Svensken må ha många olika ansikten. Men i filmens värld är den gemensamma nämnaren vit hy. Amat Levin frågar sig var alla andra håller hus.
Det är ingen hemlighet att film domineras av vita män. Att det är vita mäns problem som ska lösas av andra vita män. Att det är vita män som står i centrum, som är roliga, som är actionhjältar, romantiker och innehar huvudroller. Detta var en av anledningarna till att Bechdel-testet introducerades på mitten av åttiotalet. För att klara provet måste en film ha minst två namngivna kvinnliga karaktärer som i sin tur måste prata med varandra om någonting annat än män. Det är en skrämmande mängd filmer som underkänns och trots att genus i film har varit föremål för diskussioner i decennier har inte mycket hänt.
Även svensk film lider av problemet, men det är inte bara kvinnor som är underrepresenterade. Både invandrare och svenskar med annan etnisk bakgrund är sällsynta, speciellt i större, mer djupa, roller. Hynek Pallas, doktor i filmvetenskap, har nyligen gett ut sin avhandling, Vithet i svensk spelfilm 1989–2010, där han undersöker hur vithet samspelar med kön, klass, sexualitet och andra maktordningar.
– Jag utgår ifrån ett forskningsfält som heter kritisk vithetsforskning, säger Hynek. I kritiska vithetsstudier utgår man från att vithet är en norm för att det är så osynligt för andra vita och att den därmed ger makt. Vi vita ser inte de privilegier vi har i ett vitt samhälle, privilegier som gör att vi lättare kan passera genom de murar som finns för icke-vita. Med den här utgångspunkten ser jag på svenska filmer och samspelningarna mellan vit hud och svenskhet, vad det finns för föreställningar om det svenska. Jag tycker att det finns en tydlig sorg eller melankoli över förlusten av folkhemmet som framförallt syns i vita, medelålders medelklassmän som känner sig hotade. Det här känner man igen i brittisk och amerikansk film, Falling Down till exempel, där det traditionella industrisamhället med den vita medelklassmannen på toppen, känner sig hotat.
I svensk film castas ofta östeuropéer som antingen offer eller förövare och om invandrare från Mellanöstern eller Afrika inte framställs som kriminella, skildras de som exotiskt quirky.
– Filmen ett trögt medium. När du jobbar med en kommersiell storfilm, jobbar du med de här grova stereotyperna och en viss slags berättelse. Dramaturgin har ju inte förändrats på väldigt länge. Så film återspeglar samhällets strukturer, men återspeglar också de som befinner sig i filmens maktpositioner. Och där finns det knappt några som inte är vita, det är väldigt homogent.
Den franska konservativa journalisten Éric Zemmour hävdade under fotbolls-VM 2006 att vita fransmän hade svårt att identifiera sig med sitt franska landslag, eftersom det utgjordes av spelare med rötter i Nord- och Västafrika. När Vince Vaughn-filmen Couples Retreat lanserades i Europa valde filmbolaget att stryka det svarta paret från affischen. Och när det utannonserades att Grand Theft Auto: San Andreas, ett av nollnolltalets mest populära tv-spel, hade en svart huvudkaraktär exploderade internetforum med ”Jag kommer inte att kunna leva mig in i rollen på samma sätt” som den vanligaste synpunken (en hemmasnickrad patch som gjorde huvudkaraktären vit fanns på nätet strax efter lanseringen).
Bor man i västvärlden och inte själv är vit man, ”tvingas” man lära sig att identifiera sig med människor som inte ser ut som en själv, eftersom det är just vita män som är vanligast förekommande på tv och film. Är makthavare inom filmvärlden därför rädda för att den vita manliga publiken kommer att svika om det är något annat än en vit man i huvudrollen? Och kommer svensk film i så fall att kunna skildra etnicitet bättre så länge höjdarna på SFI och SVT i största utsträckning är vita män?
– Jag tror inte att det blir en förändring förrän vi har en förändring i vårt väldigt segregerade samhälle, säger Hynek Pallas. Självfallet kan det påverka om fler människor med annan bakgrund kommer in, men det här är en kamp som är större. Kolla på länder med större erfarenhet av invandring, det ser inte mycket bättre ut där.
Hynek Pallas menar att det skulle börja luckras upp om vi hade en filmpolitik som strävade efter att så många filmer som möjligt med konstnärlig integritet kunde göras. Filmer som inte stirrar blint på publiksiffror.
– De filmerna skulle kunna söka efter nya berättarsätt. Som Ruben Östlunds Play. I den komplicerar han fördoms- och maktfrågan och det är en film som gör ont för att den ifrågasätter. Många svenska regissörer och konstnärer jobbar med en journalistisk metod. Marcus Lindeen som har gjort Ångrarna är ju inte själv könsbytare, men han är intresserad av den saken och gör en film om det. Det finns en miljon invandrarberättelser i det här landet som är fantastiska och inte handlar om maktlöshet – var är de? Folk måste vara modigare.
