Hyllad och numera potentiellt kopierad. Ikram Abdulkadirs foton lämnar få oberörda. Under hösten ställer hon ut i Köpenhamn och Malmö.
”Det är protester i Oslo” är det första Ikram Abdulkadir säger när vi möts på Kaffebaren på Möllan. Kaffen vi ska dricka i solen har jag bjudit in till för att övertala henne om att göra den här intervjun, som hon vid tidigare tillfällen avböjt.
– Fotografiska ska öppna i Oslo och ordföranden ger pengar till Birthright-program i Israel, så folk protesterar mot öppningen.
Anledningen till att det skulle kunna vara känsligt för henne är att Ikram var den första som blev inbjuden till att ställa ut när Fotografiska lanserade sitt Emerging Artists-initiativ förra året. Både initiativet och utställningen I see home in you blev flitigt omskrivna i media och därefter säljs hennes fotografier i butikerna.
Mitt löfte om att intervjun inte ska kräva enegi från henne fick henne att gå med på att bestämma träff.
– Jag är inte crazy va? Det är ju precis samma?, säger hon och visar upp två bilder från ett känt italienskt modemagasin, följt av två egna alster från hennes debututställning. Fotografierna från tidningen kommer från en svensk fotograf och är identiska med hennes bilder.
– Min kompis har börjat kommentera på deras Instagram, men de tar bort kommentarerna, fortsätter hon.
Jag kan inte annat än att ge henne rätt, hon är inte galen. Att fotografen är svensk gör det högst troligt att Ikram finns på dennes radar och att stylisten till reportaget följer henne på Instagram gör det det potentiella plagiatet ännu mer troligt. Hon suckar åt det faktum att en vit man profiterar på en svart kvinnas verk.
Det är kanske den emotionella biten som skaver mest, då fotona från hennes debututställning Vi möts i Paradiset på Skånes Konstförening 2020, är högst personliga och intima. Och det är just det där personliga och intima som gjort att hon bara fyra år efter ställt ut på Fotografiska, kopieras i internationella modemagasin, jobbar med stora artister och hyllas. Men att kalla sig själv för fotograf tog ett bra tag.
– Det tog mig lång tid att erkänna att det inte bara var en hobby, att jag är en fotograf och att jag är en konstnär. Det kändes som jag claimade något som är så stort och som krävde att jag bevisar mig. Att jag måste prestera på samma nivå som de som är mycket mer established. Men jag tar det inte lika seriöst längre, man kan alltid säga att man är något. Det finns ingen fotografipolis där ute. Förutom jag själv kanske. I police myself, säger hon.
Var fotot din första konstform?
– Faktiskt inte. Jag har alltid gillat att skriva. Det var det jag försökte göra först, skriva dikter och läsa dem. Fotografi är ju otroligt intimt, men poesin kändes mycket naknare på ett sätt. Det var för självutlämnande. I somalisk kultur tar vi poesi och diktandet väldigt seriöst, så jag tror att jag har för stor respekt för det. Jag testade att tävla i ortens bästa poet. Det gick ganska bra, men jag fick sånt adrenalin-påslag varje gång jag skulle gå på scenen och zoonade ut totalt. Poesin lärde mig att hur rädd jag än var var jag ändå mer nyfiken.
Istället blev fotografi Ikrams konstnärliga uttryck. När det började tycker hon är svårt att svara på, eftersom hon växt upp i en tid där kameror finns överallt. Men de första bilderna hon drabbades av kom från det egna familjealbumet.
– Det var de första bilderna som jag actually fell in love with. De bilderna hade som syfte att dokumentera vardagen och att kunna skickas hem. Det fanns en sån tydlig estetik i bilderna. På vissa av dem ser de ut att vara uppklädda för fest, men det är bara för bilden. Det är verkligen stageat, och jag tycker det är en konstform. Det är en hel fashion-plåtning.
Det låter som det du gör nu?
– Ja, verkligen. Jag skulle säga att jag är en dokumentärfotograf. Jag tycker att allt är en dokumentation, stageat eller inte stageat. Men jag älskar att fånga stunder i vardagen, precis som mina föräldrar och deras vänner och släktingar gjort i sina familjealbum. Jag tror att jag egentligen bara fortsätter på en väg som banats ut för mig, en tradition, men går lite längre än vad andra gjort. Jag sätter på mina småsyskon någon outfit och drar med dem ut för en bild, eller ser dem i ett ljus och säger till dem att stå på ett visst sätt. Jag tycker det är samma grej som de gjort, en dokumentation.
I utställningstexten till din första utställning Vi möts i paradiset skrev du att utställningen först och främst är till dig själv, sen dina systrar och alla som kan connecta med det. Är det fortfarande din inställning?
– Det är så jag har kunnat fortsätta, att vara väldigt noggrann med att påminna mig själv om att jag gör det här för mig själv, och alla andra kommer second.
När du får beställningsjobb, kan du ha samma inställning då?
– Då kollar jag först mitt bankkonto eller tackar för presentkorten, skorna eller exponeringen som erbjuds… Nejdå, först behöver jag påminna mig om saker som jag egentligen redan vet. Typ att ingen bokar mig för att vara snäll och att ingen som betalar för en hel plåtning gör det för att vara snäll. De gillar det jag gör. Då gör jag bara det jag gör så är det bra. Ett tag kände jag ”oj, dom vill ha en professionell fotograf” och så försökte jag göra något som jag tänkte var mer proffesionellt än det jag gör, men det har aldrig gått bra.
Vad tänkte du var mer proffesionellt?
– Lite mer clean plåtning, inte lika varmt eller nära.
Hur gör du för att skapa den värmen och intimiteten på ett beställningsjobb? Det är ju stor skillnad från att fota dina systrar.
– Jag kommer säga något klyschigt nu, men jag tycker helt ärligt att alla människor är vackra. Det är ett privilegium att kunna fånga den skönheten som jag ser i människor.
Ikram Abdulkadir är aktuell med grupputställningen Transmissions på Skånes Konstförening i Malmö och gruppuställningen Memories #2 på Fotografisk Center i Köpenhamn.
