När allt är sagt och gjort är Commando M Pigg ett av Sveriges bästa band. Deras nya album tillhör det mest angelägna och mest engagerande som finns att höra i år, och får inte missas.
Att entusiastiska musikskribenter skriver rader som dessa om ett band händer då och då. Det som är unikt med Commando M Pigg är att skribenterna skrev så om bandet i samband med deras första skivor för 35 år sedan, och att det inte känns det minsta ansträngt att skriva så om dem även 2015, när de kommer tillbaka med sin första skiva på ett kvarts sekel. Den nya skivan heter När dom dumma har fest och är resultatet av fem års lågintensivt arbete.
- Jag tycker att det känns som ett debutalbum, myser Anders Karlsmark som är eldsjälen bakom äterföreningen. Resten av bandet nickar instämmande.
- Det finns så många spillror av band som åker runt och spelar sina gamla kataloger, förklarar Svante Fregert. Det Anders ville locka oss andra med var att göra något nytt, något som inte bara är en upprepning.
- Jag ville inte att det skulle låta som bilden av Commando M Piggs sound överhuvudtaget, drar Eva Sonesson till med.
På många sätt gör det ändå det. Där finns en rockintensitet som bandet var svenska mästare på under sin förra storhetstid, och med de oefterhärmliga identikationstecknen som är Peter Puders gitarr och Eva Sonessons röst besitter de nu som då ett unikt uttryck.
- Jomen det är ju vi, förklarar Svante. Ni tre som gör musiken finns här och nu i samtiden, precis som ni gjorde när Commande M Pigg precis hade bildats. Ni är de personer ni är, även om vi allihop lyssnar på och påverkas av helt annan musik idag än då.
Även om Eva protesterar mot påståendet att hon sjunger lika bra som förr (”jag skulle inte pricka de högsta tonerna i Inte så högt längre”) så är det likväl ett faktum. På 80-talet hade hon en av landets starkaste röster, samtidigt oerhört expressiv och mjukt intim, och när hon kommer tillbaka nu - liksom på bandets enstaka relativt orepeterade återföreningsspelningar - återtar hon tveklöst samma status.
Och även om Peter Puders vill peka på att processen ser helt annorlunda ut nu (”när jag kom med var vi replokalen precis varenda dag, vi levde verkligen där på Roslagsgatan”) så är det gitarrspel han mejslar fram lika unikt och lika personligt som då. Där lever det frihetligt drömska och det exakta, hårda och sylvassa tätt intill varandra, precis som det alltid gjort hos Peter Puders egen gitarrhjälte Kenny Håkansson.
- Han är numera också en bekant, ler Peter. Jag bygger eko, distboxar och kompressorer enligt hans struktur. När han hoppade av Dag Vag blev jag faktiskt erbjuden att spela med dem, men sedan ångrade de sig och tog in en saxofonist istället. Kopp Te hette han. Jag undrar fortfarande vad mitt Dag Vag-namn skulle ha blivit.
Men det finns saker som har förändrats, förstås. Aldrig förr har till exempel Commando M Pigg varit lika rättframma och explicita som på När dom dumma har fest. På flykt beskriver flyktingskäl som borde vara uppenbara men som ifrågasätts idag - graden på värme, tillgång på ljus, graden på frihet och priset på ris. Dom som slår läger behandlar de rumänska romerna i gathörn och utanför butikerna, och känslan inför mötet med dem hos oss som njutit välstånd utan att grubbla på om det sker på någon annans bekostnad. ”De som slår läger ger dig ingen ro, det är nåt dom kräver, (…) De är det allvar du flyr, en länge sen förfallen skuld”.
- Det är mer allvar nu, instämmer Eva. Det är det där som vi alla är så vilsna inför - överallt i stan stan står vi inför den europeiska fattigdomen. Jag menar, jag har varit med om förluster lika mycket som de flesta, men det här är människor som lever i en helt annan situation.
Svante Fregert är som alltid den som förser Evas röst med ord. Han beskriver att textförfattarmetoden förändrats över tid.
