Miley Cyrus twerkande på Video Music Awards var ett performance över filmåret som gått. Det kanske gick många förbi (särskilt som hälften av årets filmer inte haft premiär vid uppträdandet). Men teman som sex och svarthet i relation till vithet har kunnat ses i allt från Harmony Korines Disneyporriga Spring Breakers till Ulrich Seidels becksvarta kolonialismrealism Paradis: Kärlek och Tarantinos Django Unchained. Men filmåret har också dominerats av biopics, drömska sagoböcker och en Woody Allen i högform. Det här är årets bästa utländska filmer.
1. Paradis: Kärlek
Ulrich Seidls filmer är den typen av visuella övergrepp som vi kritiker lever för. I år var denne dystopiker ovanligt ivrig och ville att vi skulle ses nere på biografen hela tre gånger. Det var helt okej eftersom hans Paradis-trilogi, på temat tro, hopp och kärlek, som helhet gav ett väldigt starkt intryck. Som fristående delar var ändå Paradis: Kärlek den bästa filmen. Nu är förstås Seidls version av paradiset ingen fridfull trädgård med smakfulla stenformationer utan en ganska mörk och ensam plats full av frestelser som frosseri och sexuella begär. Därför lät han oss följa med Teresa när hon sexturistade i Kenya. Det blev en ganska smärtsam uppvisning av västerlandets naiva förhållningsätt till sitt koloniala förflutna och en studie i våra skamligaste överlevnadsstrategier.
Fick betyget betyg: 5 i februari.
2. 12 Years a Slave
Steve McQueens senaste alster är en studie i hur det är att bli berövad sin mänsklighet. När han täcker det amerikanska slaveriet genom Solomon Northups ögon gömmer han sig inte bakom varken humor eller överstiliserat våld. Istället får vi en skoningslöst brutal inblick i slaveriets grymheter där allt förstärks av fantastiska skådespelarprestationer från Chiwetel Ejiofor, Michael Fassbender och – framförallt – långfilmsdebuterande Lupita Nyong’o. Inga sötningsmedel används, även de goda(re) karaktärerna beter sig ondskefullt och inga löften om förbättring levereras för att hålla tittarens hopp uppe. 12 Years a Slave är en film som får oss att skämmas över mänskligheten och sitta tysta när eftertexterna rullar.
Fick betyget betyg: 6 i december.
3. Spring Breakers
Älskad av några, hatad av desto fler. Årets stora vattendelare erbjuder dimmig vårlovsvoyeurism omvandlad till en naken, nedknarkad remix av MTV-uppfostrat ungdomsleverne. Harmony Korines senaste film är en generationsskildring, lika utskälld som Kids till vilken han skrev manuset som 18-åring. Men där Larry Clarkes stora genombrott var en snuskigt uppriktig ungdomsfilm är Spring Breakers en impressionistisk bearbetning av samtida skräpkultur. Att dessutom två av huvudrollerna spelas av Selena Gomez och Vanessa Hudgens, båda med rötter i den konservativa Disneyfabriken, gör bara kritiken hårdare mot hyckleriet som kännetecknar stora delar av den amerikanska medie- och underhållningsbranschen.
Fick betyget betyg: 6 i juni.
4. Zero Dark Thirty
Vår tids största actionregissör följde upp svettiga Oscarsvinnaren The Hurt Locker med en världspolitisk sammanfattning av 2000-talets första tio år. En period som framförallt präglats av terrorism, skräck för terrorism och jakt på terrorism. Vi sitter på första parkett när CIA rättfärdigar allt från tortyr och mord till absurda mängder övertid i försöken att lokalisera och oskadliggöra USA:s fiende nummer ett: Usama bin Ladin. Vi stiftar bekantskap med vår tids infanteri – härdade statstjänstemän med vacklande känsloliv som drivs lika mycket av byråkratens själ som patriotens händer.
Fick betyget betyg: 5 i januari.
5. Frances Ha
Ett helt alldagligt liv i en av världens storstäder och samtidigt hundratusentals unga människors drömtillvaro. Noah Baumbach och Greta Gerwig slog sina kloka huvuden ihop och gjorde en film om bortkomna och frustrerade Frances som försöker få grepp om sig själv samtidigt som hon avhandlar allt från vänskap och sex till klass och pengar. Frances Ha är en New York-baserad skildring av planlös och kringflackande livsångest på samma storslagna nivå som Manhattan och Metropolitan.
