Prometheus har precis haft premiär och Sigge Eklund minns den monumentala Alien. Men bland all nostalgi ramlar han över ett mysterium som leder honom in på en jakt efter filmens bortglömda huvudperson.
Det finns ett före och ett efter. Före den 21 april 1984 var mörker någonting skräckfyllt – någonting som fanns i mardrömmar, i den svarta skogen utanför vårt radhus, i läskiga filmer som jag såg i hemlighet hos kompisar på video efter skolan. Men på min tioårsdag såg jag Alien (1979), och den dagen hände något. För första gången fanns i mörkret en dimension av skönhet, till och med lockelse. Jag satt som paralyserad och kunde inte blinka, trots att jag ville blunda. Och när eftertexten rullade förbi var jag torsk for life – på mörker. Jag var fortfarande rädd för det såklart, men nu också sugen på att undersöka det närmare.
Monstrets blanka och våta huvud var fasansfullt – visst – men samtidigt estetiskt fulländat, och när jag som tonåring senare fick veta att monsterdräktens skapare H. R. Giger egentligen var snuskgubbe och att hela filmen var en enda stor metaforisk porrfilm blev den inte sämre av det. Återigen: attraktionskraften. Det fanns något köttigt och erotiskt mitt inne i skräcken. Men den freudianska förklaringsmodellen räckte bara halvvägs. I Aliens mörker dolde sig även något annat. Något större och mer komplext än Hans ”Ruedi” Gigers sexfantasier. Och ju äldre jag blev desto mer intensiv blev den, jakten på förklaringen: om jag kunde förklara Aliens inverkan på mig, om jag kunde sätta ord på vad det var som skrämde och lockade så med den – samtidigt – kunde jag kanske avkoda inte bara filmen, utan det stora livsmörkret, och bli fri från rädslor.
Därför hamnade jag som vuxen med jämna mellanrum framför Google, sökande på Alien-fakta, och blev sakta men säkert en vandrande Alien-wiki. Jag visste att arbetsnamnet under manusarbetet var ”Star Beast”, att det dröjer exakt sex minuter in i filmen innan den första repliken kommer, att huvudpersonen Ripley var enman i manuset, att den då okända Meryl Streep kom tvåa i uttagningen efter Sigourney Weaver. Och allt detta fick alla i min närhet också veta, som orkade lyssna, eftersom jag satt på fest efter fest och drog kuriositeter ur den filmsymboliska skattkistan. Jag låg vaken om nätterna och såg Alien-scener på YouTube, när jag inte kunde somna, för att söka nya detaljer.
Ändå gick den mest intressanta detaljen mig förbi genom alla år – tydligen.
I januari 2012, 28 år efter det att jag såg filmen första gången, snubblade jag över det som kunde vara den saknade pussel-biten till den gåta som jag försökt lösa. Äntligen, insåg jag, hade jag hittat något som skulle kunna hjälpa mig att förstå mörkret. Det skedde inte, som man kanske kan tro, när jag såg trailern till Alien-prequelen Prometheus. Hur snygga och välproducerade de 42 sekunderna än var tycktes filmen vara av en annan typ än sin föregångare. Dyrare. Renare. Ljusare. Mindre primal. Nej, det var istället i diskussionstrådarna om trailern som jag hittade en kort kommentar om Alien, skriven av aliaset ”DrWho76”. Den löd: ”Vet någon vad som hände med mannen som spelade Alien?”.
Jag hajade till. ”Mannen som spelade Alien”? Jag hade alltid utgått ifrån att det varit flera män, eftersom jag i alla dokumentärer och artiklar aldrig sett eller läst något om någon enskild skådis. Samtidigt lät det logiskt. Monstrets rörelsemönster är ju så konsekvent, så skickligt genomfört från början till slut, att det föreföll rimligt att en och samma (begåvade) skådis låg bakom det. Alla som har sett filmen vet vad jag menar: monstrets dröjande och hypnotiska rörelser är en av de viktigaste anledningarna till att filmen tar sig in under huden på en. Hen är mjuk, kattlik, sensuell, för att i nästa sekund hugga och döda. Mänsklig – men ändå inte.
