Allt ska bort!

Den som spar han har. Sedan finns det de som tycker att de fått för mycket av det goda. Som anser att två armar är en för mycket, att gå omkring med två ben mest är att förhäva sig. Att vara amputee wannabe är att leva efter devisen ”less is more” mer än någon annan. Hannes Dükler har tagit en fördomsfri titt på den minimalistiska fetishen utan att direkt såga den jäms med fotknölarna.Den som spar han har. Sedan finns det de som tycker att de fått för mycket av det goda. Som anser att två armar är en för mycket, att gå omkring med två ben mest är att förhäva sig. Att vara amputee wannabe är att leva efter devisen ”less is more” mer än någon annan. Hannes Dükler har tagit en fördomsfri titt på den minimalistiska fetishen utan att direkt såga den jäms med fotknölarna.

Är du nöjd med din kropp? Nej, kan tänka mig det. Själv kan jag gå omkring och vara ganska nöjd med andras kroppar, mer sällan min egen. Det är en kropp i total ofas, fullständigt i avsaknad av någon som helst samkörning. Det finns liksom ingen logik. Ögonen är små och skumma, magen som en bongotrumma. Håret som en risig kvast och jag svajar som en mast. Ja, allting skulle vara kul ifall jag inte var så ful (för att citera Barbro Lindgren). Är man extra missnöjd med sin kropp kan man sluta äta (då blir man smalare) eller stoppa i sig mer än vanligt (tjockare). Sedan finns det de som tycker sämre om vissa specifika delar av sin kropp än andra. Ja, jag vet att det säkert gäller större delen av befolkningen, men alla är inte beredda att gå lika långt som de som har ”Amputee Wannabe” präglat i relief på visitkortet.
    En amputee wannabe är en person som önskar att få en i övrigt frisk lem amputerad (inte att förväxla med vare sig amputee devotee, att vara sexuellt attraherad av amputerade, eller amputee pretender, som utövar rollspel som amputerad, till exempel genom att binda upp benen och använda rullstol). amputee wannaben är helt enkelt för jäkla trött på den där armen eller det där benet som bara ska ha och ha hela tiden. Som ständigt pockar på uppmärksamhet i livslång konkurrens med allt övrigt som hänger och slänger. I vårt minimalistfetischistiska tidevarv där allt överflöd ska bort och avskalat länge varit det allenarådande är amputee wannaben helt rätt ute. Bort med prydnadsföremål! Bort med små äckliga virkade bordslöpare! Bort med krimskrams på kylskåpsdörren! Bort med vänsterlåret!
    Två män, psykoanalytikern Gregg M Furth och kirurgen Dr Smith, har tillsammans skrivit boken ”Apotemnophilia: information, questions, answers, and recommendations about self-demand amputation”. Deras vägar korsades första gången inne på Robert Smiths läkarmottagning vid Falkirk and District Infirmary i Skottland. Dr Smith var i vissa kretsar känd för att tillgodose amputee wannabes önskemål. Tidigare samma år hade Dr Smith fått besök av en Kevin Wright som hade en något udda önskan. Wright bad Dr Smith att kapa hans vänstra ben strax ovanför knäet, trots att benet var fullt friskt (nästan alla amputee wannabes vill ha just den typen av amputation). Dr Smith skickade Wright till en psykolog som rekommenderade Smith att inte tillmötesgå Wrights önskan. Men Smith ville inte lyssna på det örat utan genomförde amputationen ändå. Det var dock inte första gången för Smith, redan tidigare samma år hade han gjort samma sak med tysken Hans Schaub. Inte heller Schaub var i medicinskt behov av amputation.
    Kevin Wright skickade efter amputationen glada epostmeddelanden till Smith om hur lycklig han var att efter trettio år äntligen bli av med det förbannade benet. Smith var naturligtvis glad för Wrights skull, men har sagt att han ändå inte riktigt kan begripa varför någon vill bli av med ett fullt fungerande ben. Han har däremot förklarat att han ansåg det bättre om det genomfördes professionellt, annars hade patienten förmodligen försökt lösa det på egen hand. Ungefär som när föräldrar skickar med sina barn sprit eftersom ”annars får de tag i det på annat håll, dåliga grejer”. Och det brukar inte heller gå särskilt bra när amputee wannabes försöker på egen hand (eller fot).
    Men så klev alltså Gregg Furth in genom dörren till Dr Smiths mottagning. Han hade hört om Dr Smiths amputationer och ville ha en sån, han med. Till bådas stora besvikelse sa sjukhusstyrelsen bestämt nej när de fick nys på planerna. Men de blev i alla fall vänner för livet. Så vackert så det inte är klokt.
    Det finns en svensk amputee wannabe-sida på internet där mannen bakom sidan berättar:
    ”Något som är oerhört viktigt för mig är att inte ha några ”romantiska” vanföreställningar om hur ”underbart” allt kommer att bli när mitt ben är amputerat. Jag är inte ute efter ett ”lätt” liv som amputerad där det ställs färre och lättare krav på mig än andra i samhället. En sådan inställning är mig helt och hållet främmande. Vad jag vill är att tillåtas leva ett fullt liv såsom jag känner att jag är menad att göra. D.v.s. med ett ben. Jag är övertygad om att jag kan vara en fullvärdig del av samhället även som amputerad. Jag kommer att få göra saker och ting på ett annat sätt och det kommer att vara mer ansträngande men inte omöjligt.”
Denna svenske amputee wannabe har även efterlyst andra i samma situation att dela erfarenheter med, men då en uppskattning gör gällande att ungefär en på fem miljoner lider av denna åkomma är han tyvärr rent statistiskt än så länge ensam i landet.
Men han är i alla fall inte först. Vad inte många känner till är att Strindbergs ”Esplanadsystemet” i själva verket var en vagt förklädd metafor för en långt gången amputationslängtan. Att det skulle vara en dikt med polemisk udd riktad mot dåtidens rivningsiver är bara trams:

     Och hackan högg
     och stången bröt
     och väggen föll
     för kraftig stöt.

     Och skrapan rev
     och tången nöp,
     att taket föll
     och skorsten stöp.

     Från kåk till kåk
     man sig beger,
     från syll till ås,
     allt brytes ner.

Så hur ser framtiden ut? Om man ser på övriga formtrender så är vi så smått på väg bort från det minimalistiskt sparsmakade till förmån för mer detaljer. Och jag tror att något liknande är på gång vad gäller synen på antalet kroppsdelar. Man kommer att vilja ha mer av det som redan finns. Ytterligare ett ben inympat i ryggslutet. Kanske en extra pung. Vissa nöjer sig säkert med ännu en stortå för den där lilla extra balansens skull. Man säger ju att helheten är större än summan av delarna. Fler delar borde då rimligtvis innebära en ännu större helhetskänsla. Extensions är bara början på en överföring av total eklekticism till den egna kroppen. En extra arm när man kopplar av med en David Foster Wallacetill tonerna av Charles Wuorinen. Kan det bli mer maximalistiskt?