Foto: Philippa Björnbom
Nämn svensk soul och de flesta rynkar på näsan och håller för öronen. Men med Aleks, Niklas von Arnold och Ansiktet spår Maja Bredberg en förändring.
Svensk soul har inget vidare rykte. Insikten föll över mig när jag skulle skriva den här texten. Många till synes normalintelligenta människor hatade på musikstilen. Inte för att genren skulle vara präglad av något särskilt upprörande, som vildsint hotellrumsstök, märkliga livsmedelskläder eller styva uttalanden om kontroversiella ämnen. Utan snarare tvärtom. Att det alltid har varit så mjukt, så skört, så fint och mja, låt oss vara helt ärliga: möjligen lite gnälligt, att folk rynkat på näsan. Nu är det förstås långt ifrån hela sanningen – ”Baby Kaah kan vara hård, baby Kaah kan vara mjuk” är mer talande – men man kan ju alltid generalisera.
Fortsätter man i det spåret är det lätt att konstatera att Sverige har en smal, men fin, soultradition där det funnits plats för allt från vitslipad pastisch på svart soul till flippade funktolkningar på svenska. Och att om det tidigare har varit musik för lovers som står ut med både smekande toner och soft framsjungna, avklädda fraser om hjärta och smärta, lever vi nu i tider då gamla fördomar om svensk soul bör revideras. Aldrig förr har soul- och r’n’b-scenen breddats så mycket av så många nya artister och under samma tidsperiod. I år tar många av hiphopens dolda sångröster steget ut i rampljuset, och möter där rappare som kommer ut som sångare. Vän av ordning kan anteckna följande aktuella och vitt skilda artister och försöka få till i något slags inbördes ordning: Ansiktet, Albin Gromer, Malena Uamba, Oskar Skarp, Jasmine Kara, Peter Conradi, Newkid, Seinabo Sey, Chris Mhina, Aleks och Niklas von Arnold.
Den sistnämnde släppte i januari sin debut på det lilla bolaget med de vackra omslagen, Rec Rec, och matchade estetiken med musikalisk höjd och saltvattenstänk i produktionerna. Niklas von Arnold är småbarnspappan som sålde sitt fik i Bengans skivaffär för att kunna färdigställa sitt album. Han kan beskrivas som en eftertänksam, adlig typ i skogshuggarskjorta och med ett inre kontrollfreak. Att han har gjort kustens konung, måsen, till sitt signum säger inte något om hans röstmässiga kvaliteter utan bidrar med logik på det geografiska planet då karln är från Göteborg. Från samma stad kommer även Peter Conradi och Anton Kristiansson, vilkas EP respektive skiva Niklas von Arnold även producerat.
– Jag får putta fram Niklas i ljuset och säga: Kom igen nu! förklarar Johan von Arnold, bror till Niklas och grundare av Rec Rec, och fortsätter: Det är det fina med hans artisteri, att han är så pass lågmäld. Han är egentligen en studioråtta från första början. För det är du, Niklas. Du älskar att sitta och plinka och jag får säga, nu får fan du lägga ner den där produktionen, för nu är den klar. Annars kan du sitta i ett halvår till.
– Allting ska vara rätt. Det ska det, myser Niklas von Arnold till svar. I mina egna låtar prioriterar jag prosodin mer än innehållet som faktiskt får komma i andra hand. Du vet Bobby Blingbling, hans låtsasrap? Så tar nästan alla nya låtar form.
Rap är ett genomgående element för många av årets debutanter. Via Rec Rec kom Niklas von Arnold i kontakt med Petter och medverkade på Räddaren i nöden. Han följde sedan med ut på turné med Petter, som även var en stor influens när Niklas von Arnold själv började med musik.
– Jag sjöng först i Domkyrkans gosskör, där har jag min musikaliska grund. Då var man ju en jätteliten knatt på två skitar hög och även om sångstilen inte passade, för att man inte riktigt kunde stå för det, lärde jag mig jättemycket. Sedan släppte Petter Vinden har vänt och då var det svårt att sjunga, mycket fräckare att skriva coola texter och rappa istället. Det var bättre attityd i det. Jag rappade i en grupp som hette GRP. Nu var jag ju i och för sig ett stort fan av Eric Gadd och Stephen Simmons också, men det var nästan lite töntigt att erkänna. ”Eric Gadd är så jävla bra!” Hur coolt var det i de kretsarna på högstadiet?
– Sedan tog jag upp sången igen några år senare i samband med att jag började producera. Någonstans hann jag mogna ikapp mig själv och känna att det inte finns en löjlighet i soulsången. Att det är ett uttryckssätt som jag känner mig trygg i och att jag gör det väsentligt mycket bättre än jag rappar.
Även Aleks, Sveriges svar på Nate Dogg och som förgyllt Hemmalagets produktioner de senaste tio åren med sin slicka r’n’b-röst, började rappa.
Aleks Inte längre fiender släpps i sommar.