Ser man om filmen år 2012 blir det extra tydligt att de tekniska begränsningar regissören Ridley Scott var tvungen att förhålla sig till bara fick positiv effekt på slutresultatet. Om Alien hade gjorts idag hade monstret garanterat datoranimerats och visats i helbild i var och varannan scen, men eftersom Scott var så rädd för att det skulle avslöjas att monstret egentligen bara var en människa i dräkt filmade han bara detaljer av det, vilket gör det ännu mer skrämmande; det är alltid på väg ut ur – eller in i – mörkret.
Upphetsad av tanken på att veta mer började jag genast googla ”the man who played Alien”, men insåg till min förvåning att det knappt fanns någon information att hitta. Ingen lista över andra filmer han medverkat i, ingen adress, ingen agent. Det enda som framgick var att han hette Bolaji Badejo, född och uppvuxen i Nigeria, och att han hade hamnat i Alien-filmen av en slump. Han hade bara varit i London för att gå en kurs när en casting-agent kom fram till honom på en pub och frågade om han ville provspela för en roll i en sciencefiction-film.
Så fort Bolaji introducerades för Ridley Scott utropade regissören överlycklig att Bolaji hade fått jobbet. Scotts lycka var förklarlig: i flera år hade han hållit utkik efter sitt jättemonster, förgäves. Gått på basketmatcher för att kolla in basketspelare (men de var för muskulösa), dammsugit statistagenturer efter långisar som var bra på mimik (bland annat provfilmat Peter Mayhew som spelade Chewbacca i Stjärnornas krig), men Bolaji var den första som hade allt: med sin omänskliga längd, utmärglade fysik och blyga sätt tyckte Scott att han liknade ”en tyst jättespindel som rörde sig längs väggarna”. Så fort kontraktet var undertecknat skickades Bolaji till Tai Chi-klasser och mimlektioner för att börja förbereda sig.
Dessutom bjöd Scott in Bolaji till sitt hotellrum om kvällarna för att tillsammans med Scott och Giger diskutera monstrets rörelsemönster och instinkter. Ingen av filmens producenter, skådisar eller fotografer fick vara med i dessa avgörande samtal, men Bolaji satt med, och tilldelades därmed en central roll i projektet redan från dag ett.
Ändå är han så gott som raderad från historieskrivningen om Alien-inspelningen.
I den ambitiösa Blu Ray-boxen med sex timmar extramaterial nämns han bara i förbifarten, och i alla artiklar om filmen på nätet finns han bara med i en och annan fotnot. Förbluffad av avsaknaden på information mejlade jag den person som hade gjort foruminlägget – DrWho76 himself – och frågade honom om han visste vad som hänt.
Följande dag mejlade han mig en inscannad intervju med Bolaji från filminspelningen 1978, som jag skrev ut och läste. Intervjun gjorde hans försvinnande ännu mer mystiskt, för mannen som intervjuades tycktes ta sin uppgift på oerhört allvar, och var både välformulerad och genomtänkt när han beskrev sitt jobb:”Tanken är att varelsen ska vara graciös och ond på en och samma gång, vilket kräver långsamma, medvetna rörelser. Det är svårt. Kulissen är nämligen bara två meter hög medan jag är två och en halv med dräkten på. Jag är därför tvungen att vara mycket försiktig med hur jag rör mig. Samtidigt som det är fruktansvärt varmt inuti dräkten. Huvudmasken är svår att ta av och när jag till slut lyckas är mitt huvud blött av svett. Det är alltid rök på inspelningen också, så jag har ofta andningsproblem”.
Jag läste om texten flera gånger och såg in i ögonen på pojken på bilderna. Intervjun gjorde mig ännu mer övertygad om att ett möte med honom skulle bli oförglömligt. Han verkade både verbal och ödmjuk. Jag mejlade därför tillbaka till DrWho76 – och nu gick jag rakt på sak: ”Var är Bolaji idag? Hur får jag tag i honom?”. Svaret gjorde mig extatisk. Ämnesraden i mejlet var ”Han bor i London!”. Och inte bara det. Han var koreograf, stod det, och rätt framgångsrik, vilket gjorde mig upprymd, för det betydde att han förvaltat sin gåva. Monstrets rörelser var ju så dansanta.
