Årets utländska filmer 2010

Redaktion 15:23 14 Dec 2010

Vi börjar så smått vänja oss vid att ett summerat filmår idag sällan handlar om ett fåtal fläskiga storproduktioner som tar oss med storm (ni som säger emot, ni har kvar era Avatar-glasögon?). Det är tvärtom mångfalden i toppen som känns roligast. På topp fem i år hittar vi en kalifornisk regnbågsfamilj, en invecklad neuroscience-avhandling, en efterlyst 77-årings allra finaste konspirationsteorier, sårig geopolitik till tonerna av Tindersticks samt Jonah Hill i en roll som … inte primärt tjock och rolig. I Sverige heter nyckelorden spelfilm, storstad, könsmaktsordning och Noomi Rapace. Här är årets bästa filmer.

1 White Material
Regi: Claire Denis

Vad är det svåraste att skildra? Det som inte är absolut. White Material har ett å ena sidan/å andra sidan-perspektiv på vår nutidshistoria, den om hierarkier mellan människor. I detta fall rör det sig om någonstans i Afrika, om små förflyttningar i makt, européer och afrikaner emellan, en sårig affär, minerad och obearbetad. Allt spelas upp, utan att värderas. Isabelle Huppert (Pianot) är en världens just nu bästa karaktärsskådisar. I Claire Denis regi bultar hennes hjärta över hela bioduken. Denis säger inte förlåt för att fransmännen var as, hon står still i den ökenstorm som blir och visar gruskorn och människans frågor med exakthet. Vi behöver inte ens säga att i tider som dessa när idiotin är på topp, med SD och skit, är det smärtsamt relevant. Hon gör kaos med dem.


2 Inception
Regi: Christopher Nolan

Har du inget medfött hat mot science fiction eller en orättvis ogillan av Leonardo DiCaprio är det omöjligt att inte älska Inception. Christopher Nolan har här tagit fram den allra största och mest märkvärdiga trumman att slå på och resultatet krossar allt i sin väg. Storyn kräver engagemang och hjärngympa för att hänga med i och uppskatta, DiCaprio är spektakulär som vanligt och actionsekvenserna blandar The Matrix nyskapande med Casino Royales råhet. Pretentiös visst, men du lämnar biosalongen andfådd och emotionellt investerad. En komplett film.  (PS: För dig som har sett och fortfarande är full av frågor har tidningen Wired i år lagt hälften av sina personal-kostnader på att reda ut saken. Läs!)
 

3 The Kids Are All Right
Regi: Lisa Cholodenko 

Lisa Cholodenko har själv sagt att hon inte ville göra ett moraliserande eller sentimentalt drama när hon skrev The Kids Are All Right, och hon har onekligen lyckats väl. Faktumet att hon pulvriserar den klassiska kärnfamiljen är egentligen bara en uppfriskande – men högst marginell – detalj. Fokus här ligger snarare på relationer i allmänhet, på gråzonerna och på hur svårt det trots allt är att vara till lags och tillfreds. Men detta är inget tungt drama, humorn är alltid närvarande och skådespelarensemblen är rätt underbar. Vi vill aldrig mer se Annette Bening i något annat än en causal jeansskjorta, domderandes med ett glas rödvin i handen. 


4 Cyrus
Regi: Mark och Jay Duplass

Det bästa med humor är när den är bråddjup och allvarlig och full av skit. Cyrus handlar om en familj med en snygg mamma, Molly, och en ful, för gammal hemmaboende pojke, Cyrus. När charmgeniet John C. Reilly, vars karaktär också heter John på ett härligt sätt, kommer in i Mollys liv – Maria Tomei spelar, bara det en klockren hyllning till det bästa med nittiotalet – reagerar sonen Cyrus (Jonah Hill) med fruktansvärt mycket humor. Hans ångest är nattsvart och tar sig uttryck i en slags freudiansk/grekisk tragedisoppa. Han är skenhelig som få, fejkar ångestattacker och vill typ fortfarande amma, trots sin 22-åriga ålder. Samspelet runt Reilly är ljuvligt. Med lögner och små medel försöker de förinta varandra och vinna Tomeis gunst. Tomei är snyggare nu än på nittiotalet, som vanligt får inte kvinnan vara lika rolig som männen, utan är fast i bollplanksrollen, men hon lyckas roffa åt sig ändå. Hennes moderskap och ding dong-naivitet är lika raffinerad som allt annat i filmen. 


