Riches lilla bar känns inte som livsglädjens högborg den här eftermiddagen i januari. Lamporna är tända. Allt ser ganska meningslöst ut. Utanför regerar envetet snöglopp. Lite av det håglösa dagsljuset letar sig in och reflekteras mot sjukhusgröna väggar. Man känner sig inte fräsch. I den här glåmiga atmosfären tillåts allt vad grovporighet och gråaktiga hudtoner att spela fritt över Killinggängets samlade nunor. Fast kanske inte Johan Rheborgs. Han triumferar över de andra med en djup och jämn executive-solbränna av högsta klass. Robert Gustafsson är någon annanstans och förbereder sig inför kvällens gig på Idrottsgalan.
Samtalet trevar sig fram, lite lätt fragmentariskt. Det blir väl så när sex ganska stora egon delar på en bar. Som utomstående är det svårt att avgöra om det är en spontan minishow som spelas upp för oss, eller bara ett kollektivt hjärnsläpp - eller kanske en del av en evigt pågående kreativ process. För det här är ju popkultursveriges skarpaste hjärnor.
Martin Luuk: Det var Lorenzos Olja i natt...
Andres Lokko: En av killinggängets favoritfilmer. Lorenzos Olja med Nick Nolte!
Martin: Den gick 2.30 på femman.
Johan Rheborg: Brukar du ringa runt och säga "Lorenzos Olja går klockan 02.30"?
Andres: Killinggänget älskar Forest Whitakker och ser om Lorenzos Olja så fort tillfälle erbjuds.
Johan: Det här var roligt.
Martin: Men att de la den så sent...
Tomas Alfredson: Jag är mest förtjust i filmen om männen som skapade Trivial Pursuit. Har ni sett den?
Henrik Schyffert: Ja! (skriker) Den har jag sett! De sitter på en jättestor båt med TP-logga! Och helikoptrar! "I told you it would work" Hohohahaha!
Martin: Och sen blev de ovänner...
Henrik: (skriker) "Det var jag som hittade på Trivial Pursuit" - "Nej det var JAG som hittade på det!"
Andres: De kunde ju dela upp det, så den ena får Trivial och den andra får Pursuit.
Henrik: Idag såg jag PT Barnum-filmen. Han som skapade jättecirkusen. På Hallmark. Klockan ett i eftermiddags.
Andres: Wow.
Henrik: Jag låg och kollade på den hemma. Lloyd Bridges i rollen som PT Barnum: "I want more monkeys!"
Andres: Lloyd Bridges borde vi faktiskt ha råd att anlita till något projekt. Han gör ganska konstiga roller.
Johan: Lloyd? Han som är död?
Andres: Beau Bridges.
Tystnad sänker sig.
Johan: Inte Jeff, bara.
Andres: Inte Jeff, han är dyr och svår. Men Beau är bra.
Johan: Han gör bra filmer när han är långhårig. Det är då han är bäst.
Killinggängets väldiga ångestgobeläng Fyra nyanser av brunt inleds med den smattrande marschen Vår flotta över en kavalkad av vackra flygvyer där åkrar, fält och motorvägsknutar sveper över duken. I första scenen skymtar vi ett glas mjölk. Senare i filmen exteriörer som ser ut att vara fotograferade av Lars Tunbjörk. Landet bebos av vilsna människor som famlar efter mening och kontakt. Det här är Killinggängets sätt att göra en Ulf Lundell, att på en och samma gång besvärja den själsliga värken och samtidigt måla fresk över nationens darriga tillstånd.
Häromdagen läste jag en intervju med Lars Engqvist i Expressen. Han sade något om att "vi har ju en och en halv miljon personer med psykiska problem nu i landet". Det lät så väldigt uppgivet. Fyra nyanser av brunt passar väldigt bra in i den kontexten. Har ni funderat någonting på det själva?
Henrik: Fan vad bra sagt.
Jonas Inde: Det är det som är en del av utmaningen. Att se hur mycket man kan trycka karaktärer framåt utan att de kliver över i psykisk sjukdom.
Martin: Men om du frågar om vi avsett att beskriva samhället så har vi inte gjort det. Utan vi har skrivit om det som vi brytt oss om i den stunden.
Henrik: Vi har ju försökt att gräva där vi står. Man blir ju påverkad hela tiden när man hittar på, så undermedvetet har vi ju försökt göra en verklig bild av personer vi känner, och var vi är och så vidare. Om det reflekterar hur det är på riktigt så är ju det skitbra.
