Igår fick Stockholm den stora äran att se den mytomspunna amerikanska författaren Donna Tartt med egna, förundrade ögon, i ett samtal med Jan Gradvall med anledning av hennes senaste bok The Goldfinch (Steglitsan).
Samtalet, som hölls på ett fullsatt Stora scenen på Kulturhuset Stadsteatern, saknade förvisso vissa av de frågor som krävde svar – en av de mer självklara, om varför det egentligen tar så lång tid för Donna Tartt att skriva sina böcker, blev aldrig ställd trots att hon själv skämtade om just det ett antal gånger. Till allas lycka vägde författaren upp det lite knackiga samtalet med oväntad charm och, inte lika oväntat, oändligt intellekt. Vi samlade, för alla som inte var där eller vill återuppleva kvällen, på oss de mest minnesvärda ögonblicken från pratstunden.
1. "I was the least cheerful cheerleader. The only cheerleader who ever read in the car." Donna Tartt berättar om sin tid som freshman och cheerleader för skolans basketlag, och jämför perioden med George Orwells 1984 och Animal Farm, som hon också läste under tiden.
2. "I thank God every day." Om det faktum att hennes debutroman The Secret History aldrig blev film, trots att författaren Joan Didion var på tal för att skriva manuset.
3. "The Top Ten Celebrity Meltdowns." Författaren pratar om USA:s listmani och dess ibland lite för långt gångna uttryck. Publiken skrattar gott. Överlag skrattar publiken mycket under kvällen – förvånat, nästan, över att någon som skriver så allvarliga böcker också besitter så mycket wits.
4. "I went through three different librarians. That's how long it took. They all retired." Här kommer Donna Tartt in på det faktum att hennes senaste roman, författad i ett rum på New York Public Library, tog elva år att färdigställa.
5. "I much prefer reading to writing." Det är min tur att tacka Gud, där och då, för att vår författare inte ger upp sitt skrivande och blir rabiat bokläsare på heltid.
6. På Jan Gradvalls fråga om inte ett av bokens huvudteman är vikten av vänskap:
"Friendship is important, yeah."
"But you don't think it's very important?"
Svaret – en lite dröjande axelryckning.
7. "We were founded by puritans. By religious nuts." Om det amerikanska arvet.
8. När hon läser en bit ur sin The Goldfinch. 700 personer sitter som trollbundna. Hon har valt ut ett kapitel mot slutet av boken, närmare bestämt sida 765, och berättar texten mer än hon läser upp den. Det är, förstås, briljant. Och det känns typiskt för henne att välja ett avsnitt som inte handlar om vänskap, kärlek eller knark, utan om just Carel Fabritius målning av en liten, fastkedjad fågel, det konstverk som även pryder omslaget till romanen. När hon är klar möts hon av det närmaste en publik kommer stående ovationer utan att faktiskt ställa sig upp.
När vi nyligen blev nöjesguidade av bibliotekariegeniet Jenny Lindh nämnde hon just Donna Tartt som stilförebild. Vi kan bara hålla med. Och vänta i 15 år på nästa bok av författaren – samt nästa Stockholmsbesök.
