foto: Ola Kjelbye

Amanda Kernell: ”Jag hoppas att folk ringer sina föräldrar och förlåter dem.”

10:21 19 Feb 2020

Sameblod-regissören Amanda Kernells nya film Charter fick ett oerhört varmt mottagande när den visades på Sundance-festivalen i USA och snart kommer den upp på biograferna i Sverige. Nöjesguiden har pratat med filmskaparen om föräldraskap, svek och Fucking Åmål

Amanda Kernell trotsar direkt min vana vid att allt - i ett svenskt intervjusammanhang - fortlöper enligt ett enkelt fråga-svar-manus där man inte avbryter varandra. Hon börjar överösa mig med frågor om vad jag tyckte om hennes nya film:
—Visst är Sameblod och Charter lite lika på något vis?

Ja, du har en tydlig stil och ett narrativ man känner igen i de bägge filmerna, och… 
—För själv tror jag att jag gör något helt nytt varje gång. Och sedan inser jag att jag egentligen alltid intresserar sig för samma saker, i grunden. Att filmerna liknar varandra.

Jag berättar även om hur tunga jag tycker hennes långfilmer är och hur dåligt jag mådde efter att jag sett dem. Medan Amanda Kernells uppmärksammade långfilmsdebut Sameblod dissikerar ett samiskt identitetstrauma zoomar Charter in på en vårdnadstvist där en mamma flyr med sina två barn till Teneriffa. Amanda kontrar en smula förvånad med att de två filmerna väl ändå inte innehåller några fruktansvärda scener.
Till slut enas vi om att det är jobbigt att se men samtidigt kan vara förlösande.
—Förhoppningsvis är de ju lite öppna verk på så sätt att man börjar tänka på sig själv eller på sina föräldrar.

Åker du på charterresor? Det känns som att du har en minst sagt lite ambivalent inställning till detta. 
—Jag har varit på charter, så klart. Faktiskt - och det tänkte jag inte riktigt på när jag bestämde mig för att filma på Kanarieöarna - var jag just där med min pappa på semester kort efter att mina föräldrar skilde sig. Så jag har i alla fall upplevt det som tonåring, under den jobbiga perioden. När man också kämpar med lojalitet mot sina föräldrar.

Har dina föräldrar sett Charter? Vad tyckte de? 
—Min mamma såg den och blev väldigt berörd eftersom det är en film om en mor. Vårt samtal var så fint, vi pratade om något väldigt universellt som jag tror många går runt och känner sig ensamma om. Att känna sig otillräcklig som förälder. Att det inte blev som man hade tänkt. Det väldigt många känner men kanske inte vill prata om.

Kände du någon press efter Sameblods succé? 
—För mig ser pressen annorlunda ut. Jag vill att folk ska förstå vad jag vill förmedla, jag vill känna att jag inte är den enda som tänker på de här sakerna. Det är snarare en emotionell press eftersom det jag gör är för mig väldigt viktigt. Och det jag hoppas på mest med Charter är att folk ser den och sedan ringer sina föräldrar och förlåter dem.

Hur långt får man gå för barnens bästa eller det som man själv anser är barnens bästa?
—Ja och hur vet man det? Filmen är en kärlekshistoria mellan en mamma och en dotter tänker jag. Och det handlar mycket om försoning och just förlåtelse. Kan man som barn förstå att ens mamma har behövt lämna familjen och flyttat ifrån en? Och får man som förälder och mamma ha en gräns för hur mycket man kan offra av sig själv? Jag har inga exakta svar. Om jag hade det så skulle jag kanske hålla på med brandtal eller politik.

Du gör det inte lätt för er - filmar i sand- och snööken, med barn som har bärande roller och trots att du har lovat dig att inte jobba mer med djur så har du med en fågel. 
—Haha verkligen. Men det är någonting med att allt detta - vatten och snö, öknen och att det är utomhus, och att vi har med både barn och djur - för mig handlar det om autencitet - och om att filmen måste vara lika storslagen som det känns inuti. Inget gestaltar instängdhet eller ensamhet bättre än de här mäktiga, vidsträckta, snöiga fälten i Norrbotten på vintern. I det där blå ljuset när solen aldrig går upp och allt känns som att man är i en dröm och att man aldrig riktigt vaknar.

Charter

Vad eller vem fick dig att tänka på att du kan jobba med film? 
—Det var faktiskt när jag såg Fucking Åmål i 14-årsåldern. Den gjorde att jag verkligen förstod att jag kan göra filmer om mina vänner, mig och min familj. Att det var vad folk ville se och att sådana historier också är värda något. 

Du har precis blivit klar med Charter. Men är det någonting du jobbar på härnäst? 
—Det gör jag. Man får inte säga så mycket men det är en kärlekshistoria i Sápmi idag. Sedan handlar ju den också - som allting jag skriver - om vilket ansvar man har för sin familj. Min personliga agenda är oftast försoning och förlåtelse. Och förståelse.

Charter har svensk premiär den 13 mars. Filmen inviger Stockholms feministiska filmfestival den 26 februari.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 02, 2020.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!