Johan: Det fina folkhemmet Sverige är lite på dekis.
Andres: Eller åtminstone på Stesolid. Allvaret kom inte på en gång till Killing-gänget. Från början fanns långt gångna planer på en film om ett kollo för tjocka barn. En juniorvariant på Brakfesten med barn som kanaliserade allt som var fel i deras liv genom att äta. I den tänkta filmens barnläger lade föräldrarna sen helt enkelt ut sina barns överviktsproblem på entreprenad. Lägret var ett ställe där man kunde lämna in det feta barnet i juni och hämta ut det smalt i augusti. Men när Killinggänget började utveckla karaktärerna i berättelsen blev kidsens bakgrundshistorier betydligt mer fascinerande än de gubbar och gags man hittade på om fetma. Till slut bestämde man sig för att strunta i symptomen - fettet - och istället fokusera på problemen som orsakade dem. Där någonstans finns kärnan till Fyra nyanser av brunt.
Hur lång tid tog det egentligen att skriva manuset?
Martin: Två år.
Johan: Tre, tror jag.
Tomas: Ett liv.
Henrik: Det som verkligen blev "nu jävlar är det film", det är nog två års skrivande ungefär. Men det skrevs in i det sista. Medan Tomas höll på att filma en av historierna så satt några av oss och skrev på den som skulle filmas ett halvår senare. Jävligt mycket teckennedslag har det varit.
När man ser filmen undrar man ju lite hur ni egentligen mådde under den här perioden?
Henrik: Ja, det är både upp och ner kan man säga.
Johan: Men ganska bra, som att man får komma ut med en massa grejor!
Jonas: Vi mådde bra eftersom vi hade roligt.
Tomas: Det vet jag inte om jag gjorde, jag har nog inte mått så bra.
Andres: Om man ska vara lite ärlig så känns det lite som om vi har jobbat lite grann i skift beroende på hur vi har mått.
Okej, men vem har mått sämst och vem har mått bäst?
Tomas: Frågar du alla och envar, en i taget i enrum, så kommer de att säga "jag vet inte om alla andra, men jag har mått djävligt dåligt. Jag har nog mått sämst". [B]Henrik:[/B] Jag mådde fruktansvärt dåligt innan vi bestämde oss för att göra filmen. Vi hade en massa idéer som togs upp på olika möten, men som förkastades och vi hamnade i ett "ska det här inte bli av, ska det inte bli såhär?" Men sen bestämde vi oss för att nu gör vi det. Det är som ett beslut att man ska gå i terapi, och när man väl har beslutat att göra det så känns det mycket enklare.
Martin: Mer än att vi skulle ha mått så dåligt medan vi skrev det, så handlar det om att det finns något slags terapi...
Tomas: ...tarmsköljning...
Henrik: Det var rätt konstigt, men under en tre, fyra-års period så ramlade alla medlemmar ihop på olika sätt. Mer eller mindre. Alla fick en sån där "vad ska jag göra, vad blir jag, varför är det så här". En sån där smäll. Vissa använde väldigt mycket av den energin i skrivandet, andra såg det på ett mycket mer proffsigt plan och bara tänkte "karaktär två har den drivkraften". Men det fick oss att våga ta det här på lite större allvar, tror jag.
Martin: Nej, inte att själva filmen är en terapi. Utan att det finns någon slags terapi-ingång till den här grejen. Det handlar om att vi alla, under ungefär samma tidsperiod, har bearbetat något slags uppväxtssituation, och det är vad som har kommit att prägla det här arbetet. Inte just nödvändigtvis våra exakta uppväxtsförhållanden, men den typen av tankegångar. Och det har vi alla gjort parallellt under några års tid, lite omedvetet om varandra. Det är nog den gemensamma nämnaren som fick oss att fokusera på de här grejerna, för det finns ju något tydligt som drar åt ett håll.
Henrik: Just nu måste vi alla ha haft intresse av att göra filmen. Det föll sig så. Det är en också väldigt tydlig ångestgrej. Vi börjar få egna barn, våra farsor och morsor börjar läggas in på sjukhus, går på koll och käkar hjärttabletter. Det är dags att göra lite kvartalsrapport, liksom.
Killinggängets kollektiva medelålderskris till trots är Fyra nyanser av brunt väldigt mycket en Tomas Alfredson-film. Här finns tungsinnet och allvaret från Soldater i månsken, Offer och gärningsmän eller för den delen Kontorstid. Men tillsammans med resten av Killinggänget blir allvaret bisarrt. Svårgreppat. Väldigt trasigt. Det omsätts i Fyra nyanser av brunt till två-tre riktiga asgarv och ett tjog skrockanden, utportionerat på ungefär tre timmar. I Killinggängets pamflettskrivande kallas detta för "konsten att skratta varsamt".
Att en av gängmedlemmarna mitt i intervjun börjar fundera högt och fråga sig "varför det inte gjorts någon bra sitcom på Bibeln" - för att i nästa sekund överösas av förslag på sådana - känns helt logiskt. För i jämförelse med sketchserien NileCity, som SVT råkar reprisera lagom till premiären, framstår Fyra nyanser av brunt som ett välbalanserat verk med en tung teoretisk underbyggnad. Vissa av scenerna i filmen bearbetar skrattnerven så långsamt att det inte blir roligt förrän man är flera kvarter från bion. När en brännskadad Robert Gustafsson sitter på en minigolfbana och skamset skyfflar i sig en mosbricka är det bara sorgligt. Men den komiska effekten är bara fördröjd - råkar man reflektera över den i efterhand kommer fnittret.
Johan: Jag känner igen den där reaktionen från Tallinn-filmen, som alla nu säger är en skrattfest. Men det första jag hörde var: "jag mådde så jävla dåligt, jag fick stänga av den och se den i omgångar". Att den var hemsk, men när man berättade om den började man skratta.
Henrik: När vi gjorde NileCity skrevs det att "kan inte de här slynglarna göra det här på kammaren och inte sända det i tv". Det var efter första programmet. När det var dags för det sista stod det "hur ska vi överleva nu". Samma recensent. Jag ser det som världens bästa betyg, att det finns flera bottnar i det.
Martin: Det är svårt att konstruera skämt på ett sätt att man inte skrattar när man ser det, det är inget man kan besluta sig för.
Jag undrar hur ni ser på Fyra nyanser av brunt egentligen - komedi eller en ångestfilm?
Henrik: Vi har pratat om det där innan idag. Och... vi tror ju att kaos är granne med gud. Tallinn är ett väldigt bra exempel på det. Han mår så jävla dåligt den där Roland, han får inte ihop det. Och hade man visat honom i ett intervjuklipp, femton sekunder här och femton sekunder där, så hade man bara tyckt synd om honom. Men om man visar honom i en halvtimme... så blir det kul. Trycker man bara tillräckligt länge - "lite till, lite till, nu ska vi visa upp det tråkiga hemmet, den vita resväskan och de där hans- och henneskrokarna" - då blir det ett garv till slut.
Jonas: Som Saraband, bitvis.
Killinggänget är långt ifrån ensamma bland de senaste generationerna av svenska komiker när de söker sig allt längre bort från gapflabbet. Egentligen är det mest de svenska filmbolagens marknadsavdelningar som envisas med att stämpla snart sagt alla filmer som komedier, eftersom det är det enklaste knepet att locka publik till svensk film. Men kategoriseringen blir allt mer krystad när filmerna i sig bara blir mörkare och mörkare. Måns Herngren och Hannes Holms humor har till exempel med åren sjunkit till oanade dysterhetsnivåer. Det blir aldrig som man tänkt sig var ett familjedrama förklätt med en handfull skämt. Och Klassfesten var i och för sig ett försök att komma någon vart med igenkänningshumor, men bismaken av revanschism och självhat tog alldeles över. Ett annat exempel är Fredrik Lindström som hade stora pretentioner med Känd från TV härom året. Men bakom relationsförvecklingarna och lite såsig mediekritik fanns skissen till vad som mest kändes som ett manifest - om riskerna med familjefundamentalism och en vilja att hitta nya sätt att leva. Men ingen annan i branschen kommer i närheten av Killinggängets djuphavsdykning ner i ångesttematik och skeva, hopplösa Sverigebilder.
Fyra nyanser av brunt är en så vansinnig satsning att man nästan kan se den som en gardering. Om filmen blir en flopp - kan någon egentligen hävda att de är förvånade? Hela idén är egentligen så over the top att den inte har med vanlig filmproduktion att göra. Ska Daniel Alfredson, som bossar på SVT Drama, sätta sig ner med allihopa och med barsk röst säga: "Er tre och en halv timme långa film med paus, som marknadsfördes med en bajsbrun svensk flagga på affischen, blev ingen publiksuccé?" Nähe. Vilken överraskning.
