Brorsor på stan

Suicide is no more than the fabulous and distant conquest of clear-thinking men, skrev den för svenska skolbarn okända poeten Antonin Artuad. Och en mer klarsynt människa än Henrik Berggren är svår att hitta. När andra beskriver hamnromantik, kevlarsjälar, hur "alla känslor kommer på en och samma gång" eller bara återanvänder redan gjord musik är Henrik Berggren begåvad med ett självgående intellekt. Huruvida detta betyder att han är på väg att ta sitt liv eller inte är svårt att säga. En gång i tiden sjöng han att han snart skulle vara borta och att ingenting betydde särskilt mycket. Men den inställningen har han haft sedan dag ett, och han kan fortfarande ses på Göteborgs gator. Det har gått fem år sedan Broder Daniel släppte skivan [I]Broder Daniel Forever[/I] . Skivan har sålt i 30.000 exemplar. Kanske inte så mycket att prata om vad gäller ett band som spelat i 15 år, men Broder Daniel har alltid varit ett intelligent band. Det är därför de har en så liten publik. Jag vill berätta lite för er om Henrik Berggren. Man ser honom sällan skratta åt dåliga skämt eller hångla offentligt. Inte heller på Skansen trallandes sånger som aldrig kommer att betyda någonting. Henrik Berggren hade, till skillnad från andra kulturpersonligheter (Yrsa Stenius), den goda smaken att aldrig skaka hand med Lars Berghagen. Många förstår inte Henrik Berggrens texter och dess sammanhang. Journalister är mer roade av panda-liknelser än textanalys. Skulle man behandla August Strindberg från en liknande nivå skulle en recension sammanfatta [I]Röda Rummet[/I] såhär: "Berättelsens huvudperson Arvid Falk frotteras med unga wannabes i huvudstadens mediasfär tills allt går åt skogen." Med låtar som [I]What´s Good[/I], [I]Work[/I], [I]Happy People Never Fantasize[/I], [I]Dark Heart[/I], [I]No One Listens To No One Else[/I] och [I]Ice Age[/I] har Henrik likt ingen annan svensk artist satt fingret på livets centrala villkor. Och de framförs alltid som om han vore den sista sångaren i världen. Visst, han står också bakom obegripligheter som [I]Luke Skywalker[/I] och [I]Son of S:t Jacobs[/I], men vi kan alla ha en dålig dag på jobbet. Drivkraften i Broder Daniel är fortfarande ångest. Hela bandet är egentligen ett stort jävla dresserande av existentiell ångest och lidande. Och är man begåvad med en intelligens något över medelnivå och tvingats till funderingar kring vår slumpmässiga tillvaro är det svårt att inte charmas av Broder Daniels tonfall. Det har aldrig handlat om tonårsångest eller "någonting man växer ifrån". Så snart man förstår att texterna är formulerade i en djup existentiell insikt erhåller de sin adekvata universella resonans. [I]Life is a Bubble[/I] från andra självbetitlade skivan är ett poetiskt exempel. [I]The Young and the Old[/I] ett annat. Han kanske inte är så realistisk alltid i sina krav på livet. Han ställer snarare orimliga krav på allt i sin omgivning, kommer sällan med lösningar, och är påfrestande kinkig. En kronometer är å andra sidan ofta kinkigare än ett gökur. Men det är inte det som är poängen. Vi behöver inte Henrik som politisk reformator eller kommunikationsminister. Det skulle inte gå så bra. Vi behöver honom som en påminnelse om de djupt mänskliga värden som gör sig påminda i oss alla. Däri ligger Broder Daniels konst. Henrik är inte lika vältalig som en Morrissey eller Cocker, men vet sina begränsningar. De nya texternas stilistik är fortfarande minimalistisk och stram. Formen är enkel, javisst, men i Henriks intensiva, egenartade stil blir det varken simpelt eller dumt, bara effektivt och koncentrerat. Enkelheten är normen. Man ska för den skull naturligtvis inte missuppfatta de små