En vanlig lördagskväll i vilken stad som helst. Låt oss säga att klockan är ett par minuter efter tre på natten. Låt oss anta att du är dimmig i blicken, ostadig på foten och allmänt ouppmärksam. Om vi dessutom lägger lite dåligt väder in i kortleken, kanske lite snålblåst – lägger du då märke till hur det egentligen ser ut omkring dig? Nja, tänkte väl det. Petter Seander följer med när vi städar upp i centrala Stockholm och söker svar på den eviga frågan: Hur sviniga är vi egentligen?
Iregel hatar jag inte människor och har inget emot att människor roar sig på precis vilket sätt som helst. Ät en påse chips, spela bort ditt liv på Black Jack i en mörk källare på Sveavägen. Det intressanta är varför vi som homo sapiens uppenbart verkar förvandlas till grisar så fort promille-halten skenar iväg. Att vi genom anekdoter dessutom odlar en myt där just att vara en gris faktiskt är det coolaste man kan vara så länge man har frack på sig. Inget ont om grisar, men något i ekvationen faller.
Ordet anekdot, som det används i vårt språk, kommer från början från historikern Prokopios som gav ut en hemlig skrift med skandalösa avslöjanden om kejsaren Justianus. Betydelsen har ändrats mycket lite på 1 500 år. De starkaste anekdoterna i vår vardag har väldigt ofta en korrelation med just svineri. Det där galna, som ingen annan vågar göra eller lyckas med, återskapas heroiskt i bar efter bar, i taxi efter taxi. I toppen av detta isberg finns de anekdotspridare som faktiskt ofta är närmast sanningen av dem alla – klubbägarna och bartenders.
– Jag tror att historierna odlas vidare för att de brukar bli ganska bra helt enkelt, säger Erik Londré som driver klubbarna på Styrbord Babord i centrala Göteborg. Saker som aldrig skulle hända annars händer. Du vaknar ju sällan upp i grannens soffa istället för din egen eller hamnar i slagsmål med en dokusåpakändis när du är nykter.
Liksom anekdoten skapas ur behovet att berätta något spännande, ovanligt, tror Erik att det svineri som följer festandet kommer som en bieffekt av behovet att släppa loss.
– Att gå ut handlar ju om verklighetsflykt i viss mån. Andra regler gäller och att "tappa det" lite är rätt accepterat. Svineriet kommer när det går för långt.
När vi talar om svineriets grund menar André Laos, som arbetar och arrangerar klubbar på Yaki-Da i Göteborg, att det framförallt är en produkt av att individen tappar energi, ett sätt att kämpa emot, få upp farten och festa längre. Ungefär som när små barn bekämpar sin trötthet genom att bli extra högljudda. Man svinar och skräpar ner för att det ger en kortsiktig kick, en frihetskänsla.
Varje utredande undersökning bör innehålla ett experiment, om än i liten skala. I brist på bättre testpersoner än mig själv tillbringar jag en nykter kväll på Stockholms barer och nattstimmiga torg. Jag inleder den här fredagskvällen på Götgatan och slutar på Regeringsgatan. Åtta timmar utan alkoholstimulans i krogmiljö, med en ständigt ökande volym, dj:s som verkligen gillar sin egen musik och obevekligt krympande plats för kroppen är en intressant upplevelse. Dessutom skittråkig och extremt provocerande. Allt eftersom kvällen går är det också uppenbart att inga sura miner tillåts. Här är det fest, här lägger vi allt åt sidan för en stund. Vi kallar det att slappna av. Vi dränker ordet frihet – ger det nya konnotationer. Vi släpper flaskan i marken, vi drar fötterna över kladdiga golv. Om vi vill ta oss fram till baren, mellan två tätt sammanslingrade tonåringar gör vi det. Vi kastar helt enkelt vår kroppsvikt framåt, med kontokortet i högerhanden och blicken stimmigt fokuserad på arbetskraften på andra sidan. Vi ska ju ha roligt!
Men Medborgarplatsen i Stockholm ser ut som ett slagfält. Att sikta på papperskorgen verkar inte vara aktuellt för grabbgänget som leker professionella amerikanska basketspelare med hamburgerpapper. De urdruckna flaskorna krasar som klockspelsmelodier mot gatstenen. Jag kommer på mig själv att lite bittert tänka på den feta skolbespisningspersonalen som demonstrativt pekade på skylten som påtalade att ”din mamma jobbar inte här”. Jag tror inte att hon jobbar på Medborgarplatsen heller.
Någon som däremot städar upp i kaoset är Walter Dominguez från PEAB Stockholm Entreprenad. Jag följer hans arbete natten till en söndag. Walter låter pigg och fräsch när jag halvt omtöcknad slår en signal vid 04.10 på morgonen. Jag står på en nästintill tom tunnelbaneplattform vid Skanstull i Stockholm. Runtomkring mig räknar jag till någonstans mellan fyra och fem spyor i olika nyanser. Jag torkar av den skosula som på tunnelbanevagnen nyss trampade i något som liknande korv med mos. Skanstull luktar av öl och av kyla.
