vi inte. Utan vi lallar omkring med rullatorer och håret på ända. Är det inte en tröst för er unga att tänka? 

Det är en tröst.
– Man har haft dödsångest, rusat in på akuten och psyket och velat bli räddad. Men nu när man står här med ena foten i graven så, ja, det är okej. Jag känner att det är mysigt att sitta här och prata med dig, för jag vet att jag är på väg åt ett annat håll. Det är inte som att jag går runt och är rädd för att dö men jag kan bli lite sentimental och tänka på var vi ska ligga begravda. Tänka att “vi ska inte ligga på en jävla kyrkogård” och nästa sekund ångra mig, “jo, men en liten sten kan väl stå…”.

Vad ska det stå på stenen?
– Det ska stå Marianne Lindberg De Geer och Carl Johan De Geer. Familjegrav ska det stå. 

Inga famous last words?
– “Full speed ahead”. Jag har gjort en sådan gravsten redan, i svart. Jag har gjort så jävla mycket. Du anar inte. Jag blir helt chockad när jag tittar tillbaka på vad jag har gjort i konstväg. Fyfan vad mycket bra grejer jag har gjort. 

Faktiskt tyvärr kom ut i mars 2023 på Kaunitz-Olsson förlag.