– På kabarén, avslutningen i skolan. Jag sjöng för mig själv också när jag var liten, jag hade instrument hemma. Först fick jag en trumma av morsan, men eftersom jag var skitjobbig som unge – väldigt snäll alltså, jag hade bara så mycket energi, jag var överallt – flög trumman ut rätt snabbt. Den gjorde för mycket ljud. Jag fick en liten keyboard istället. Då satt jag där och sjöng och spelade på den för att undvika verkligheten.
Tillsammans med vännen och rapparen Hoosam startade Aleks en rapgrupp och lärde känna de som sedermera skulle utkristallisera sig till HighWon-klicken. Till slut hittade han sin nisch: förmågan att med struktur av bars lägga sång med en mjukhet som förvandlar raplåtar till hiphophymner.
– Jag rappade länge. När jag väl började sjunga, var det delvis för att jag ville haffa tjejer, säger Aleks och ler brett. Jag är ärlig, alltså. Det är klart att det funkade. Men nu är det förstås på en helt annan nivå. Du kan inte vara en artist om det ska handla om att hooka med det motsatta könet, då har du väldigt låga mål.
Efter en familjetragedi slutade Aleks med musiken helt och hållet ett tag, trots att studion var full med färdiga låtar. Plattan Inte längre fiender, som kommer under sommaren, innehåller både gamla och nya låtar och är därför lika mycket en debut som en samlingsskiva.
– Den äldsta låten är från 2002. Man hör skillnad. Men jag skiter i. Jag resonerar såhär: Den där låten funkar än idag, då är den fet. Det är en intressant tid nu för mig, jag har många förväntningar. Eller nej, förhoppningar. Jag förväntar mig ingenting. Jag hoppas. Jag är rädd att hypen har börjat överstiga mig själv, du vet. Folk har väntat för länge. Man känner ju ”Shit, bara de inte blir besvikna”.
Nu råkar det vara så att Aleks själv inte lyssnar på någon annans musik än sin egen för tillfället, men i hans låtar hörs ändå svagt av tidigare inspirationskällor som nittiotal-r’n’b, serbisk musik, zigensk balkanmusik och gamla svenska klassiker.
– Och Nate Dogg, som ju är självklar. Han var den första som jag hörde då jag tänkte ”Ey, man kan fortfarande vara manlig och lite G’ och sjunga”. Men visst, vad är manligt, egentligen? För mig handlar det om att hålla sig på rätt sida av den tunna gräns det är mellan att vara sig själv och till att det blir corny. Jag har aldrig varit för smörsångare, det funkar inte för mig. När det går från att vara bra på ett mjukt sätt, som Musiq Soulchild, till att bli sliskigt. Det är inget för mig.
Skepsismen mot den klassiskt sötsliskigt smörslungade soulen delar Aleks med Ansiktet.
– Det är ju världens mest odistansierade genre! Det är en sexighet i kvadrat, en overload. Det har dröjt tills nu, när vi äntligen hittat en twist av tillkortakommande, för att det ska funka på svenska, förklarar Herbert Munkhammar (Maskinen och Afasi & Filthy) som tillsammans med Erik Nordström (Lilla Sällskapet) utgör hela beståndet i den nya r’n’b-duon Ansiktet.
– Det var inte riktigt en plan att vi skulle ha en grupp, säger Erik. Det är mer ett resultat av att vi hängde och så råkade egentligen två låtar skriva sig själva.
Ansiktets singel X, om en kvinna som säger fel namn i sängen, är ute nu.
– Ja, vi var packade på Trädgården (i Stockholm, reds.anm.), stod och skrek i varandras öra: ”fan vilken idé!”. Röst-memo, sedan skriva melodi, text och koppla på producenten Jakob Olofsson. Det blev till två svinhookiga låtar och vi kände att det här är ju för roligt för att vi inte ska fortsätta.
Första singeln X handlar om en kvinna som säger fel namn i sängen och det är just den skavande skevheten mellan den allmänna snusktonen i musikgenren och tillskruvat explicita textinnehåll som intresserar Ansiktet.
– Det blir lite tröttsamt när exakt alla låtar som skrivs inom amerikansk r’n’b handlar om hur jävla grym man är i sängen, säger Erik. Då tyckte vi att det är roligare att skriva om att det är dålig stämning i sängkammaren och ha en sådan infallsvinkel på temat sex. Det är inte sådär ”Bet the neighbours know my name”, även fast det är världens bästa låt. Det här är något nytt och för r’n’b-genren vidare.
– Det är så roligt att göra sådana låtar, skrattar Herbert. En dj från Göteborg, som jag inte tänker nämna namnet på, hörde av sig och bara ”What the fuck, är det du som är med i Ansiktet? Fan, jag och min fru har ju knullat skitmånga gånger till den här låten!”. Så jävla roligt. Det är ett skitbra betyg. Hoppas att det är fler som gör det. Och vågar berätta det. ■
