Deep Torkel. Petersson alltså.

Torkel Petersson personifierar den svenska manlighetens kris. I alla fall på bio. Hans filmografi är full av hämmade, fumliga, stammande och generade svenska män. Det började med potensproblemen i [I]Jalla! Jalla![/I]. Accelererade i danska filmen [I]Gamla män i nya bilar[/I] där Torkel spelade en svensk psykopat som inte kunde vistas ensam med kvinnor utan att råka ta livet av dem. I [I]Kopps[/I] gjorde han tönten Benny - som stickade pannband medan han drömde om ett liv som supersnut. Och nu är han aktuell med ytterligare en y-man, den oartikulerade vägarbetaren Jonny som på ett förtvivlat handfallet och mumlande sätt är otrogen mot sin fru under sin pappaledighet. Svensk film har en sjuklig dragning till sina töntiga snubbar, men för Torkel Petersson verkar det ha utvecklats till ett karriärsval. - Visst har jag tänkt på att figurerna tematiskt är ganska lika varandra, men samtidigt tycker jag att det känns lite ärligt. Det är lite som jag upplever mig själv. Att man är väldigt orolig över hur omgivningen ska se på en. Att man bygger upp sina murar och försvar och någon slags tuffhet, men hur alla egentligen går omkring och är lite rädda för varandra. Själv är jag mest rädd för Torkels nya mustasch, men inser efter ett tag att den nog mest har att göra med hans onda roll-karaktär i den smått skandalomsusade [I]Befriad[/I] som spelas på Elverket i Stockholm. En pjäs som fått en liten hype eftersom delar av publiken brukar lämna föreställningarna i ren avsmak. Och visst, en pjäs som börjar med att Torkel injicerar en överdos i en killes öga, sedan försöker föra upp en biljardkö i en annan mans anus, och dessutom visar både elchocker och stympning kanske blir för mycket för en och annan Dramatentant. Samtidigt som stans mer goresugna teaterpublik suckar lite besviket när de inser att våldet är mer stiliserat och psykologiskt än handgripligt. Fullt naturalistiskt är dock Torkels nakenscener där han bland annat gnider sig fram på magen över ett kallt kakelgolv. En hårdhänt behandling av själva manligheten som inte är något för killar med läggning för komplex. - Jag har inga problem med att vara naken. Eller andra mer konkreta saker, som om någon vill att jag ska kasta mig in i en vägg som jag gjorde i [I]Kopps[/I]. Sånt vet man i alla fall att man kan göra. Det svåra med teater och film är allt det andra. Att spela bra. Förutom den handfull filmroller som Torkel rivit av sedan succén med [I]Jalla! Jalla![/I] så har han också en gedigen bakgrund som teaterskådespelare och har varit med i uppsättningar på Göteborgs Stadsteater och Teater Bhopa. Det var också i Göteborg han lärde känna Fares Fares, som sedan presenterade honom för sin filmintresserade bror Josef - resten är filmhistoria. När nu [I]Mamma, pappa, barn[/I] i regi av Kjell-Åke Andersson ([I]Familjehemligheter[/I]) får premiär är det ytterligare ett steg framåt i karriären - den första biofilm där Torkel står i centrum, och där han nästan är med i varenda scen. Om än ett småskaligt mjukisdrama, jämfört med en del av de andra svenska filmerna på repertoaren. - Under inspelningen så träffades ibland teamen från de olika filmerna som var igång och drack öl tillsammans. När killarna från [I]Den tredje vågen[/I] skröt om att de hade sprängt 30 bilar den dagen, så svarade Kjell-Åke att vi hade gjort en skitcool närbild - på en tvättmaskin som gick igång på 90 grader. För Torkel väntar nu fler roller på Elverket, nu närmast pjäsen [I]Hägrar[/I] som går upp i december. Men för dom som är oroliga för återväxten bland svenska filmtöntar så kan vi ge ett lugnande besked. Torkel kommer tillbaka om bara någon månad, som självupptagen, tuppkamsförsedd skånsktalande ex-Gladiatorerna-stjärna i Ella Lemhagens [I]Tur och retur[/I].