Efter tre års tystnad är Miike Snow tillbaka med nya albumet iii. Nöjesguiden träffade bandets sångare Andrew Wyatt för att prata om det nya albumet. Det blev mest ett samtal om Andrew Wyatt.
Andrew Wyatt ringer fem minuter efter utsatt tid och frågar med sömdrucken röst var jag är. Jag sitter med hans PR-person som varken får tag på Pontus Winnberg, den andra bandmedlemmen som skulle varit här, eller killen som har nyckeln till studion där vi ska göra intervjun.
– Jag är på väg. Sorry, jag kom till Sverige igår och är helt jetlagged, säger han.
Vi bestämmer att vi ska ses på Kaffebaren istället och en kvart senare kommer han insläntrande i sliten skinnjacka och snö i skägget.
– Jag ber om ursäkt för krånglet, klockan är egentligen tre på natten där jag kommer ifrån och jag är helt snurrig i huvudet på grund av mina sömnpiller, förklarar Andrew.
Som ursäkt för att han är sen erbjuder han att köpa en kaffe åt mig, men avslöjar snabbt att allt på menyn är gratis för honom då ovan nämnda Pontus i bandet är delägare i cafét. Och spårlöst försvunnen. Den tredje bandmedlemmen Christian Karlsson är på turné med sitt andra band, Galantis, och kunde inte medverka.
Jag har fått lyssna på det nya albumet, det är bra.
– Tyckte du verkligen om det? Wow, Nöjesguiden brukar inte säga snälla saker om oss.
Vad kan du berätta om skivan?
– Vi var i stort sett aldrig tillsammans när vi skrev och spelade in musiken. Eftersom jag bor i USA, Pontus här i Sverige och Christian i Thailand fick vi improvisera. Man kan säga att jag gjorde halva albumet med Pontus och andra halvan med Christian. Vi skrev musiken två och två, och möttes upp alla tre på slutet för att fixa detaljerna. Allt gick väldigt fort.
Det var tre år sedan ni släppte musik senast. Vad har ni gjort sedan dess?
– Jag har gjort musiken till en balett åt Kungliga Operahuset i London och en soloskiva. Sen har jag gjort lite samarbeten med Flume, Charli XCX och A-Trak, några låtar på Mark Ronsons skiva och ett par med Stevie Wonder. Det var riktigt stort, för han var min idol när jag var liten. Jag kan fortfarande inte fatta att det hände.
Andrew verkar inte ha någon koll på vad de andra killarna i bandet gjort, så jag frågar om de hänger mycket utanför musikarbetet.
–Inte så värst. Vi gör musik tillsammans, men eftersom vi bor så långt isär är det svårt att ses. Christian har haft fullt upp med sitt nya band, Galantis, Pontus har sina barn och jag gör fortfarande musik åt andra. Vi brukar försöka mötas upp under Grammy-galan, men jag var inte där i år. Jag är så trött på festandet. No more parties in LA, säger han, en referens till låten från Kanye Wests nya album The Life Of Pablo.
Vad tycker du om Kanyes nya album?
– Jag gillar det. Jag var faktiskt med och jobbade med det albumet, pitchade några idéer. Du vet Kirk Franklin som sjunger gospeln? Jag gjorde en konsert med honom en gång när jag var med i en kör.
Jag nickar.
Okej, så du är trött på festandet?
– Ja. Det är inte min grej längre. Det hade kanske varit annorlunda om man var en sådan musiker som gillar att vara offentlig och vara med i tidningarna, men det vill jag inte. Jag gillar att vara lite anonym och kunna vara ute på sådana här platser och jobba. Jag skriver större delen av min musik ute på gatan, på caféen eller på flyget. Det hade inte fungerat om folk ville komma fram och prata eller ta bilder med mig.
Sedan ångrar han sig.
– Eller förresten, jag kanske skulle komma undan med det. Om man är gammal och grinig, som jag, så kanske folk inte vågar prata med en trots att man är känd. Som Damon Albarn, han skulle slå en på käften om man kom fram till honom på gatan och ställde frågor.
Skulle du också göra det om en fan kom fram till dig på gatan? Slå hen på käften.
– Absolut inte. Jag skulle ge den massage. Erotisk massage med ett ”happy ending”.
Jag skrattar lite panikartat när Andrew blinkar, och byter ämne i ett desperat försök att komma ifrån den erotiska massagen. Jag frågar om Miike Snow ska turnera med det nya albumet.
– Absolut. Vi börjar med en spelning hos Jimmy Kimmel i februari, sedan åker vi längs med östkusten till Ultra Music Festival och Coachella. Därefter tar vi Europaturnén.
Hur känns det att spela på Coachella?
– Vi har varit där två gånger tidigare, 2010 och 2012, så det ska bli kul att spela där igen. Vi ska försöka överraska publiken, kanske ta med oss Run The Jewels upp på scenen. Vi får se.
Andrew har namedroppat ganska många artister, producenter och författare som han verkar imponeras av, så jag frågar om det finns något band som Miike Snow inspirerats av.
– Faktiskt inte. Miike Snow är helt egna på det sättet. Det är vår grej att inte ha en klar och tydlig källa som vi vill efterlikna. Eftersom alla tre är producenter misstänker jag att folk som lyssnar kan känna en viss identitetsbrist i musiken, men jag tror att det är vad som gör oss intressanta. Vi ifrågasätter hela idén om identitet, vilket passar in i den här tiden med alla sociala medier.
Han snurrar in sig i en Sigge Eklundsk harang om sociala medier och vad de gör med vår tid. Om att bygga och byta identitet, ha brist på det, om popmusik, Tumblr och Instagram. Om att förändras och bryta sig loss. Jag förstår vad han menar fram tills han kopplar allt till hur man bör bryta sig loss från dåliga saker, som koncentrationsläger och nazism. Jag funderar på om det kan vara sömntabletterna som talar och vill byta ämne, men bandets PR-agent knackar mig på axeln och signalerar att tiden är slut.
– Well, Christian är med sitt andra band, Pontus dök aldrig upp och vi blev försenade, men det blev en kvalitetsfylld intervju ändå, säger Andrew innan han vinkar av mig.