Var det en ursprunglig plan att ni skulle göra en helaftonsföreställning?
Tomas: Ja, det fanns det faktiskt. Det var ett möte vi hade där vi sa att en riktigt lång film med paus, att det skulle vara något nästintill pretentiöst över alla gränser, att be en publik att sitta så länge och titta det är nästan...
Andres: Oförskämt.
Martin: Det rörde en nerv som hos oss som gjorde oss mycket glada.
Tomas: Det var på något sätt ett självändamål. Det ska vara långt och jävligt och tråkigt.
Johan: Och krångligt. Bara det att vi har paus, när de har byggt multiplexbiografer i hela landet! Hur ska de kunna lotsa ut folk? [B]Tomas:[/B] Ja, då ska vi in och ändra i det. Nu tror de att de har kommit fram till något slags vattentätt system. [B]Jonas:[/B] Vi kanske inte skrattar åt det om två veckor. [B]Andres:[/B] Det kommer att bli jävligt tråkigt att stå i en lufttrumma i Örebro och vänta i en kvart på att man ska ska få se klart den där filmen. [B]Henrik:[/B] Vi hade några visningar i höstas, och då skulle man stå och prata i pausen. Det var kommentarer som: "ja, ni kan ju göra tv sen igen..." [B]Tomas:[/B] Den roligaste kommentaren kom från Kalle Bohman. Han klippte [I]En kärlekshistoria[/I]. Han var oerhört entusiastisk efter första halvan. Efteråt: "jag är mycket besviken, det var väldigt konventionellt". Det var nästan den bästa kommentaren. [B]Vad kan ni göra efter ett sånt här projekt? Är det här det sista ni gör?[/B] [B]Henrik:[/B] Det vore ju snyggt. Kollektivt självmord. [B]Det sista ni gör tillsammans, kanske jag skulle ha sagt.[/B] [B]Henrik:[/B] Vi har alltid försökt göra något som vi inte gjort förut. Det är en jobbig grej, för det tar längre och längre tid. Det blir mycket tjafs internt. Och ingen av oss är sådär "vi gör om den där gubben, för det var så jävla kul att göra honom". [B]Ni har varit Killinggänget i tolv år och har gått från att göra flabbfester till saker som är ganska jobbigt titta se på. Man får ju ändå lite känsla av att ni gör en självmordsbombning nu.[/B] [B]Henrik:[/B] Ja, det är lite självmord, men det är jävligt roligt att gå dit. [B]Andres:[/B] Ni vill bli av med oss. Jag tror att man måste se på allting som det sista man gör, om man ska ha ett kvalitativt tänkande, så känns ambitionen att "det här blir det sista vi gör" som en ganska bra. [B]Henrik:[/B] Vi har haft långt gångna planer på att göra den ultimata Stockholmsrullen. Att göra en sån här hyllning till stan med världens enklaste kärlekshistoria som ingen riktigt orkar göra. Och att göra det lite halvdant känns som att det inte går. Inte med en klackspark. [B]Johan:[/B] Det känns som om man inte ska komma från den här stan om man ska göra den.
Henrik: Jo, det tycker jag. Om man gillar den här stan så ska man göra den på riktigt.
Martin: Ang Lee ska göra den.
Henrik: Nej, men man måste ta Stockholm på allvar. Man kan inte bara släta av femton minuter i stan...
Andres: Nej, Göteborg däremot.
Henrik: Ja, det är bara att visa en hamn, och lite Fidget.
Tomas: Vad är det?
Andres: Fidget, det är ett gammalt band. Som vi tror är från Göteborg.
Baren har visserligen inte öppnat, men Henrik tar en rövare vid öltappen och scorar en stöl samtidigt som det blåser upp till en storm av referenshumor. Det gör det titt som tätt i Killingarnas sällskap. Att Tomas Alfredson ser frågande ut inför gamla indieband gör inget. Sedan han hoppade på bandvagnen har Killinggänget nämligen vuxit till sig. Han har fått Killingarna att lita på historier och inte bara situationskomik. Det är också till stor del hans förtjänst att skådespeleriet och karaktärsteckningen, som markant skiljer sig från den i tidigare Killingprodukter, har blivit så lyckad i Fyra nyanser av brunt. Henriks, Johans, och Jonas rollfigurer har hittat vägar runt det vanliga krumelurformatet och fått ett djup som vi inte riktigt väntat oss. Och när man ändå höll på ser man också till att återupprätta en av Sveriges mest underskattade skådespelare - Ulf Brunnberg i rollen som plågad medelålders man som egentligen redan har förlorat allt, men ändå förlorar lite till. Ett oväntat val, som gjorts helt utan ironiska förbehåll.
