Den sista krönikan

Det här är mitt sista nummer som Nöjesguidens moderedaktör. Det har gått mer än två år. Jag har skrivit om allt! Min kreativitet har inte haft några gränser när det gäller att hitta obskyra vinklar på mode. Från paranoida miniessäer om drönare och mode till självmedvetna selfies-reflektioner. Nöjesguiden är ett bra forum för att skriva om mode. Men jag har för svårt för mode som bransch, mer än som begrepp och som idé. Men mest har jag problem med den funktion som modejournalistiken har. En besjälare av objekt, ett smörjmedel i en gigantisk kapitalistisk apparat som sträcker sig ända från Bangladesh sweatshops till min överhettade dator. 

”When all those with the brightest minds and the biggest heart can’t cope it’s something wrong with the context.” Så skrev stylisten Maria ”Decida” Wahlberg på Twitter i augusti. Nu anspelar jag inte på mig själv, det hade varit lite väl. Jag vet inte om jag har varit en del av modebranschen. Kanske har jag doppat en tå, men jag har aldrig trivts. Men det jag menar är att jag inte är ensam om att vara obekväm. Alla de snälla assistenterna slutar. Jag har cirka 50 vänner som har jobbat en period med mode och sedan slutat. Dåliga arvoden, arbetsmiljö och behandling från stylister, fotografer, fan och hens moster. Nu pratar jag självklart inte om alla. Men när de snälla assistenterna slutar blir bara de som inte orkade bry sig kvar, de som inte tvekade över de moraliska tveksamheterna. Det är de som blir stylister och fotografer. 

Jag vill säga en sak och det är att jag aldrig har fått något gratis skickat hem till mig. Jag vet inte ens hur man gör för att få det? Inte för att jag vill det. Kan det vara så att mitt rykte har föregått mig? Eller beror det på att företag förstår, bara av att läsa mig, att det vore totalt meningslöst? Det enda som jag faktiskt har blivit erbjuden som har varit av intresse är en gratisresa till Belgien i utbyte mot att jag skrev om det. Jag tackade tyvärr nej.

Något som dock har hänt ofta är att PR-personer kontaktar mig med olika ”artikelförslag” för märken de företräder. Det fascinerar mig. Är det så det fungerar, att PR-personer föreslår artikelidéer till modejournalister som de sedan skriver? Satan, vilken lyx att någon annan kommer på idéer till en. Synd bara att idéerna alltid är sämst. Men jag har lagt in PR-företagens nummer i min telefon, så jag vet när jag inte ska svara. Tips!

Något som jag aldrig kommer att förstå är det här med modellerna. Ann-Sofie Back brukar säga att när hon använde ”vanliga tjejer”, pratade alla bara om det istället för kläderna. Men tro mig, folk pratar även när man skickar ut modeller som ser tydligt ätstörda ut, som på den senaste visningen för Back på Stockholms modevecka. Oacceptabelt.

Förlåt, nu låter jag väldigt negativ. Jag är i grunden en extremt positiv person. Jag brinner egentligen för modebranschen! Så mycket att jag exploderar inombords! Hjälp! Ciao! Vi ses! Tack för att ni har läst! 

Texten publicerades även i Nöjesguiden #8.