Andreas är lite av svensk elektronisk musiks storebrorsa. Han lägger en hand på axeln och mastrar och producerar alla som har god smak. Sedan sin Grammis för Tilliander-skivan World Industries 2005 har han mastrat Midaircondo, mixat The Tough Alliance och turnerat med Familjen. Dessutom har han släppt mängder av tolvor under olika alias, och nu precis som 2005 släpper han återigen två nya album inom loppet av några veckor. Det ena, som Andreas Tilliander, fyllt av dansanta elektroniska popmelodier och smyckat med sång av Jocke Berg från Kent, och det andra, som Mokira, betydligt mindre lättflörtad, fyllt av drones och knaster.
Du tar det poppigt säljbara med det knepiga.
–Ja, jag har fått kommentarer om att min musik låter likadan hela tiden, men då har man ingen aning om vad man pratar om. Jag tycker att det är rätt skönt att släppa två helt olika sidor av mig samtidigt. Redan första Mokiraskivan var hårdare och lite mer experimentell än första Tilliander-skivan.
Vad är roligast att jobba med?
–Jag har lättast att göra Mokira-grejer. Det ligger mig närmare till hands, det är mer intuitivt. Jag är rätt dåligt på pop, jag är skitdålig på melodier. Den här Tilliander-skivan har tagit tid. Men just därför är det en rolig utmaning.
Ambient-grejerna du släpper som Mokira bygger ju mer på själva ljudbilden medan Tilliander-grejerna har mer melodi. Är du en ljudnörd?
–Definitivt. Jag är en extrem ljudnörd. Det ligger mig i fatet hur ofta som helst. Jag har köpt jättemycket syntar och samlar på gamla syntar (vissa av dem är med i videon till första singeln från Tilliander-albumet, reds anm). När jag skruvat in något ljud som är så jävla bra på de analoga syntarna, ja, då sitter jag ju med det. Jag får inte gå vidare, jag kan inte gå vidare, då försvinner ljudet. Då vågar jag inte röra maskinerna på en vecka.
På Tilliander-skivan är elektroniken ett slags kuliss med popmelodier och sång i förgrunden, precis som i housens och discons gryning när producenter gjorde en elektronisk grund och plockade in sköna donnor att sjunga.
–Ja, Jocke Berg är min sköna donna! Så är det. Jag tror att jag i princip försöker lura folk. Som första singeln Caught In a Riot, där David Fransson från Division of Laura Lee sjunger. David gör den väldigt melodisk och poppig. Samtidigt har jag gömt svårare ljud i den låten, och framförallt svårare låtar på albumet. Så om någon köper albumet för att de gillar låten kanske de lyssnar på resten och tycker att det är schysst. Jag hoppas att det är så, att man kan lura folk att gilla grejer de inte gillar annars.
Ja, Tilliander-låtarna är ju väldigt poppiga och melodiska. Det går säkert att lura i någon knepig elektronisk musik den vägen om du vill.
–Jag ska ta ett exempel. Runt jul körde jag techno och house på ett vanligt uteställe, och från första minuten kom folk fram och önskade annan musik, verkligen hela tiden. Och jag sa att jag var ledsen, men jag var bokad för att spela techno. Så kom nästa person, och nästa. I början var jag artig, men sedan sa jag bara ”du, du kan gå härifrån”. Till slut tänkte jag att äh, ingen bryr sig, folk dansar knappt, folk står och ser sura ut. Va fan, jag kan lika gärna köra min egen skiva, den som jag släpper nu. Jag ville höra hur den lät ute. Och direkt så fylldes dansgolvet. Folk pekade mot dj-båset med tummen upp. Men jag blev helt ställd. Är det här bra eller dåligt? För jag tycker att de här människorna är idioter, dumma i huvudet, de har klagat hela kvällen. Och sedan när jag kör min egen musik så älskar de den. Jag kände bara – okej, vad har jag gjort för skiva egentligen? Fantastiskt konstigt. Ni tycker de här grejerna är skitbra, men jag tycker ni är dumma i huvudet.
Stad:
Kategori:
