Andrev Walden är vår tids Snövit

Precis som Snövit växte Andrev Walden upp med sju märkliga män och ett vackert ansikte. Till skillnad från Snövit har Andrev Walden skrivit en roman. Är kritikernas hyllningar vägen till sann lycka? Ja, om du frågar Andrev.

Andrev Waldens debutroman heter Jävla karlar och inleds med dedikationen ”Till mamma (obs, ej passivt aggressivt)”. Det Andrev inte är arg på sin mamma för är att han växte upp med sju olika pappor på lika många år och våld i hemmet. Och varför skulle han egentligen vara det? Utan trauman kommer man inte långt som författare, och en otrygg barndom är den bästa biljetten du kan få till en etta på Adlibris-listan. Men är kritikernas beröm tillräckliga plåster på såren som skrapats upp längs vägen? Nöjesguidens Toker Frasse Levinsson har tagit reda på det.

Alex Schulman sa till mig att han inte känt sig korrekt porträtterad av en enda journalist som intervjuat honom, men att du är den som kommit närmast. Det som stack ut med din intervju var tydligen att han inte kände igen ett enda ord i texten från det ni faktiskt hade pratat om under intervjun. Är det så du brukar jobba?
– Haha! Jag minns tydligt vad han sade till mig när vi satt på det där bageriet intill hans sommarhus på Gotland: ”Andrev, du får hitta på vilka citat du vill, jag litar blint på att det blir bäst så”. Jag minns inte om jag faktiskt begagnade mig av friheten men generellt händer det väl att jag polerar upp ett citat här och där. De intervjuade får ju ändå alltid läsa och godkänna vad de har sagt och det skadar väl inte om de ibland överaskas positivt av sitt eget munläder.

Det blir upp till läsarna att avgöra om det här samtalet ens ägt rum. Är inte barndom, uppväxt och all den där David Copperfield-skiten ganska överskattade ämnen?
– Nej, barndomen är en odödlig ram för berättelser och det beror väl på att den angår alla för alltid. De allra flesta har ju haft en barndom.

Jag får gratulera dig till din romankompatibla uppväxt. Hade du kunnat tänka dig att byta ut den mot en tryggare barndom och sömnigare läsning?
– Inte nu. Som barn däremot. Jag dagdrömde ofta om att byta liv med klasskamrater men inte så mycket för våldets skull som för pengarnas. Jag ville ha ett liv med skidresor, läskmaskin och Commodore 64.

Du har knappast försökt dölja att du är en stor beundrare av Häng city. Har den varit en stor inspirationskälla till Jävla karlar?
– Mer av ett hot! Jag betraktar ju Häng city som den nya guldstandarden för barndomsskildringar i det här landet men samtidigt är våra berättelser väldigt olika. Vi är ute efter olika saker. Men det var möjligen Yvesands besynnerliga slut som gav mig idén att bryta formen i mitt eget. Det finns ju inga bra slut eftersom den som ogillar boken aldrig kommer dit och den som gillar den hatar att den tar slut. Man kan lika gärna fucka ur.

Hur kommer det sig att du skrev Jävla karlar just nu?
– Det var dags.

Det är din första roman. Hur var det att skriva den?
– Dyrt. Det är dyrt att skriva roman. Rekommenderas inte i nuvarande ränteläge.

Var det självklart för dig att göra det? En sak som hittills hindrat mig från att skriva självbiografiskt är att det är svårt att göra det intressant utan att göra människor i min omgivning ledsna.
– Ja, det där kommer du inte runt. Men så länge det är sant så är det åtminstone sant och finns det något i det sanna som gör dem ledsna så fanns den sorgen förmodligen redan där. Själv var jag noga med att infoga ett mått av ömhet för alla karaktärer. Att inte låta mig drivas av hat eller hämndbegär.

På vilka sätt har din uppväxt ställt till det för dig i vuxenlivet?
– Jag var länge rädd för vuxna män. Det följde med mig långt upp i arbetslivet och som journalist sökte jag mig till tidningarnas livsstilsredaktioner med tillhörande bemanning av kvinnor för att, precis som i barndomen, söka tryggheten i mammornas lag.

Hur var det att låta din mamma läsa boken?
– Det var tufft för henne men hon har aldrig satt sig på tvären rörande bokens tillblivelse. Vi älskar varandra.

Boken har fått väldigt fina recensioner. Är hyllningar på kultursidorna vägen till sann lycka?
– Ja, det får jag nog medge att det är. Jag hade aldrig överlevt en våg av sågningar. Det här med romanskrivandet är målet med mitt liv. Att ge ut en debutroman är som att flå sig själv och gå ut hudlös på gatorna, så känslig att minsta vindpust river i köttet. 

Jag förstår att det inte gick att motstå att dela SvD-recensionen som placerade boken i samma fack som Kådisbellan, Mitt liv som hund, Populärmusik från Vittula och En komikers uppväxt. Men kunde du inte hållit dig för god för att printa Adlibris-topplistan?
– Möjligen. Det fina med Adlibris lista är att den uppdateras med bara några minuters mellanrum så de flesta författare kommer någon gång under dagen för releasen kunna skärmdumpa en lista där de ligger etta. Bokus lista väger tyngre för den uppdateras dagligen och som du förstår var det omöjligt att inte skärmdumpa den. Men allvarligt talat: jo, det är lite äckligt att göra sig till över försäljningen när man har fått så mycket press som jag har fått. Man borde bara sitta tyst och stilla.

Man är olika där. Jag hörde om en författare som stod och skrek "Jag har sålt tresiffrigt!" på dansgolvet på nattklubben Lounge(s) under senaste Bokmässan. Hur som helst läste jag att du aldrig känt något behov av att gå i terapi. Hur kommer det sig?
– Gener, antar jag. Trauman tycks inte slå rot i mig. 

Ännu en likhet med Snövit. Är din omgivning överens med dig i den frågan?
– Inte alldeles.

Blir det fler romaner?
– Jag hoppas det. Jag vill vända verkligheten ryggen och skriva en renodlad saga som utspelar sig väldigt långt härifrån.