”Gud, vad du är pretentiös!”. Kort tystnad. Där stod jag i min sneda konstnärshatt. Svetten rann till under armarna. Jag är så jävla pretentiös att jag inte använder deodorant. Så det blev jobbigt. Och jag duschar aldrig.
Barluften förbyttes sålunda hastigt från lustig nyans av köttmarknadsparfym till ganska påfrestande kulturkofteodör. Jag tycker givetvis att allt som inte är pretentiöst är innehållslöst. Som att duscha. Det är därför jag har min farfarsfarfarsfars tweedkostym och läser Ulysses till frukost. På engelska. Eller inte. Inte alls. Frågan väcks ändå: Kommer någon egentligen ihåg när pretentiös blev ett etablerat skällsord? När blev det en oroväckande faktor att faktiskt tycka att både form och innehåll har rättmätig och likvärdig kraft i ett konstverk? Okej, det kanske är lika bra att krypa till korset – jag överdriver en smula. Det kanske inte ens är så här i verkligheten. Jag har missuppfattat allt. Det händer. Ändå: i allmänhet tycker jag att man skall akta sig för att relativisera sitt eget möte med kultur. Teaterupplevelsen för mig är i slutändan extremt personlig, ensam, förlösande och stundtals upplyftande pretentiös. Och var inte orolig – armsvett torkar förvånansvärt snabbt.
1 Sinne
Spelas till och med den 21 maj på Folkteatern
Avgångsklasserna på Teaterhögskolan brukar sätta upp intressanta projekt i slutet av utbildningen. I år samarbetar sista årskursen med det tyska dramatikstjärnskottet Anja Hilling. Hillings verk har spelats runtom i Europa ett tag, men den här uppsättningen är den första på svenska scener. Resultatet av samarbetet är en historia om tio ungdomar mitt i tonåren. Berättelser om möjliga och omöjliga kärlekshistorier. Mänskliga förhållandens bräckliga poesi. Pressreleasen nämner ordet extrem extremt många gånger – vilket föder tankar om en stark och emotionell upplevelse.
2 Mästersångarna i Nürnberg
Spelas till och med den 30 maj på Göteborgsoperan
Wagner. Ve och fasa. Tungt, uppblåst, mättat – ungefär som ett enda långt pompöst intro till rymdskeppet som plågsamt slow motion-aktigt sänker sig över jorden i Independence Day. Det är en uppfattning som sitter fast långt, långt inne i mig. Men jag har fel och jag vet om det. Därför blir jag intellektuellt sugen på att se den omstridde tyskens enda riktigt romantiska komedi på Göteborgsoperan. Som extra dragkraft finns vetskapen om att det faktiskt är 80 år sedan verket senast sattes upp i Göteborg.
3 Det he(m)liga rummet
Pågår till och med den 9 juni på Teater Trixter
Det verkar pågå en del experimenterande på Teater Trixter, inklämd i en oanselig lagerbyggnad mellan den groteska Stenat-erminalen och det än mer estetiskt pekorala Masthuggstorget. Senast i raden är Det he(m)liga rummet som uppenbarligen är så hemligt att man inte riktigt vet vad det egentligen är man ger sig in i. De givna ramarna finns ändå där: Varje onsdag bjuds en konstnär, skådespelare eller teatergrupp in för att förändra ett rum utifrån sina egna innersta funderingar. Subjektiviteten tar över från diskussion och samstämmighet. Hur långt vågar man gå när man hamnar i en helt fri position? Hur förändrar de innersta tankarna hos individen helheten?
4 Ord
Spelas den 15 och 21 maj på Göteborgs Improvisationsteater
Känner du också att det är svårt att släppa kontrollen? Kanske finner du dig själv i att till och med planera tänkbara, men absoluta omöjliga, scenarion? Kanske har du till och med problem med att svarta och vita strumpor ligger blandade i tredje garderobslådan? Då är det här definitivt drogavvänjning för dig. Gbg Impro garanterar en helt improviserad föreställning där skådespelarna utgår från slumpvist dragna ord. Historier förs framåt med publikens hjälp och du har ingen som helst kontroll. Ansvarslös frihet helt enkelt.
5 Metamorfos
Premiär den 8 maj på Göteborgsoperan
Två av koreograferna från storsuccén 3xBolero är tillbaka på Göteborgsoperans scen med nyskrivna dansverk. Metamorfos är sammansatt av två separata delar: La Di Ladi av Johan Inger och La La Land av Alexander Ekman och Mehdi Walerski. De tre koreograferna har tillsammans ett prisskåp som skulle göra vilken uppblåst idrottsman som helst blå av avund. All denna erfarenhet kommer förhoppningsvis att yngla av sig i utmanande, estetiskt spännande och extravagant modern danskonst.