5 The Ghost Writer
Regi: Roman Polanski 

Vad som börjar som en banal berättelse om en författare som får i uppdrag att skriva en före detta premiärministers biografi, förvandlas snabbt till en politisk konspirationsthriller som är exakt och avskalad och på klassiskt Hitchcock-manér saknar en enda onödig scen. Pierce Brosnan, som den förre premiärministern Adam Lang, numera anklagad för att ha varit USA:s nickedocka och godkänt tortyr av terrormisstänkta (en inte så diskret blinkning till Tony Blair), är lysande och det finns inget spår av James Bond i honom. Ewan McGregor gör här sin bästa prestation på flera år, Olivia Winters är perfekt som neurotisk premiärministerfru och till och med Sex and the City-Samantha (Kim Cattrall) är trovärdig som kylig, lojal assistent. Polanski hivar kort sagt fram en makalös skådespelarensemble i årets tätaste maktstudie. 


6 Shutter Island
Regi: Martin Scorsese

Martin Scorseses filmatisering av Dennis Lehanes Patient 67 är en sublim uppvisning. Det är alltid lite förlösande när regissörer får hybris och smäller upp stora bokstäver över hela bioduken som för att proklamera sin egen förträfflighet, och ungefär så är Shutter Island hela filmen igenom. Det är en traditionell psykologisk thriller enligt Hitchcock-skolan – det märks inte minst på musiken – och det passar manuset perfekt. Scorseses musa Leonardo DiCaprio är oklanderlig i huvudrollen, men faktum är att Max von Sydow stjäl showen som nazidoktor med eventuellt sadistiska avsikter och givetvis duggar Mengele-referenserna tätt. Att Scorsese skulle leverera var väl ingen större skräll, men att det skulle bli så här spännande var en trevlig överraskning.


7 Somewhere
Regi: Sofia Coppola

Den här historien i nostalgins tecken är smärtsam och drömsk. Fotot är fantastiskt, David Hockney-swimmingpooler,  marmorvitt och solbrändhet. Spektrat i en drinkparasoll. Dekadensen är så nära. Ingenting betyder någonting, men så hittas något, en liten relationstråd, en fader och en dotter, att hänga upp allt på. Pengar har inget värde, så hur ska man värdera något? Den här filmen som söker uppriktigt efter just värde, efter kärnan, kärlek i en värld där allt är väldigt ytligt, dåligt och vackert. Somewhere handlar om Sofia Coppolas uppväxt med fadern. Han är producent för filmen så någonstans verkar det som att de löste problemen med anknytning och strippor. Totalexotisk och noll igenkänningsfaktor, men erbjuder en eskapism och en Kalifornien-dröm av steinbeckska mått, som sätter in snabbt och effektivt.
 

8 Up in the Air
Regi: Jason Reitman

Reitmans Oscar-nominerade finanskrisrelationsdrama visar till en början upp en typisk George Clooney. Han är stilig, raggar kvinnor på löpande band och lyckas med allt han tar sig an. Men vi får snart se en ny, sårbar sida av Clooney och när eftertexterna rullar representerar de grå tinningarna ålderdom och umbärlighet, snarare än charm. Up in the Air är, med insatser från Vera Farmiga, nykomlingen Anna Kendrick och Danny McBride, välspelad, polerat snygg och oväntat sorglig. Den manar till skratt, men också till reflekterande över din och andras jobbsituation.  


9 Du kommer att möta en lång mörk främling
Regi: Woody Allen

Vem hade kunnat tro att Allan Stewart Konigsberg, 75, skulle hitta en sådan här nytändning efter en näve misstänkt svaga år (ungefär Kändisliv till Anything Else). Från Match Point har varje ny Woody Allen-film varit oumbärlig – inte bara för alla oss som redan håller den lille neurotikern osunt nära hjärtat. Du kommer att möta en lång mörk främling är ett strålande nedslag i den fråga som väl egentligen sysselsatt Woody ett arbetsliv: Vad ska vi göra med informationen att våra liv är små obetydliga vindpustar i oändligheten? Hjälper det att skrika högre och fäktas mer – och om inte, finns det egentligen några alternativ? Med en femplusensemble bestående av bland andra Naomi Watts, Anthony Hopkins och Josh Brolin blir det här en snortajt, trasig, kanske även hoppfull och definitivt mycket allensk studie i mänsklig överlevnadsinstinkt. 


10 Fair Game
Regi: Doug Liman

I en balansgång mellan att vara faktabaserad och en smart, spännande thriller tappar de flesta filmer bort sig och blir varken eller.  Fair Game undviker den fällan, men väljer, precis som alla filmer som i kölvattnet av George W. Bush avgång målar upp republikaner som djävulens avkomma, att undanhålla vitala delar av originalstoryn för tittaren. Styrkan i Doug Limans produktion är dock geniala Naomi Watts och att allt kan ses som ett särskilt prövande familjedramande om man tröttnar på det politiska budskapet.


11 A Single Man
Regi: Tom Ford

Att någon gång få gå ner i den palett som var Kalifornien på sextiotalet, är en frustrerande dröm delad av miljoner skönhetsdyrkare. Jag vill bada i den poolen, dansa med hon i vitt, med den rosa himlen, så nära motorvägarnas dekadens och skevheten i ett fucked up samhälle. Tänk att allt det är fångat i Tom Fords A Single Man. Farhågorna var att filmjäveln skulle vara för ytlig. Men sedan kommer en av världens just nu levande bästa skådespelarskor in och fördjupar den med sin absoluta närvaro. Det här är Julianne Moores film mer än något annat. Och trots att vissa av oss surar för att boken är bättre än filmen (klart den är) är jag beredd att ta emot den här estetiska vågen av turkost kaliforniskt vatten som kommer emot mig. 


12 Fish Tank
Regi: Andrea Arnold

Aldrig har betongen varit gråare och aldrig har förortsfamiljerna varit mer dysfunktionella än i Fish Tank. Ljuset i tunneln för 16-åriga, konstant arga Mia blir hennes mammas nya pojkvän som uppmuntrar henne att dansa. Men han uppmuntrar även till annat. Misären i Fish Tank är så påtaglig att det är riktigt jobbigt att se men man fortsätter ändå, dels för att Katie Jarvis och Michael Fassbenders kemi är rätt jävla fantastisk, men främst för att man trots allt vill se ett lyckligt slut så att man kan sova gott sedan. 


13 Precious
Regi: Lee Daniels

Saffires Precious är en socialdramatisk historia med Harlem som arena och håller tittaren i sitt grepp. Visst, livets jävligheter spelas upp på Manhattans övre gator, men även ren maskrosbarnstämning av Harry Martinsson-snitt får plats. Skådespelerskan Gabourey Sidibe, som spelar den otursförföljda tonåringen Precious, besitter en intensiv närvaro och känslighet. Storyn är vidrig och viktig. Den visar ett patriarkat från den allra fulaste sidan. Repliken ”Han våldtog henne första gången när hon var fyra månader”. Carl, pappan, har stannat kvar hos oss. Hur kunde han? ”Hon tog honom ifrån mig” minns vi också. Meningar yttrade av en av patriarkatets lakejer, modern.  


14 Thirst
Regi: Chan-wook Park

Att Chan-wook Park kan bemästra hämnd och våld så att det sticker i ögonen på Tarantino fattade vi i och med Old Boy. Här tar han sig an vampyrgenren. I Thirst ställs en katolsk präst inför svåra dilemman då han av misstag blir vampyr och plötsligt får begär efter såväl blod som den unga Tae-Ju. Det hela urartar till en blodig kärlekshistoria full av våld, ingående sexscener och bisarr svart humor, ungefär som vanligt när Park håller i trådarna. Manusmässigt är det inte hans bästa film och ska man vara petig är den egentligen minst en kvart för lång, men vad gör egentligen det när det är så visuellt snyggt att man blir gråtfärdig. 