metaforerna. När Henrik frågar sig "where is life in this town" i låten [I]Shoreline[/I] på den kommande skivan [I]Cruel Town[/I] är det naturligtvis inte bara Göteborg han tänker på, utan hela samhället. Och den lilla människan som han talar till är inte en gammal polare från Frölunda, utan en symbol för oss människor. Allt är en lektion i hur förödande den internaliserande moralen är för människan. Hur lätt man kan hamna i utanförskap då man ställer sig utanför samhällets norm, nio-fem-tillvaron. Hur livet är förgängligt, kärleken omöjlig, ingenting är för evigt och så vidare. Det är inte konstigt att han går runt och tjatar om Gustave Flaubert hela tiden. Henrik är Madame Bovary. Borgerligheten är fienden. Broder Daniel vapnet. Om man orkar se förbi mediabilden av Broder Daniel som ett gothband som äter getter och vill att alla ska självdö blir de snabbt ett livsbejakande och väldigt kul band. Henrik kan till och med le ibland. Henrik sökte länge efter en kostymering som skulle passa musiken, en resa som fungerade som ett reflektivt ekvilibrium, slog åt alla håll med utsvävningar i Hawaiiskjortor, lurviga halsdukar, slokhattar och sjömanskostymer som sedan Håkan Hellström ärvde. Allt i kombination med alldeles för mycket smink och ett antal silverstjärnor han fått av sin mormor. För att slutligen landa i svart kostym, en stjärna under ögat och en smakfull markering kajal av en van hand runt de intensiva ögonen. [B]Henrik:[/B] Vi har satt indiemodet i Sverige. Det finns inga fans som ser så bra ut som Broder Daniels. De ser ut som ett Ramones-fan som precis kommit ut från en leksaksbutik. Han drar allt i sin konst till sin spets, musik, estetik, personlighet, egentligen bara i förhoppning om att en dag tröttna på sin egen anti-roll och hitta in i samhället igen. Ungefär som att spruta in gift så att kroppen kan skapa antikroppar. På senare tid har dock Henrik svängt från kostym till ett mer militärt mode med basker, halvlång armérock och kängor. "Broder Daniel är i krig, sa han när jag träffade honom i våras. [I]Cruel Town[/I] drivs av trumtakter hämtade från ett slagfält. Under framträdandet av [I]Shoreline[/I] på [I]Sen kväll med Luuk[/I] visade Håkan och Theodor upp marschtakter. Henrik försökte hänga med, men var alldeles för berusad. Också ett skäl till att Liston fick ta över tamburinen. Det hela liknade gamla House of Love och The Jesus and Mary Chain-spelningar, banden som står Henrik närmast estetiskt och musikaliskt. [B]Henrik:[/B] Fast egentligen ser jag bara ut som den där översten i Rambo-filmerna, flinade han. Nu är Broder Daniel inte bara Henrik Berggren. I bandet finns också gitarristerna Anders Göthberg och Theodor Jensen samt trummisen Lars Malmros (Håkan Hellström tappade ångesten någonstans mellan sin första och andra soloskiv och fick genast sparken). Övriga medlemmar har ständigt haft en något mer modest framtoning. Stjärnan och huvudrollen har alltid spelats av Henrik Berggren. De andra har sett som sin uppgift att förverkliga Henrik Berggrens visioner. Egna idéer har fått lida, men istället tagit sig uttryck i Håkan Hellström, The Plan och i olika producentroller. Något helt naturligt enligt Henrik. [B]Henrik:[/B] Det är inget konstigt att de vill ha sina egna band och projekt vid sidan om. Tyvärr fungerade det inte längre med Håkan i bandet. Rollerna var oförenliga. Broder Daniel måste stå på egna ben. Många tror säkert att Håkan inte hade tid med oss längre. Så var det naturligtvis inte. Medlemmarna i Broder Daniel kan vara något annorlunda på ytan. Anders är belevad och stundtals väldigt spirituell, något nervig, och ger du honom sprit hamnar han i slagsmål med basisten i Union Carbide Productions, Adam Vladis, och tvingas bäras ut av fyra vakter från Jazzhuset. Men bara för att dagar senare charma tjejer och fixa efterfester. Theodor Jensen är hur kul som helst, sitter i Jazzhusets kök och har föreläsningar om Surfs up-tecknets historia. [B]Theodor:[/B] Elvis körde surfs up-tecknet när han spelade på Hawaii. [B]Men Theodor, var det Elvis som började med tecknet?