Fick betyget betyg: 5 i augusti.
6. Blå är den varmaste färgen
Regissören Abdellatif Kechiche och (de fantastiska) huvudrollsinnehavarna Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux har bråkat i efterhand om de tuffa villkoren under inspelningen av Guld-palmenbelönade Blå är den varmaste färgen – den korta sekvens i filmen där flickvännerna Adèle och Emmas blick möts för första gången tog flera dagar att spela in. När man ser detta nästan tre timmar långa, närgångna relationsdrama är det dock uppenbart att det var värt slitet. I den på ytan inte särskilt avancerade kärlekshistorien ryms en berättelse om makt, passion och öde som är omöjlig att inte beröras av. Och den unga Adèle Exarchopoulos, vars ansikte följs på nära håll av kameran från den första rutan till den sista, har förhoppningsvis en lång skådespelarkarriär framför sig.
Fick betyget betyg: 6 i december.
7. Stoker
Old Boy-skaparen Park Chan-wooks första Hollywoodfilm blev en Hitchcock-doftande thriller med mästerlig scenografi, knivskarp stämning och sylvassa replikskiften mellan triangel-dramat Nicole Kidman, Mia Wasikowska och Matthew Goode. Den skildrar skräck där våldet är en känsla snarare än en handling, där varje middag är en massaker av förgiftade kommentarer och själlösa leenden. Där det aggressiva ständigt hovrar under artighetsfraserna och varje platt vardagssamtal kan innebära ond bråd död.
Fick betyget betyg: 6 i maj.
8. Post Tenebras Lux
Så glad man borde ha varit över att Carlos Reygadas magnum opus gick upp på stor duk i Sverige. Nu blev det ju inte något vidare pampigt kalas med tanke på filmens smala release – men några lyckliga få fick uppleva en gåtfull resa bortom tid och rum, en dom över den moderna människan i ett mikrokosmos som korsar dekadent konsumtion med landsbygdens enkla hotfullhet. Det finns ingenstans att fly i Reygadas filmer annat än inåt. Möjligtvis ut ur biosalongen, om ens vänstra hjärnhalva dominerar.
Post Tenebras Lux har inte recenserats i Nöjesguiden.
9. Mitt liv med Liberace
Steven Soderbergh bjuder visserligen på en biopic med en uppgång-och-fall-mall vi har sett tusen gånger förut, men han har lyxen att göra det tillsammans med den alltid lika sevärde Matt Damon och Michael Douglas i en av sitt livs roller. Kampen för att få uttrycka sig, strävan efter att hitta sin egen väg och det komplicerade i att leva en lögn – många teman avlöser varandra, men det mest imponerande är alltjämt detaljrikedomen.YouTubea ett av Liberaces framträdanden och se själv!
Fick betyget betyg: 4 i augusti.
10. Django Unchained
Efter Inglorious Basterds var det nog många som tvivlade på om Quentin Tarantino verkligen skulle lyckas följa upp med ytterligare ett storslaget våldsepos hämtat ur historien. Till varje cineasts stora glädje motbevisade han dock tvivlarna och levererade en historierevision av Guds nåde. Precis som i föregångaren fick de förtryckta här vända sig mot sina förtryckare och utkräva en blodig hämnd, konkret på bioduken och hypotetisk i verkligheten. Vem har inte drömt om att resa tillbaka i sin historia och ta den återupprättelse man behöver?
Fick betyget betyg: 5 i januari.
11. Stories We Tell
Sarah Polley försöker återskapa bilden av sin mamma genom intervjuer med sina släktingar. Det är en enastående studie i dramaturgi, där varje stickspår utvecklar sig till ett nytt spännande äventyr, som i sin tur bär med sig nya insikter om moderns liv. En elegant berättad dokumentär för alla er som någonsin älskat en mamma, en pappa eller ett barn.
Fick betyget betyg: 5 i juni.
12. Blue Jasmine
Woody Allen må vara regissören, men det här är helt och hållet Cate Blanchetts film. Hon spelar den självupptagna och vilsna Jeanette, som bytt namn till Jasmine för att det låter mer kultiverat, och nu, efter åratal av lyx, tvingats flytta hem till sin mindre lyckade syster. Hon är en naturkraft, bortom trovärdig som neurotiskt vrak och skiftar blixtsnabbt mellan sinnesstämningar utan att någonsin fumla. Att Allen dessutom vågar ge filmen en mörkare aura än vi väntat oss gör Blue Jasmine till hans bästa film sedan Vicky Christina Barcelona och kanske till och med Match Point.