15 Buried
Regi: Rodrigo Cortés

Ryan Reynolds, känd för ljumna romantiska komedier, för att han är ihop med Scarlett Johansson och för att han sa ”thundercunt” i Blade 3, ensam framför kameran i två timmar? Vad som lät som ett perverst skämt visade sig bli årets stora överraskning och beväpnad med endast en obehaglig idé och kameravinklar gjorde Rodrigo Cortés kalla kårar till något oundvikligt. Om ett par år minns vi detta levande begravd-epos som filmen som på riktigt demonstrerade Reynolds talang.


16 Till vildingarnas land
Regi: Spike Jonze

Med en till sin struktur egentligen ganska ordinär coming of age-historia någonstans mellan Ensam hemma och George Lucas Labyrinth har Spike Jonze och Dave Eggers skapat en sagovärldsuttolkning som kommer att leva kvar länge. Emo, melankoli och vuxenvärldens dåliga samvete är de centrala byggstenarna, nioårige Max Records i huvudrollen snudd på en sensation och själva arbetsmetoden kan väl inte beskrivas som annat än – ambitiös. Om Till vildingarnas land gör Maurice Sendaks lilla barnbooklet rättvisa (han själv verkar tycka det) är egentligen inte så noga. Att det här är ett av de mest egensinniga bidragen till den just nu så blomstrande barnfilm-not-barnfilm-genren kan alla med ögon se.


17 Crazy Heart
Regi: Scott Cooper

Crazy Heart är ännu en i raden av gubbfantasier där unga kvinnor – daddy issues eller inte – faller för feta föredettingar med alkoholproblem och matrester i skägget. Det är en story vi har sett förut, med en förutsägbar utveckling och ett billigt slut. Men Jeff Bridges har en förmåga att, med sitt ständigt lika felfria skådespeleri, få produktioner med halvdant utgångsläge att överstiga sin potential. Maggie Gyllenhaal och ett fantastiskt soundtrack är en fenomenal bonus.
 

18 Man on Wire
Regi: James Marsh

Philippe Petit är en underlig fransman som idag har hunnit fylla 61. En augustimorgon 1974 klev han ut på en stållina fäst mellan de två World Trade Center-torn som då var sprillans nya, världens högsta och, needless to say, ännu inte tillintetgjorda av terroristattentat. Efter att ha knallat runt åtta vändor i en knapp timme blev PAPD-snutarna rasande, plockade ner honom och skickade honom på psykiatrisk undersökning. Mediestormen var dock så stor att åtalet mot Petit snabbt lades ner, istället fick han, som straff, göra en gratis trapetsshow för ungarna i New York. James Marshs skildring av Petit och hans verk (planerat under sex år) är lika mycket ett ömsint personporträtt som en rafflande heist-film.


19 En italiensk familj på gränsen till nervsammanbrott
Regi: Ferzan Özpetek

Det som man tror ska bli en mustig familjeskröna blir en omustig familjeskröna men med samma goa tilltal. En italiensk familj på gränsen till sammanbrott placerar sig i det led av dysfunktionella familjeskildringar,  någonstans mellan Tomas Vinterbergs Festen och Eugene O'Neills Lång dags färd mot natt. Konflikter, relationer och förljugenhet, fast med lite vackrare bakgrunder. 


20 The Social Network
Regi: David Fincher

The Accidental Billionaires, boken som The Social Network bygger på, är en uppsexad version av vad som verkligen hände under Facebooks skapelseprocess. Det här är en ytterligare dramatisering, vilket, med facit i hand, är det bästa som kunde ha skett. Vi får knarkiga hemmafester och toaletthångel istället för Jolt Cola-injicerade kodningssessioner och vi bjuds på spänning, hugg i ryggen, en sliskig Justin Timberlake och flerdimensionella porträtt där framförallt Mark Zuckerberg framställs som både hjälte och skurk.

Av: Niklas Eriksson, Emelie Gunnarsson, Amat Levin och Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!