[/B] [B]Theodor:[/B] Nej, men det var han som gjorde det stort. Han växlar snabbt till andra ämnen, kan nämna alla skådespelarna i Bergmans Sommarnattens leende. Bara du frågar snällt. Lars Malmros känner jag inte, han är inte speciellt förtjust i mig, men är känd för att trumma. Theodors klassiskt skolade bakgrund och Anders oantastliga smak är lika viktiga ingredienser som Berggrens ylande. Håkans bortfall har inte förändrat så mycket. Theodor spelar nu också bas. Värre blir det när The Plan blir stora i Japan eller Anders helt snöar in på sitt största intresse, internet-radio. Men minsta gemensamma nämnaren hos medlemmarna i Broder Daniel är ångest. När jag var liten trodde jag att den populära frasen "all sann konst kommer från lidande" bara var en klyscha. Sedan blir man äldre och förståndigare. Theodor har flyttat ner till Göteborg under sommaren och vi träffas alla ett stenkast från hans lägenhet. Henrik har precis varit och klippt sig och är grymt missnöjd. [B]Henrik:[/B] Fan, jag ser ut som en nörd. Det skulle inte bli så här kort. Jag tog ju med massa bilder för att frisören skulle se hur jag ville ha det. Henrik har på sig kråsskjorta, smink och en vit scarf. Han ser fan ut som Nosferatu, tänker jag högt. [B]Henrik:[/B] Nosferatu? Det är ju grymt, säger Henrik glatt. Krogen är halvtom. Bara några små sällskap sitter på uteserveringen och ser trafiken flyta förbi. Anders är lite trött efter en natt på Win wins konstfest. [B]Anders:[/B] Det var helt grymt. En man gick in i en cirkel och klädde av sig naken. [B]Det är inte klokt vad de där konstnärerna kan hitta på.[/B] [B]Henrik:[/B] Ska du åka till Emmaboda, Carl? [B]Jag är inte så förtjust i tält.[/B] [B]Henrik:[/B] Vi bor på hotell såklart. Fan, jag skulle vilja spela där. [B]Anders:[/B] De har aldrig råd med oss. [B]Henrik:[/B] Nej, men vi kan spela för några tusenlappar. Bara vi inte går back. [B]Anders:[/B] Då spelar jag hellre gratis. Några tusenlappar känns bara förnedrande. [B]Tror ni de tar emot er efter ert senaste besök?[/B] [B]Henrik:[/B] Självklart, vi är ju Broder Daniel. [B]Ta med er Håkan, Junior och The Plan, och kör en hel temadag.[/B] [B]Henrik:[/B] Ha ha, ja det skulle väl sluta med att vi alla blir förband till Junior. [B]Theodor:[/B] Ja, vi får se hur många spelningar vi gör. Vi kanske tröttnar efter ett par stycken. [B]Henrik:[/B] Fast vi måste göra det bra den här gången. Det får inte bli några incidenter. [B]Som spektaklet i Hultsfred 2001?[/B] [B]Henrik:[/B] Ja, jag hade druckit lite för mycket då, men inte så mycket egentligen, och så skulle jag bara ta en kaffe innan vi skulle gå på. Då mådde jag bra, men tog ändå något lugnade för att det skulle bli perfekt. Då gick det åt helvete. Och nu har jag tandont, men kan inte ens ta något smärtstillande. [B]Varför inte då?[/B] [B]Henrik:[/B] Ehh... jag har ju varit beroende av smärtstillande. Men det där är gamla grejer. [B]Theodor:[/B] Min moster är tandläkare. Hon har sin praktik här nedför gatan. Vi löser det, Henrik. Dagar senare sitter jag, Anders och Olle Ljungström på Kafé Japan och Klara i tre timmar och pratar Broder Daniel. Men vi pratar inte musik. Vi pratar Stig Larson, August Strindberg och sprit, men det enda vi egentligen kommer fram till är Olle Ljungströms egna ord: - Det är samma grej som att Jan Myrdal aldrig kommer att klanka ner på Stig Larsson, ingen kan klanka ner på Broder Daniel. Det är världens bästa band. Det var samma sak när DN Debatt och det svenska etablissemanget gick ut och kritiserade Stig Larsson, då sa jag till Ernst Billgren, som egentligen inte gillar Stig Larsson, "står vi inte upp nu kommer vi för alltid vara slätstrukna". Till och med min mamma var arg för att jag tog Stigs parti, men på samma sätt känner jag inför Broder Daniel. En artikel om Broder Daniel förvillar sig lätt ut i historier om stökiga fester, slagsmål och häftiga intag av kokain. Och egentligen borde man väl skriva någonting om att det där bara är missriktad eskapism. Att det är dumt att knarka. Men det viktigaste nu är att bandet tagit sig i kragen och gått in i en studio. Första singeln, [I]When We Were Winning[/I], är en nostalgisk tillbakablick på bekymmersfria år, som jämförs med nutidens trubbel där alla kompisar är arbetslösa och kärleken känns långt borta. "Now my friends are unemployed/not needed in this world/pushed down by this town/and always turned down/but in dreams at night/they can sometimes recall/when we were heroes/when we were winning" [B]When We Were Winning är lång som en novell.[/B] [B]Henrik:[/B] Jag vet, vi funderar på att spela in två versioner, en kort elektrisk och en lång akustisk. Vi får se. Som det är nu är det den korta versionen som blir första singel i alla fall. [B]Gillar du att jobba i studio?[/B] [B]Henrik:[/B] Nej, det är fruktansvärt uttröttande. Det är egentligen bara ett konstant oväsen och ingen har koll på någonting, men jag antar att det är ett hatkärleksförhållande. Första skivan tog sex dagar att spela in, den här tar nog två månader. [B]Hur är stämningen i bandet?[/B] [B]Henrik:[/B] Alla ser mycket fram emot skivsläppet. Jag menar, som du vet, vi har ju inte gett ut så mycket skivor de senaste åren. Men vi har ingen anledning att göra det om vi inte är intresserade av det. Vi har ingen annan drivkraft än vår egen. Men det betyder ju inte att det nu är askul hela tiden. [B]"Askul" är nog inte det de flesta associerar med er.[/B] [B]Henrik:[/B] Men vi har säkert mycket roligare än alla andra band. [B]Varför har det tagit sådan tid?[/B] [B]Henrik:[/B] Många olika anledningar egentligen, men den främsta är att jag efter förra skivan kände att den var så bra och att jag inte hade mer att säga. Mitt mål är alltid att göra det bästa vi kan göra. Sen var jag också totalt ointresserad av musik under två år och totalt desillusionerad vad gäller musikmediets möjligheter generellt. Titta på de flesta andra band, alla verkar vara så klichéartade och ingen lyssnar på vad som sägs - och de säger ingenting heller. Ja, du vet vad jag menar. [B]Vad har du sysselsatt dig med under de senaste åren?[/B] [B]Henrik:[/B] Jag har varit för mig själv mycket. Det gick ett år utan att jag socialiserade alls. [B]Vad gjorde du då?[/B] [B]Henrik:[/B] Jag läste mycket periodvis. [B]Skrev du inte noveller också?[/B] [B]Henrik:[/B] Nej, det var ju när jag gick på gymnasiet. Främsta anledningen till att jag inte skriver noveller nu, om vi nu utgår ifrån att jag skulle vara någorlunda bra på det, är att min musik skulle bli sämre. Om mitt kreativa behov skulle delas upp på olika saker. För jag fungerar så att jag vill koncentrera allt, min person, vad jag tycker om världen, vad som har hänt mig, i en enda låt. Människor som håller på med olika saker har inte den riktiga drivkraften. [B]När kände du att du fick tillbaka inspirationen och började arbeta på Cruel Town?[/B] [B]Henrik:[/B] Jag blev sjuk faktiskt. Sköldkörtelinflammation. [B]Dör man inte av sånt?