[B]Det är outhärdligt att[/B] vara sjuk. Inte nog med att allting blir flytande och man får självsprickor runt munnen för att näsan ej är brukbar för andning, nej, man blir även en idiot. Och då menar jag i ordets egentliga mening enligt Svenska Akademiens ordlista, det vill säga en person med abnormt svaga förståndsgåvor. Hjärnan slammar igen totalt. Någon annan förklaring kan jag inte hitta till att jag gråter av rörelse över lyckan i ögonen på en snubbe vars bil gjorts om till en rullande bordell i Pimp my ride. Varför jag helt plötsligt förstår sjääälen i Shakiras magbröliga och i normala fall pinsamma känsloutbrott, och får en klump i halsen till Eminems hej då-video. Hur mår han egentligen, han är ju en så fin kille längst därinne, han är ju så missförstådd och herregud, han verkar vara en så fin pappa till Haley och vet ni, jag tror han älskar Kim nånstans inuti det där sargade hjärtat, han har bara svårt att visa sina känslor och... Buhu. Jag är alltså sängliggande med MTV som enda sällskap och efter ett par timmar är jag ett dreglande miffo, helt fördummad och expert på ringsignaler.
Det är också sjukdomens fel att jag missade Clap your hands say yeah på Street. In i det sista höll jag peppen uppe, hade ett av mina darriga ben istoppat i en foträtt stövel när jag svimmade av tröttma i hallen. Naturligtvis hade det varit en jättebra konsert. Naturligtvis. Men istället satt jag tre tjejkast därifrån och kollade på Newlyweds-kavalkad. MTV makes me wanna smoke crack.
Hur som helst. 2005 bjöd verkligen till vad gäller Stockholms konsertutbud, jag har aldrig varit med om maken till bra bandbokningar i stan. Därför valde vi, att bland många, välja ut Luger som en av de nominerade till Nöjesguidens Nöjesförbättrar-pris. Och observera att jag skrev 2005. Januari kunde inte ha börjat tristare, i skrivande stund har jag funnit tre bra tillställningar, medan de resterande inte ens är värda kostnaden av trycksvärtan de skulle kräva.
[B]1. Oasis[/B]
Hovet den 26 januari.
Javisst! Oasis finns fortfarande, liket lever och låter bättre än på flera år. Jag trodde (hoppades) att de förtvinade efter den supertrista Standing on the shoulders of giants och rätt så exakt fem och ett halvt år senare fick jag erkänna att jag hade fel. Don't believe the truth som kom i somras är faktiskt riktigt bra. Vilket inte hindrar mig från att göra en drömlåtlista för Hovet-spelningen enbart bestående av klassiska indieanthems som Supersonic, Don't look back in anger och Champagne Supernova. Ni vet, såna där låtar som inte görs längre. Inte ens av Oasis.
[B]2. James Blunt[/B]
Hovet den 25 januari.
James Blunt är killen som dagens kids lyssnar på, när de som är över tjugotvå ännu nöjer sig med den nu ack så repiga Grace av Jeff Buckley. Urdeppigt och ledsamt sjunger han om hjärta och smärta och det är faktiskt riktigt bra. Hemma i England har hans Back to Bedlam legat etta på försäljningslistan i gud vet hur länge, han svischade bort både Crazy Frog och Coldplay med det där fagra ansiktet och de smetigt vackra balladerna, och det går tydligen superbra här också med tanke på att konserten flyttats från Annexet till betydligt större Hovet.
[B]3. Irene[/B]
Svenska Musikklubben/Debaser den 13 januari.
Göteborgsbandet Irene är ett nytt tillskott i Labradors ursnygga stall, och de gör lika fin pop som man kan förvänta sig. Jag började skratta när jag läste pressreleasen som följde deras singel Baby I love your way, orden som beskrev hur det lät var som taget från min mentala topplista över ingredienser som gör en urbra poplåt. Handklapp, doowop och blås. Svängig och catchy popsoul är vad det är, och baserat enbart på Baby I love your way sätter jag en tusing på att det här åttamannabandet kommer vara superbra live.Stad:
Kategori:
