Brittiske Windmill, eller Matthew Dillon som han egentligen heter, kan inte anklagas för att välja den allra enklaste vägen. Med en röst nasalare än Daniel Johnston, bräckligare än Neil Young och arrangemang pompösare än Mercury Rev blir satsningen allt annat än riskfri. På debutalbumet Puddle City Racing Lights, som släpps i Sverige i april, sjunger Windmill om plaststolar på flygplatser, Tokyos måne, neonljus och lutande tågvagnar.
Windmill
Brittiske Windmill, eller Matthew Dillon som han egentligen heter, kan inte anklagas för att välja den allra enklaste vägen. Med en röst nasalare än Daniel Johnston, bräckligare än Neil Young och arrangemang pompösare än Mercury Rev blir satsningen allt annat än riskfri. På debutalbumet Puddle City Racing Lights, som släpps i Sverige i april, sjunger Windmill om plaststolar på flygplatser, Tokyos måne, neonljus och lutande tågvagnar.
Vad är grejen med namnet Windmill, tror du inte att Matt Dillon hade fungerat?
— Jo, jag antar det, men det handlade mer om att dölja mitt eget namn. Jag hade spelat in sånger i tio år innan jag vågade visa dem för någon och när det väl hände hade jag bokstavligen ingen aning om de var bra överhuvudtaget. De är väldigt personliga.
Vad var du rädd för?
– Tja, att folk skulle skratta åt mig. Eller spotta på mig. Eller slå mig.
Men du vågade till slut.
— Ja, min bror uppmuntrade mig. Namnet Windmill har faktiskt med honom att göra, det handlar om hans slagsmålsstil. Han liksom blundar och snurrar med armarna som en väderkvarn.
När ni var små?
— Nej, idag också faktiskt. Men jag står sällan i hans väg numera.
Jag har tvingat alla jag känner att lyssna på dina sånger. De flesta älskar dem men vissa avskyr din röst. Jag tänker att det är sådan musik du gör, en man antingen älskar eller hatar.
— Jag håller med om det. Och jag är bekväm med tanken. Jag tror min musik får människor att stanna till och lyssna allra minst, och faktiskt också minnas den vare sig de gillar den eller ogillar den. Jag har en distinkt röst.
Jag har lyssnat på din musik som mest när jag har varit på dramatiskt humör. Typ känt mig störst i världen och minst, samtidigt. Tycker du att din musik är paradoxal?
— Jag tror den är en metafor för min paradoxala personlighet med enormt självförtroende och låg självkänsla på samma gång. Sångerna kommer från hjärtat men samtidigt är ju temat universellt. Jag menar, ingen vaknar egentligen som exakt samma person från en dag till den andra.
Om du skulle beskriva ditt album med bara några ord, vad skulle du säga?
— Tja... Det är alternativt. Och atmosfäriskt. Och öppensinnat. Och aningen annorlunda.
Jag håller med om annorlunda. På ett bra sätt.
— Ja det får vi hoppas. Nu tar vi dem, right?
Den 9 april släpps Windmills debutskiva i Sverige. Dotshop distribuerar. Den 30 juni spelar Windmill på Fritz’s Corner i Stockholm.
/ Carolina Setterwall
Isobel Hadley-Kamptz
Isobel Hadley-Kamptz har skrivit en roman. Om längtan efter ett barn. Om saknaden av en dotter som man aldrig fick glädjas åt. Om att till varje pris få känna sig levande igen i ett förhållande där sorgen är det som både förenar och sliter itu. “Jag går bara ut en stund” heter den och kommer i maj. Till dess kan man läsa henne i bland annat Expressen och på hennes blogg “Isobels verkstad”, men jag har tjyvläst boken.
“En av föräldraskapets centrala klyschor”, “Uppfyllda av exakt den sortens medelklassens självgodhet”, “Åh, varför ska jag behöva smeta ut mig själv över sidorna på det här sättet?”. Vad är det som är så farligt med klyschor?
— Jag förstår inte riktigt hur frågan ansluter till citaten, men jag tycker personligen inte att klyschor är särskilt farliga. Tvärtom finns det ju en anledning till att de saker eller känslor som verkligen berör människor är samma saker som också kan upplevas som utnötta. Om du menar språkliga klyschor finns det däremot en poäng med att inte använda de allra plattaste uttrycken, utan att åtminstone vara medveten om deras historiska slitage.
Vad jag menar är “Isobels”/Isobels rädsla för att göra det i andras ögon förväntade.
— På många sätt tror jag att den förutsägbara katastrofen kan kännas ännu värre än den som kommer utan förvarning. Att gå med öppna ögon mot avgrunden och ändå fortsätta, ändå inte kunna eller kanske ens vilja stanna. Jag uppfattar det inte som att hon är rädd för det banala, men att hon ser sig själv personifiera det slitnaste av sammanbrott, ett sådant man borde kunna förebygga eller förhindra när man ser det hända, och hatar sig själv för det.
“Det är bokens fel! Här i storyn skulle det passa bra med lite rajtantajtan” skriver du halvvägs in i boken. Taskigt av dig att lägga in den metamarkören så sent. Vad ska man tro på?
— Om du vill att jag ska reda ut vad som är sant och falskt i biografisk mening så måste jag nog göra dig besviken. Allt är absolut känslomässigt sant och samtidigt är det uttalat en roman. Du får som läsare själv bestämma din egen upplevelse av sanning.
Som en följd av att allt fler redan etablerade skribenter bokdebuterar har jag märkt att den där fram tills nyligen rådande heliga regeln att aldrig totalsåga en debutant upphört att gälla (se till exempel Stefan Spjuts Ronnie Sandahl-slakt i SvD).
— Det är ju klart att det är skillnad mellan att såga Sandahl och en okänd förmåga från Flen. Å andra sidan får ju Sandahl förstadagsrecensioner nästan överallt, om Flen-debutantens bok är halvdålig kanske den på sin höjd får en notis i Eskilstunakuriren där den bedöms som en “intressant debut”. Det senare kan förresten hända även om den okände debutanten är fantastisk.
Hur tänker du själv tackla kritiken?
— Det finns inte så mycket att göra. Om folk inte gillar boken kommer jag att bli ledsen. Om folk hatar den kommer jag att gråta.
Blogga bör man, annars...vadå?
— Eh, vet inte. Kanske får man mer tid över till sitt riktiga liv.
Isobel Hadley-Kamptzs debutroman “Jag går bara ut en stund” ges ut på Albert Bonniers förlag i maj. Isobels blogg hittar du på www.isobelsverkstad.blogspot.com
/ Hannes Dükler