Henrik: Det är verkligen inte valt som att vi tänkte "vad kul det skulle vara om han vore med". Vi har verkligen letat efter den som var bäst för det här. Någon som har den här pondusen med sig. Till den rollen som Ulf spelar krävs det bagage. Han måste ha det med sig i en rejäl jävla resväska så man fattar.
Johan: Men hans namn dök upp ganska tidigt, gjorde det inte?
Henrik: Vi skulle ha någon som spelar en gubbe som har jobbat ihjäl sig, som har skitit i familjen, har gått in för jobbet. Och där är ju Ulf perfekt... han gör en jävla uppgift där när han säger de här replikerna, för de ligger honom jävligt nära. Men det var inte som en Travoltagrej, att vi ska ha någon fel som blir rätt.
Vad tycker han om de tidigare Killinggrejerna?
Tomas: Han var nog spontant lite skrajsen och tänkte att det inte riktigt var rätt sammanhang för honom. Jag tror att han tänkte att han skulle bli driven med eller sådär. Men sen är det bara kneg när man gör filmen, egentligen. Och han är en av de skådespelare som har filmat mest i Sverige, otroligt duktig, disciplinerad.
Andres: Det finns ju lite av en identifikation, tror jag, hos många av oss med Brunnberg i den bemärkelsen att det är lätt att bli placerad i ett fack i lilla, lilla Sverige och faktiskt bli Mr. Light Entertainment för alltid. Det funkar, men sedan är det nästan omöjligt att ta sig ur det där. För man har inte råd. Man måste betala hyran och köpa mjölk. Jag tror att alla vi kan känna här att "oj, ska jag göra precis det här resten av livet?" Det är en bidragande orsak till att Brunnbergs namn dök upp, tror jag.
Men Fyra nyanser av brunt är mer än en film om att bryta sig loss från förväntningarna. Den är också en del av en modern omtolkning av humorgenren. Vid sidan om sin snabbanalys av Brunnbergs artistiska lebensraum påpekar Andres att i det överflöd av sitcoms och annan lättviktsunderhållning som råder, krävs nu helt nya intryck för att det ska vara möjligt att skapa humor. Se bara på de senaste hittarna på tv - moderna komedier gör ont och irriterar. Som i The Office. Eller i psykopaten Larry Davids självutlämnande bekännelser i Curb Your Enthusiasm. Enligt liknande formel blir det en serie om en begravningsbyrå som är de senaste årens största tv-serie, Carin Mannheimers skildring av åldringars väntan på döden ersätter Rederiet på tittartoppen och filmversionen av Lars Noréns Detaljer påminner oväntat ofta om en fars. Att det är just Killinggänget som nu tar oss till nästa nivå av dysterheten är inte mer än logiskt.
Jonas: En människa som har destruktiva mönster i bagaget kan ha väldigt kul med det när han är 22-23 år. Då är det skitkul. Men om man är 34 eller 35... då blir idéerna av ett annat slag.
Henrik: Men det är samma våndor som gör att man vill klä ut sig till Bassett-mannen i NileCity och som vill att man ska slåss med Ulf Brunnberg idag.
Johan: Vi har alltid haft ett mörker i oss. Personligen har jag inte känt igen mig när folk sagt att vi skulle vara ytliga och aldrig ta ställning. Jag kan inte känna igen mig i den bilden. Snarare provocerad, och känt att "ni anar inte vilket mörker som finns här".
Andres: Tittar man på de här stackarna som framför allt Robert spelade i I manegen med Glenn Killing - så jävla lightweight är det inte. Det är väldigt trasiga och ensamma människor. Om man väljer att partaja med sin iller, då är man en jävligt ensam människa.
Henrik: Medan vi har gjort filmen har vi definitivt tänkt att det här ska bli en rolig film, och vi har jobbat ungefär som tidigare. Att sätta kniven mot strupen där det gör som mest ont. Men den här gången när vi vågade sätta kniven mot strupen på allvar så kände man att här var det mysigt. Helt plötsligt slutade folk att sitta och fibbla med telefonerna, för det här var ju jävligt spännande. Den här gången stannade vi kvar, vi backade inte ut igen.