Jag googlade snabbt fram numret till dansteatern, ringde – och rösten på andra sidan sade: ”Bolaji Badejo”. Problemet var bara att det var en kvinnoröst. Bolaji – visade det sig – var inte den Bolaji som var med i Alien, utan en kvinnlig dansare som bara råkade ha samma namn. ”Oturligt nog” lade hon till, eftersom ”detringer folk så ofta och letar efter the creature”. När jag frågade om hon kände till var ”the creature” befann sig idag sa hon att det nog skulle bli svårt att hitta honom: ”Bolaji är ett av Nigerias vanligaste namn och att leta efter någon med det namnet är som att leta efter en nål i en höstack”.
Jag tackade henne, avslutade samtalet och var beredd att ge upp mitt sökande när det plingade till i inboxen. Det var från DrWho76 igen. Efter vår mejlkorrespondens hade han gjort nya efterforskningar, och upptäckt att Bolaji återvände till Nigeria så fort inspelningen var klar och därmed lämnat filmbranschen för gott. Mejlet avslutades: ”Varför du vill hitta honom?”.
Jag svarade att jag letade efter Bolaji av två anledningar: att skriva en artikel om honom, men framför allt för att få träffa honom IRL. Min motivering må ha varit vag (”Tänk att få fika med MONSTRET… möta barndomsmörkret… förkroppsligat… och kanske kramas till avsked…”) men känslan var desto starkare: under de 48 timmar som gått sedan jag såg hans namn första gången hade drömmen om ett möte utvecklats till en mindre besatthet.
Fem minuter senare kom ett mejl med en smiley som ämnesrad där DrWho76 berättade att han kände igen sig i mig. Han hade själv ölat med både C-3PO och dvärgen Gimli i Sagan om ringen och det hade tydligen varit livsomvälvande upplevelser. Kanske blev han rörd av desperationen i mina mejl, för samma kväll följde han upp med en mejllista till ett halvdussin snickare som gjorde scenografin till filmen.
Jag mejlade dem allihop och frågade om Bolaji, men fick inget svar. Under den tystnad som följde tänkte jag mycket på Bolaji – på hur det kan ha känts att som nigeriansk student kastas in i en påkostad Hollywood-inspelning (i egenskap av monster) och på vad som kan ha fått honom att så abrupt avbryta sin nya karriär. Kanske – tänkte jag – gjorde upplevelsen med den kvävande masken att han blev avtänd på allt vad filmarbete heter. Kanske kände han sig obekväm när filmen visade sig skrämma skiten ur så många, över att vara den som gestaltade universums mest obehagliga varelse. Eller kanske ville han bara tillbaka till Nigeria.
När det hade gått några veckor och jag precis börjat tänka på annat, bland annat på den annalkande Prometheus-premiären, kommer svaret. En av de män som byggde den berömda modellen av rymskeppet Nostromo har en dålig nyhet: ”Bolaji begick självmord strax efter att han återvände till Nigeria”, skriver han i ett mejl. ”Jag läste det i Screen International i början av åttiotalet, så jag tror att det stämmer.”
I mejlsignaturen finns ett telefonnummer, så jag ringer upp för att fråga om han är säker på att han minns rätt. Mannen svarar med artig brittisk stämma: ”Jag är säker, för beskedet om Bolajis död tog mig extra hårt eftersom vi aldrig lärde känna honom”.
”Varför?” frågar jag.
”Well… det måste varit en rätt trist upplevelse för honom, att vara ensam på det där hotellrummet”.
”Vad menar du?” frågar jag.
”Well… producenterna satte honom på ett annat hotell än resten av crewet, en bit bort från inspelningen, för att han skulle kännas extra främmande och skrämmande när han dök upp. Och det funkade. Han var alltid väldigt ensam på inspelningen. Satt i sin gunga.”
”Va?”
”Well… han kunde ju inte sitta på vanliga stolar eftersom han hade den där otympliga dräkten på sig, så någon i teamet byggde en gunga åt honom att sitta på när vi hade rast. Där satt han i sin ensamhet och gungade i tystnad, med masken på.”
Bedövad stammar jag fram något om att jag är tacksam. Avslutar samtalet och sitter vaken i mörkret länge. Till slut sträcker jag mig efter telefonen och tittar på några YouTube-klipp från Alien, som jag gjort så ofta genom åren när jag inte kan somna.
Men något har hänt, filmen påverkar mig på ett annat sätt än jag är van vid. När kameran sveper över skuggorna påminns jag om hur jag brukade känna inför det där mörkret innan jag fyllde tio. Någonting okänt och farligt ruvar där inne, och det finns inget lockande med det alls. Bara ren och skär skräck.
