[B]1. Jalla! Jalla! [/B]
Regi: Josef Fares
Josef Fares hade inte ens hunnit gå klart regiutbildningen på Dramatiska Institutet innan han debuterade med [I]Jalla! Jalla![/I], en film som dominerade det svenska filmåret 2001. Tematiskt rör sig Fares i vad som närmast är att beteckna som klassisk svensk buskis, men uppdaterad till 2000-tal, med tidsenligt mångkulturella inslag. Fares bakgrund som nollbudgetfilm-veteran märks tydligt i hans lite slarviga bildspråk, det opretentiösa iscensättandet och den utstuderade nepotism som lett till att halva rollistan fyllts med släkt och vänner - men kombinerat med hans osvikliga känsla för timing och komik blir resultatet oerhört charmigt och sympatiskt. Josef Fares låtsas helt enkelt aldrig vara någon annan än den han är. En 23-årig kille som tycker att en månads trubbel med dicken är fascinerande nog för att göra en hel film om, och är det bara utfört på ett så här rakt, okonstlat och effektivt sätt så kan man inte göra annat än hålla med.
[B]2. Så vit som en snö[/B]
Regi: Jan Troell
Ingen kan i alla fall anklaga oss för en enformig årssammanfattning. Josef Fares bökiga slarvelegans följs nämligen av årets mest putsade och omsorgsfullt iscensatta svenska produktion. I Jan Troells [I]Så vit som en snö[/I] kan man tala om bildpoesi, nästan varje tagning kännetecknas av vackra bildkompositioner och noggrann ljussättning. I en tid då den billiga DV-kamerans skakningar upphöjts till estetiskt ideal går Troell sin vana trogen mot strömmen, och gör i ett varsamt samarbete med huvudrollsinnehavaren Amanda Ooms en klassisk, men likväl egensinnig tolkning av Sveriges första kvinnliga pilots livsöde.
[B]3. Hans och hennes[/B]
Regi: Daniel Lind Lagerlöf
Manusförfattaren Malin Lagerlöf och hennes man, Daniel Lind Lagerlöf, är redan en etablerad duo i det svenska filmlivet. Med detta sitt andra gemensamma långfilmsprojekt vågade de dessutom experimentera. Där deras förra film, [I]Vägen ut[/I], kändes slickad och lite inställsam är Hans och hennes lite bökigare, lite struligare och lite fulare. Skildringen av svensk landsbygd är dessutom så långt från Änglagårdsidyll man kan komma. Här handlar det om äktsvensk, sunkig whitetrash där allt är solkigt och fallfärdigt, gestaltat i ett skönt ensemblespel mellan Jonas Karlsson, Johanna Sällström, Shanti Roney och Lisa Lindgren.
[B]4. Familjehemligheter[/B]
Regi: Kjell-Åke Andersson
Kärnfamiljens sammanbrott, sexuell frigörelse och bisarr design var viktiga beståndsdelar när regissören Kjell-Åke Andersson och manusförfattaren Håkan Lindhé gestaltade den svenska 70-talsångesten i Familjehemligheter. Här har den ombonade vardagen i radhus- och villadjungeln sedan länge blivit ett fängelse - ja, inte ens sittningarna med Snobbar som jobbar kan riktigt dämpa oroskänslorna. Bitvis briljant i ungdomsporträtten.
[B]5. Om inte[/B]
Regi: Ella Lemhagen
Med [I]Om inte[/I] fortsätter Ella Lemhagen sitt projekt med att skildra flickors väg in i vuxenlivet - en tematik som hon sysselsatt sig med sedan debuten med [I]Drömprinsen[/I]. Den här gången vinglar hennes karaktärer precis på gränsen till det vuxna - med barn, utbildning och bostad som viktigaste orosmolnen. Lemhagen är som vanligt lyhörd för nyanser och vardagsproblematik, den här gången förtroendeingivande förvaltat av skådespelerskan Frida Hallgren.Stad:
Kategori:
