Bakom skivbolagens stängda dörrar

Dolda maktspel, sexuella trakasserier och övergrepp står i rampljuset i Annah Björks kommande bok Ni måste flytta på er.

Under fyra år har Annah Björk rest till Los Angeles för att träffa ett tjugotal av vår tids stora kvinnliga artister; bland andra Zara Larsson, Lana del Rey, Tove Lo och Laleh. Hennes texter tar oss med bakom röda sammetsrep, in i välkända musikstudios, och till lyxiga mötesrum hos skivbolagsjättarna. Det är främst där, i musikens huvudkvarter som historierna tar form.

Hur såg processen ut när du skrev Ni måste flytta på er?
– På sätt och vis är det intryck och intervjuer som jag samlat på mig under hela min tid som musikjournalist, vilket är 20 år. Men för ungefär fem år sedan noterade jag att många unga kvinnliga artister började agera på ett nytt sätt. Under den perioden intervjuade jag Molly Sandén som berättade hur hon faktiskt blev behandlad på sitt skivbolag - att hon blev klappad på huvudet och att ingen lyssnade på henne. Idag låter det som en självklarhet att prata om sådant, men då var det helt revolutionerande att en så bred popartist började prata nästan som en punkartist. Allt fler började blotta de här strukturerna som alltid funnits där men som få vågat prata om.

Ett systerskap började ta form och Annah upplevde det som att den nya generationen av kvinnliga artister förberedde en revolution mot det förlegade systemet. Hon bestämde sig för att skriva om det. Intervjuerna som Annah genomförde efter det började alltmer riktas in på frågor om hur det är att vara kvinna i musikbranschen. Visionen att skriva en peppig bok med fokus på systerskap kasserades snabbt, eftersom det blev tydligt att systerskapets uppkomst var en motreaktion till dåliga saker som hänt. Nu väcktes istället idén till Ni måste flytta på er. Annah skulle skriva en avslöjande bok och berätta om den smutsiga musikbranschen för omvärlden.

"Att berätta om övergrepp är inte något man bara slänger ur sig på en 15-minuters intervju direkt"

Hur tog artisterna som är med i boken emot din idé?
– Bland många unga kvinnliga artister som jag mött så har detta varit en självklar fråga som man pratar om hela tiden. De är väldigt villiga att pusha det framåt, och är inte rädda för att prata om sina chefer. De äldre, däremot, är mycket mer rädda för att prata fritt. Många av dem sitter fortfarande fast i strukturerna och har hela tiden fått lära sig hur man ska vara som kvinna i en mansdominerad bransch. Att berätta för omvärlden hur det verkligen ser ut eller sätta sig emot det ingår inte där.

Av förklarliga skäl har en stor del av Annahs arbete handlat om att bygga ett förtroende hos artisterna som medverkar i boken.
– Att berätta om övergrepp är inte något man bara slänger ur sig på en 15-minuters promotionintervju direkt. Några av intervjuerna har jag faktiskt jobbat på att få under flera år. Samtidigt är det många som verkligen vill berätta just för att få en förändring.

Blev du själv förvånad över hur det ser ut?
– Ja. När jag gjorde research köpte jag boken The Riot Grrrl Collection som innehåller bland annat feministiska låttexter och affischer som skapades för 30 år sedan. Texterna påminde mycket om de som Tove Lo skriver idag, eller om saker som Zara Larsson skriver på Twitter. Det blev så tydligt att något som idag är självklart för många var så smalt och radikalt på den tiden. Jag blev också förvånad över hur bundna vi fortfarande är av de som har makten över oss.

Kathleen Hanna  som var en stor del av Riot grrrl säger i din bok att förändringen i slutändan kommer att hänga på männen och att de börjar agera annorlunda.
– Ja, och det är just det som bokens titel syftar på. Vi kvinnor har slitit och kämpat i århundraden och vi kan inte komma längre. Det kan inte hända på något annat sätt än att män flyttar på sig och lämnar plats.

Hur ska du få männen att läsa din bok?
– Det är en bra fråga. Män i min närhet som läst boken uppskattar den minst lika mycket som unga kvinnor. Den ger ju nya perspektiv och jag tror att de som läser lär sig mycket, för mig är män nästan lika mycket målgrupp. 

När jag läste boken blev jag både arg, ledsen och hoppfull, men jag har svårt att se män dela den upplevelsen fullt ut. Det är nog också en utmaning för vissa män att ta till sig informationen utan att bli kränkt.
– Ja, men jag hoppas att de ska våga rannsaka sig själva. Det är ju många män som efter Metoo förstått saker som de inte förstod innan, till exempel att de varit en del av den här strukturen och gjort grejer som de tidigare inte förstått är fel.

Vi pratar om vikten av att aldrig avfärda enskilda trakasserier och händelser som obetydliga, och att som offer aldrig beskylla sig själv.
– När man sätter ihop flera händelser blir strukturerna tydliga, och man slipper gå runt och tro att det bara är just enskilda händelser. Det är också väldigt viktigt att prata med andra kvinnor om det.

Under samtalet återkommer vi flera gånger till Jenny Nordlanders bok Mellan raderna som har mycket gemensamt med Ni måste flytta på er. I Mellan raderna kommer svenska kvinnliga journalister till tals och vittnar om strukturer som på många sätt stämmer överens med det som artisterna vittnar om i samtalen med Annah.
– Det kan låta som att det inte är så radikalt när några kvinnliga journalister eller artister berättar om det subtila förtrycket, men det är jätteläskigt och jag kan själv tycka att det är svårt att berätta om män i min bransch och vad jag blivit utsatt för. Vad de här kvinnorna berättat om - det är otroligt modigt av dem att göra det. De sätter mycket på spel.

Ni måste flytta på er släpps den 8 mars.