Du tar upp ett exempel i din avhandling, att ingen höjer på ögonbrynen när två vita män befinner sig i naturen i Man tänker sitt, eftersom det är ett ”rätt” rum. Det motsatta, icke-vita i en svensk natur, skulle antagligen upplevas som aningen mer ”fel”. Finns det några rum som är ”fel” för vita?
– Förorten. Den svenska filmen har ganska tydligt stakat ut förorten som en del i geografin, men som tillhör orienten. Ska du vara vit i den miljön ska det markeras på ett speciellt sätt. I 7X – Lika barn, leka bäst gör man den vita killen till kriminell, den vita tjejen till utsatt och alla har streetwear-kläder och är underklass. I Miffo är Jonas Karlssons karaktär en vanlig helylle medelklasskille som är helt fel ute i den miljön och blir rånad direkt. I Babak Najafis Elixir, där invandrar-ungdomar går från icke-vita till vita, lämnar de i praktiken förorten så fort de blir vita svennar. Svensk films norm utgörs av en vit medelklass. Så det finns plats för vita svenskar i förorten, men de ska verkligen markeras genom att vara underklass.
Borde skådespelare ta ett större ansvar för att skildringar ska bli mindre stereotypa? Eller hur ska man bära sig åt om man är skådis med rötter i forna Jugoslavien och ständigt får spela skurkar?
– Det där är en öststatsproblematik. Öststatare och även finnar ur en viss klass befinner sig i en ambivalent situation där man lätt kan göra dem till hot eller offer. Tar man en balt i ett ”svenskt” sammanhang frågar sig tittaren ”vad gör den personen där?”.
Och det verkar göra skillnad beroende på vilken öststat du har dina rötter i.
– Det gör det absolut. På film är det väldigt stor skillnad på att vara tjeck och serb. Men jag tror ändå att vita européer har en större chans till mer komplexa roller. Så fort du inte är vit blir det ett större problem. En skådis från Dramatiska institutet berättade att han alltid blir erbjuden tjuvroller, men att han inte skulle tacka nej om tjuvrollen var komplex. Det är ju bra, men problemet är att den killen då skulle få tio komplexa tjuvroller på rad. Och då är vi tillbaka, det spelar ingen roll vad det enskilda projektet säger, summan av de tio filmerna blir en lögn. Den enskilda individen behöver kämpa mot det här, men jag tror att människor som castar och hela filmindustrin måste tänka om. Samhället behöver förändras.
På vilket sätt?
– Det är segregerat. Vita som bor i Stockholms innerstad är helt segregerade från hur samhället ser ut. Det är tydligt att vårt samhälle bygger på rasistiska strukturer, och när jag säger rasism tänker folk på det här flashande ordet och får upp bilder av skinheads och sverigedemokrater i någon skånsk by. Det är det jag vill sudda ut med min avhandling. Att vi lever i en rasistisk struktur betyder att vi har fördomar i våra huvuden som gör att vi ser världen på ett visst sätt. Och folk ska inte känna ”är jag skyldig nu?”, men vi ska tänka efter. Vi ska tänka på vilka vi är, vilka privilegier vi har och varför det ger oss en viss plikt. Men historierna som berättas måste också berätta om andra saker. Varför ser vi till exempel aldrig en film om helt oproblematiserade medelklassiranier?
Vad beror denna vilja att stereotypisera på då? Är det genuin okunskap bland regissörer och makthavare inom filmbranschen eller har de någon slags tanke om att tittaren inte kommer att förstå utan förenklingar?
– Det är väldigt sällan tittaren inte förstår. Det är mellanhänderna mellan den som skapar berättelsen och tittaren som påstår att tittaren inte kommer att förstå. Ju större film det är desto fler producenter är inblandade och det är fler som tittar på manuset och säger ”nej, det där kommer ingen att fatta”. Alla dessa kockar utgår från minsta gemensamma nämnare och kokar ner resultatet till total dumhet. De som klarar det här bäst är de som blundar, skiter fullständigt i producenterna och finansiärerna i den mån det går, skapar en bubbla och kommer ut på andra sidan. De som vågar stå upp eller har kommit till en position där de kan stå upp. För det finns ju så klart de som jagar tittarsiffror. Josef Fares skulle kunna göra andra filmer, han gjorde Zozo som är en av de viktigaste filmerna om invandrarerfarenheten, men jag tror att han tittar på Jalla, Jalla som hade Gud vet hur många besökare. Sedan tittaren han på Kopps som hade några färre, sedan på Zozo och Leo som hade väldigt många färre. Det är klart att han då gör Farsan. Han har inget större ansvar än någon annan, det behövs en kollektiv förändring.
Hynek nämner skolan som en viktig kugge i denna förändring. I skolan lär vi oss att läsa kritiskt, men trots att rörlig bild finns överallt får vi inte tillräcklig utbildning i den.
– Vi är filmlitterata på ett plan, men vi lär oss inte att tänka kritiskt kring den rörliga bilden. Utbildning kring rörlig bild på tidigare nivå skulle förändra hur vi ser berättelserna och vilka berättelser vi kan ta till oss. Då skulle man kunna göra andra slags filmer som skulle nå ut till fler människor. ■