Fick betyget betyg: 5 i augusti.
13. Turinhästen
Det svenska bioårets i särklass mest publikfientliga film är en fängslande, närmast sublim uppförstoring av existentiellt underkokt potatis som äts med händerna av ett par i ungersk landsbygdsmiljö. Alla som har sett en film av Béla Tarr känner till hans fäbless för långa tagningar och tunga tystnader – en tystnad som bara bryts av enstaka snarkningar i salongen.
Fick betyget betyg: 5 i april.
14. The Place Beyond the Pines
Det var ingen enkel uppgift för Derek Cianfrance att följa upp Blue Valentine, en intim och sönderkramad skildring av ett kärleksförhållandes uppgång och fall. Än mer episka är pretentionerna i The Place Beyond the Pines som spårar mänskliga arv över flera års tid. En tatuerad Ryan Gosling briljerar i första kapitlet av sagan, som tar alldeles för lång tid på sig att leverera banala sanningar.
Fick betyget betyg: 4 i mars.
15. Beasts of the Southern Wild
Det intressanta är inte vad Beasts of the Southern Wild försöker säga om oss – andra filmer gör det betydligt bättre. Det intressanta är det vackra sättet budskapet förmedlas på. Beasts of the Southern Wild är som en levande sagobok och det sprakar om Hushpuppys magiska resa som är både sorglig och drömsk.
Fick betyget betyg: 4 i januari.
16. The Master
Inga garantier ens för de mest hängivna fans av Paul Thomas Anderson när den älskade regissören undersökte skruvad gruppmentalitet i efterkrigstidens USA. Samtliga skådespelare gör sina bästa rollinsatser någonsin, vyerna över förvirrad manlighet är mustiga, musiken är retsamt paranoid och episk på samma gång. Ett missförstått mästerverk som måste ses på bio.
Fick betyget betyg: 5 i januari.
17. Tålamodets sten
En afghansk kvinna vakar över sin man som ligger i koma. Runtomkring huset rasar ett krig. För att fördriva tiden vid sjukbädden berättar hon om sitt liv och hur hon egentligen upplevt deras liv tillsammans. En vacker och tragisk skildring av afghanska kvinnors verklighet av författaren Atiq Rahimi som här regidebuterar med filmatiseringen av sin egen roman med samma namn.
Tålamodets sten har inte recenserats i Nöjesguiden.
18. Flight
Filmhistoriens kanske mest obehagliga flygkrasch, Denzel Washington i högform som den alkoholiserade kaptenen Whip Williams och ett fascinerande personporträtt av någon som är både självsäker och hjälplös. Flight må inledningsvis upplevas som en actionfilm men växer i takt med att specialeffekterna byts ut mot en mans långsamma kamp med att identifiera sina demoner.
Fick betyget betyg: 5 i januari.
19. Svinen
Det är självklart ingen större överraskning att Claire Denis letar sig fram till årsbästalistan så fort hon är aktuell med en biofilm. Vad som däremot överraskar är att Svinen, den 65-åriga regissörens elfte långfilm, är hennes tveklöst mest provokativa och modernistiska verk. Hon fullkomligt krossar film noir till gudsförgätna små glasskärvor som sedan långsamt pusslas ihop till ett abstrakt kollage, visuellt mardrömslikt och med ständig otrygghetskänsla, där familjehemligheter ställs mot en fond av finanskrisen och övervakningssamhället. Och stort plus i kanten för hur hon perverterar video.
Fick betyget betyg: 3 i december.
20. Jakten
Alla som sett Festen förväntar sig må dåligt-stämning från den danske regissören Thomas Vinterberg. Och nej, det är inte särskilt rogivande att följa den häxjakt som bryter ut när Mads Mikkelsens dagisfröken beskylls för att ha sexuellt utnyttjat sin bäste väns dotter. Intrigen är många gånger forcerad, men ofrånkomligt engagerande och upprörande.
Fick betyget betyg: 4 i mars.
Av: Amat Levin, Victor Schultz, Hanna Johansson, Wanda Bendjelloul och Sebastian Lindvall.
Texten är även publicerad i Nöjesguiden #10.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2013.