Klockan fyra varje helgnatt samlas Walter och hans stab, bestående av fem städare, vid badmintonhallen på Hammarby Slussväg. Södermalm ska rensas under sex timmars tid – allt för att du och jag inte ska märka av vår egen misär när vi rullar genom stan för söndagsbrunchen. Walter brinner för sitt jobb. Han talar djupt engagerat, med mullrande basröst. Han inger förtroende.
Arbetet börjar. En bil skickas ut i varje väderstreck. Den skojfriske José och hans peruanske kollega leder varsin patrull som strävar upp längs Götgatan respektive Hornsgatan. Jag sätter mig i Walters varma kommandobil och åker efter. Varje rutt likadan. Stockholm Entreprenad tömmer överfulla papperskorgar, plockar sönder-slagna flaskor från trottoarerna och skickar ut sin maskinpersonal för att spola gatorna fria från kroppsvätskor. Walter berättar att sommarkvällarna vida överträffar vinter-motsvarigheten i svineri.
– Då ligger det grejer precis överallt och vi måste kalla in extra personal varje natt. Folk ligger beredda med sina telefoner och åker in om vi andra inte hinner med.
Walter, som började som städare och nu är arbetsledare över Södermalmsgruppen, har en väldigt pragmatisk syn på svineri och skräp – han önskar givetvis att det vore annorlunda, men under sina tre år i företaget har helgkvällarna alltid sett likadana ut. Ett stadfäst beteende som accelereras på lönehelger, av väder eller när AC/DC är i stan.
Vi hoppar av vid Mariatorget för att ge José ett handtag. Han springer mellan papperskorgarna, vräker upp fulla sopsäckar på bilens flak och försöker samtidigt ge en fullständig beskrivning av allt han hittat bland skräpet som faktiskt gått att använda. Någonstans mellan en uppblåsbar Barbara och ett gäng oöppnade ölburkar tappar jag räkningen. José propsar gång på gång för att jag ska komma tillbaka en lördagskväll efter löning i juni.
– Då ska du se på grejer. Idag är det riktigt lugnt, säger han på en säregen mix av svenska och spanska.
Jag pustar inombords. Tempot är extremt högt, noggrannheten likaså. Tanken på att det aldrig blir bättre eller tar slut gör mig mörkrädd. Walters optimism för sitt arbete tar dock kål på min osäkerhet. Han vill hålla Stockholm rent, det är ett självändamål i sig.
Hur kommer det sig att det ser ut som det gör?
– Det är svårt att ha någon bra förklaring på varför det ser ut som det gör, svarar Walter efter att ha tvärnitat framför en vinglande man i övre medelåldern som imaginärt skapat ett eget övergångsställe. Folk verkar bara inte reflektera över vem som städar upp, eller om det städas upp. Som om de gillar att inte behöva tänka efter. På somrarna brukar vi få hoppa in och hjälpa Parkförvaltningen, som städar i till exempel Björns trädgård vid Medborgarplatsen. Man ser inte gräset för alla burkar, allt papper, all mat.
Walter forsätter att dra anekdoter från speciella dagar i Stockholmsstädningens tidräkning. På kungabröllopet förra året fylldes papperskorgarna på ”under fem minuter”, efter Prideparaden tar det ”fyra timmar att städa Hornsgatan”. Som förebyggande lösning provar nu Walter och hans mannar att sätta ut extra papperskorgar vissa kvällar, som ett försök att styra svineriet.
– Jag brukar säga att vi har gjort ett bra jobb när det inte syns att vi har jobbat, skrattar han.
Man skulle kunna se det som en samhällelig rättighet att få vara just ett svin en helg då och då. Ta på grisfracken. Vi betalar alla skatt för städningen och i slutändan finns kanske inget avgörande ekonomiskt problem, förutom den uppenbart onödiga snedfördelningen av statens resurser. Det jag funderar på är varför vi måste förvränga oss så mycket det går för att framstå som den lilla ö där saker verkligen händer. Vi uppmuntras av oss själva och vår omvärld till excess. Vi romantiserar våra sämsta sidor. Vi verkar vilja vara den det talas om på en söndagskväll, den som flippade ur, den som hade roligast. Viktigare är frågan om vi faktiskt mår bra av att svina, att släppa tyglarna? Finns det något som behöver utlopp som inte kan få det på annat sätt? Slappnar vi verkligen av eller försöker vi bara prestera en extra dimension av coolhet? Vi lever ut genom svineri, genom att sluta tänka. Frihet är brist på ansvar.
Klockan börjar närma sig 05.30. Vi glider sakta genom Gamla stan. Här får vi inte börja städa förrän efter sex – maskinerna låter för mycket. Samtidigt är detta Stockholms viktigaste turiststråk. Här måste vara rent varje morgon. Papperskorgarna vi passerar är öppna och överfyllda. Skrämda tomflaskor i varje hörn. Walter menar att jag ändå inte fått se de värsta områdena i Stockholm. Inne i city, runt Stureplan och Sergels Torg jobbar mycket större arbetslag för att rensa gatorna varje dag. På Södermalm är det ”relativt sett ganska rent, förutom på somrarna”. Okej, Walter, jag tror dig. Vid 06.45 lämnar han mig på Kungs-gatan. Jag känner mig färdig. Färdig med skräpet, med spåren efter grisarna. Trött på allt. José och de andra har tre timmar kvar på sina pass.