[/B] [B]Henrik:[/B] Nej, men man mår väldigt dåligt. De vanliga symptomen är att man blir väldigt deprimerad och får mycket ångest. [B]Typiskt.[/B] [B]Henrik:[/B] Och då blev musiken en hjälp för mig. Både min egen musik och andras. [B]Vad lyssnade du på?[/B] [B]Henrik:[/B] Allt möjligt. [B]Något oväntat?[/B] [B]Henrik:[/B] Jag lyssnade mycket på Barbra Streisand. [B]Det måste ha varit en allvarlig inflammation.[/B] [B]Henrik:[/B] När man får ångest kan man bli extremt känslig, då kan man lyssna på vilken musik som helst och det räcker oftast med en lätt tongång eller textrad så ställer sig håren upp på kroppen. En stor anledning till att vi inte gav ut skivor direkt efter [I]Broder Daniel Forever[/I] var att det kändes så meningslöst att hålla på att ge ut skivor som folk lyssnar på i en månad, och sen aldrig mer och så ska man hålla på sådär. Det är ju hemskt när man lägger ner hela sin själ i det man gör. [B]Smiths släppte en massa singlar till höger och vänster och betyder fortfarande mycket för många människor.[/B] [B]Henrik:[/B] Ja, jag känner lite att vi har deras roll nu, men för fyra-fem år sedan var det mycket hårdare för oss. Det fanns många som älskade oss, men lika många som hatade oss. Men nu tror jag folk har vant sig vid oss. De inser att det spelar ingen roll vad de gör, vi finns kvar ändå. [B]Vad kommer nya skivan att ha för karaktär?[/B] [B]Henrik:[/B] Den är nästan moraliserande. Nej, det skulle jag aldrig säga. Men det är mycket samhällskritik. Det är nästan huvudtemat. Det kanske inte är så tydligt på singeln [I]When We Were Winning[/I], men på merparten av skivan märks det desto med. Produktionen är också helt annorlunda än Forever. Mer varm. Skivan handlar också mycket om hur starka drivkrafter det finns för att hålla oss människor i schack, att hålla oss inom samhällets normer. Det känner alla till som någon gång trillat in i ett utanförskap. [B]Men tror du inte det behövs en starkt drivande moral för att bygga upp ett samhälle, eller kanske bara för att leda in människan i en sund tillvaro?[/B] [B]Henrik:[/B] Jo, det är mycket möjligt, men det är inte min uppgift att ha en klar lösning. Jag säger bara som det är nu. Hur det förhåller sig. I kritiken av borgerligheten finns det mycket som är sant, men personen som säger det är samtidigt destruktiv. Jag ser heller inget alternativ, man är tvungen att välja mellan de två, där är mycket av tvivlet. Väljer man att ställa sig utanför saker man tycker är skräp kan man ju alltid tycka att man är bättre än alla andra. Men har man en hel värld emot sig klarar man inte det. Då börjar man antingen välja mellan att hata alla eller känna sig som en riktig förlorare. [B]Men du är nu en del i samhället genom din roll som popstjärna i Broder Daniel[/B]. [B]Henrik:[/B] Ja, det kan man säga, om jag lever samma destruktiva liv så klandras jag inte som en utslagen person, utan ses istället som en excentrisk typ, tack vare min roll i Broder Daniel. Bandet är mitt skydd. Men jag är helt desillusionerad vad gäller min roll i samhället. [B]Hur har ni sett på all uppmärksamhet kring Broder Daniel trots att ni inte gjort så mycket väsen av er?[/B] [B]Henrik:[/B] Vi tycker att det är alldeles för sent. Vi är värda mycket mer än så här. Vi tycker allt vi får är berättigat. Självklart tycker vi det. Men det är väl också så att det tar tid att smälta våra texter, och kanske är tiden mogen nu. Samtidigt finns det inget annat band som vi. Det mesta annat är ju skräp. Jag kanske inte ska klaga på allt och alla, och jag vet att det här låter pretentiöst, men ibland känns det som att jag är skapad för att kommentera omvärlden. Hur saker och ting egentligen ligger till. Nån måste det ju finnas. Jag ser det som min plikt.