Andreas Nilsson - Silverbullit

I Andreas Nilssons film till Silverbullits låt [I]Grasshopper[/I] ringer liemannen upp en tomte på mobilen. Tomten, som är ute och åker bil, kör genast ner i ett hål och dör. Men tomtens själ smiter och Döden följer efter. Jakten slutar i himlen. När Döden möter färgerna, musiken och godheten där, bryter han sönder sin lie och far ut som en raket i den stjärngnistrande rymden. Man blir glad och alldeles varm i kroppen av [I]Grasshopper[/I]. Samma känsla finns i Andreas film [I]Keet's Adventure I[/I] som han har gjort tillsammans med Johannes Nyholm, och i de serietidningsliknande arbeten han har gjort ihop med Bo Melin. Alla är naiva, fantasirika berättelser som slutar i hoppfullhet. Om det finns "feel good"-film måste det här vara "feel good"-konst. [B]Resonerar du som Lukas Moodysson, att man som konstnär har en skyldighet att inte lämna publiken med ett hopplöst slut?[/B] - Jag vet inte. Jag vill inte skapa illamående hos folk. Och när man gör en animation blir man fäst vid karaktärerna. Man vill att det ska gå bra för dem. [B]Är du optimist?[/B] - Nej, det vore verkligen fel att säga. Det här är nog för att må bättre. Det är många saker som spelar roll. Vad man har för umgänge och hur de beter sig och mår. Det här kanske är lite grann en motpol till hur saker och ting verkligen ligger till. Andreas spelar gitarr i Silverbullit som äntligen ska ge ut sitt andra album. Det har varit färdigt så länge att vi i Nöjesguiden hade en artikel om plattan redan i september 1999. Men på grund av problem med att hitta både rätt skivbolag och rätt trummis, har det dröjt ända till nu innan skivan kommer. [B]Vad har du för roll i Silverbullit?[/B] - Jag och Jon (Ölmeskog, keyboardisten) är ganska okapabla musiker egentligen. Vår input är inte att leverera ett briljant gitarrsolo. Men det är inte det musik handlar om, så det spelar ingen roll. Det handlar om idéer om hur saker och ting ska låta. Jag kanske står för någon slags naivitet som jag tycker är viktig i musik. Grasshopper är en ganska naiv låt som bygger på signaturen till Boktipset. [B]Varför är din konst så ofta en berättelse om något?[/B] - När man samarbetar med folk krävs det att man möts på ett plan som båda två förstår. Man kan inte vara för introvert. Eller vad tror du, Johannes? Andreas snurrar på stolen i den pyttelilla animationsstudion och vänder sig till Johannes Nyholm som sitter bredvid framför sin dator och håller på med deras senaste projekt, en pilotfilm för SVT. - Berättelser är bra, för det är lättare för vanligt folk att hänga med. De kan se väldigt alldagliga ut men man kan gömma en massa saker i dem, säger Johannes. Andreas snurrar tillbaka och fortsätter: - Min lillebror är tolv år och helt ointresserad av konst. Men filmen om Keet kollar han på rätt ofta. Under en resa i Tyskland stötte Andreas och Bo Melin på en gigantisk kvinnoskulptur gjord av höbalar. Hon stod vid Autobahn och höll i en skylt med texten "Einfahrt" och fick fungera som en slags guide för Bo och Andreas. När de kom hem igen gjorde de en kopia av hökvinnan och ställde ut henne tillsammans med en bok om resan. Det kändes både komiskt och förtröstansfullt att de förärade en kitschig skylthållare en så upphöjd position. - Det förhöjer livskvaliteten om man ser föremål och möten med människor på det sättet. Det är en positiv syn som nästan är lite småreligiös, säger Andreas.