- Förr kunde jag komma med långa ordsjok - mina eviga språkekvilibristiska övningar - och så plockade Eva ut ord ur det och gjorde texter. Jag jobbar ju med ord även på redaktionen, och jag vet att det ska redigeras. Men nu skriver jag nog mer hela texter. Det innebär att jag till den här skivan har skrivit 25-30 texter som Eva har ratat.
Eva Sonesson är kräsen på fler plan. För tio år sedan stod Commando M Pigg på scenen för första gången på 15 år, när den sedan länge avsomnade musiktidningen Schlager firade sin 25:e födelsedag 2005. Samtliga medlemmar från bandets alla sättningar deltog, åtminstone i någon liten roll, och redan då lät Eva Sonesson och Peter Puders lika dagsaktuella och angelägna som under bandets storhetstid. Undertecknad stalker var inte ensam om i publiken om att glömma alla nostalgiska känslor andra comebackakter uppväckt - Commando M Pigg var bra nu och här. Alla älskade det. Utom en. Eva Sonesson.
- Efteråt skjutsade jag Eva hem till Uppsala, berättar Anders, och hon var tvärsäker. ”Det här gör vi aldrig om”. Hon resonerade om att det där med spelningar och sånt var sånt man gjorde när man var ung.
Men naturligtvis gjorde de om det, och fortsätter att göra om det under våren 2015. För det vore en skam att inte släppa lös den kraft och skönhet Commando M Pigg bygger upp på scenen, precis som de gjorde för 30-35 år sedan. Jag vet, jag har bevistat en hel del. Så pass många att när jag nämner några av dem för bandet bleknar bandmedlemmarna och sneglar försiktigt på varandra, innan de hjälpsamt bidrar med anekdoter från de olika tillfällena. Är de en stalker de har att göra med?
På Brygghuset vid Odenplan 1981? Jomen det var ju där inneromslagsbilderna till deras debutalbum fotograferades. Musikfestival på ungdomsgården i Jakobsberg 1982? Jaha, det var en av de där spelningarna med Ståålfågel, Kommo och AJ. På Underground som förband till Theatre Of Hate året därpå? Jodå, Commando M Pigg gjorde en hel turné med dem, och har kanske inte helt smickrande döpt en låt på nya skivan efter det numera bortglömda radikala engelska bandet. På Kulturföreningen Puss i Farsta 1984? Det tar en stund och Anders försäkran innan Eva kan tillstå att de ens spelat där. Och så otaliga utomhusspelningar runt Stockholm under samma tidsperiod. Visst var jag lite av en stalker, men så var Commando M Pigg också ett unikt band. Punkens löften att man fick göra precis som man hade lust hade visat sig vara osanna när alla band anpassade sig till postpunken estetik och musikaliska uttryck, men Commando M Pigg gjorde det inte.
När alla band i landet skulle låta som Joy Division beväpnade sig istället Anders Karlsmark, Eva Sonesson, Svante Fregert och i början Björn Wallgren med dadaism och absurditeter. Svante Fregerts texter var fulla av absurda obegripligheter som Eva Sonesson sjöng med ojämförlig styrka, omfång och passion. Och gick inte texterna att sjunga klampade gärna Svante fram från trummorna till scenkanten för att deklamera dem. Till det bidrog Anders Karlsmark både med rockstjärnemanér och en stabil basrytm för Björn att lägga sitt hackiga gitarrspel fullt av konstiga infall och svajarmsexcesser över.
- Så var ju Commando M Pigg enligt vår ursprungliga idé, ler Svante en aning generat. Det skulle ju vara Hugo Ball, dadaism, modernism. Det hörs på första skivan, och syns på omslaget. Kasta spjut gick i 7/8-takt. Så var musikklimatet direkt efter punken, folk fick låta lite hur som helst, det var en väldig öppenhet. Bara historien om hur vi fick skivkontrakt, efter en av våra första spelningar i serien ”Nya band på Kulturhuset”.
- Det var vi och det var Tant Strul på samma spelning. Båda fick skivkontrakt direkt, minns Anders.
Då jämfördes Commando M Pigg med band som Pere Ubu och framför allt Gang of Four.
- Som jag inte ens kände till, ler Anders. Men när jag hörde dem förstod jag ju varför.
- Jag hade bott i London runt 1978, så jag gick och såg dem live då. Det var starkt, minns Svante.
Efter första skivan drog sig Björn tillbaka för att ägna sig åt arkitektur på heltid. Istället anslöt Svantes gamla klasskamrat från Tunaskolan i Lund.
- Jag minns när första Commando M Pigg-singeln kom, berättar Peter Puders. Henrik Venant hade plockat upp den. ”Kolla, ett nytt band från Stockholm, de är skitbra”. Och jag höll med, jag hade aldrig varit intresserad av andra generationens punk utan behövde något mer.
Men att ersätta Björn Wallgren var inte lätt.
- Han är en väldigt bra gitarrist, Jag har försökt spela hans grejor, men jag har aldrig riktigt lyckats.
Med sina meriter från TT Reuter var Peter Puders redan en etablerad gitarrhjälte, och med hans drömska och personliga toner - då associerade vi enbart till Tom Verlaine, och först långt senare insåg vi det uppenbara i nämnda influenser från Kenny Håkansson - blev Commando M Pigg ett mer konventionellt band. Men också ett band som blev alltmer angeläget på djupet.
I mitten av 80-talet hade även Svante Fregert lämnat för att ägna sig åt journalistik, idag som redaktör och ansvarig utgivare för branschtidningen Kyrkans tidning. Commando M Pigg Tog bort de sista resterna av Walt Disney ur bandnamnet, och som kort och gott Commando gick de över till engelskspråkiga texter. I den vevan tappade jag kontakten med bandet. Var det mitt fel eller bandets?
- Det var vårt fel, konstaterar Anders torrt. Och det var kanske inte så konstigt att vi tappade vår gamla publik, för vi tappade bort oss själva. Vi hade ingen klar linje längre utan var nöjda med att vara någon slags halvrockstjärnor framför allt i Tyskland. Där kallades vi ”Die Swedische Pretenders”, och det var vi liksom nöjda med. Det var fem år av att spela runt i Tyskland, Schweiz, England. Och New York, faktiskt. Precis i slutet fick vi till och med multinationellt skivkontrakt.
Och när Commando M Pigg till slut föll isär var det bara Peter Puders som fortsatte med musik i offentiga sammanhang.
- Jag fortsatte väl med Ulf Lundell, med Ulf Dageby och vilka det nu var. Så frågade Joakim Thåström om jag kunde spela på hans två första soloalbum, och sedan ringde han och ville att jag skulle vara med i Peace Love & Pitbulls, så jag hängde med. Vi flyttade till Köpenhamn samtidigt, men sedan tröttnade jag och flyttade hem. Jag spelade lite med Love Kings i Malmö, men sedan plockade de in en annan gitarrist.
Anders Karlsmark drog till Göteborg och ”åtta års mental baksmälla” efter Commando M Piggs nedläggning.
- Jag försökte göra lite musik, men det var som om ena armen var bakbunden på ryggen.
En soloskiva och föräldraskap blev det innan han kom tillbaka till Stockholm 1998 för rehab och för att göra ännu en soloskiva. Idag är han djupt engagerad i bandet defiXions med Maya De Vesque, och i kulturföreningen Ögla i Huddinge. Och så väntar han på att skådespeleridebuten ska få biopremiär.
- Jo, hehe. I en dansk film som heter Sverige är fantastiskt, med Thomas Hansson bland annat.
Eva fortsatte att sjunga i mindre sammanhang och försörjde sig sig som tunnelbaneförare.
- I tio år var jag anställd på SL. Men jag har alltid varit naturintresserad, så jag läste in gymnasiet på Birkagårdens folkhögskola, och sedan kom jag in på veterinärhögskolan.
Idag är hon distriktsveterinär och undervisar på veterinärprogrammet, och just nu syns hon i en TV-serie om veterinärer.
- Jag har försökt få dem att spela Commando M Pigg-musik i programmet, men det verkar skitsvårt.
Foto: Mats Bäcker
Fotomontage: Lina Hanno
