48 timmar Neapel

Teodor Stig-Matz 20:06 21 Jul 2021

Den ringrostiga turisten Teodor Stig-Matz har ätit pizzornas svar på Dag Tolstoy och druckit öl på en restaurang som besöktes av Bill Clinton 1998. 

Väntrummet är helt vitt och på tv:n spelas den senaste Lil Yachty-videon. Jag befinner mig hos Dr Svar, en plastikkirurg i Göteborg som har sadlat om till covid-testare. Snart ska jag betala 500 kronor för att bli petad i näsan av en sjuksköterska och få ett intyg som visar att jag inte är sjuk. 

Förutom detta måste jag inför min resa även fylla i en blankett på 15 sidor som jag ska visa när jag har landat. Detta – i kombination med att jag fått berättat för mig att man i Italien måste ha munskydd på sig både inom- och utomhus – gör att jag förväntar mig att det här kommer att bli en weekend i fladdermusens tecken.

När jag landar visar det sig att mina farhågor är kraftigt överdrivna. Jag behöver varken visa upp blanketten eller mitt intyg från välfärdsrövaren. Väl ute från Neapels flygplats ser jag många munskydd, men dessa hänger i 99 procent av fallen under människors hakor som någon sorts provisoriska getskägg. Covid verkar alltså vara ett avslutat kapitel för italienarna, och även om jag svär över att ha kastat en röding i sjön är det skönt att slippa tänka på viruset. 

Jag tar en taxi till hotellet och tittar ut över hamnstaden med fotboll, mat och maffia i världsklass. Chauffören kör som en biltjuv, det är 30 grader varmt och från stereon pumpar italodisco. När jag kommer fram får jag höra av kvinnan i receptionen att jag måste betala en ”city tax” på 25 euro, men inte ens detta kan döda den härliga känslan av att vara på semester igen. De slantarna kan Gomorran gott ha, tänker jag leende för mig själv när jag räcker över pengarna. 

När jag kommer ut från mitt boende märker jag dock att jag är lite ringrostig när det kommer till att turista. Hur gör man egentligen, var ska man börja? frågar jag mig själv, och när jag sätter mig ner för att ta en Aperol Spritz och fundera över dessa frågor kommer min första blunder. 
– Where are you from? frågar bartendern glatt. 
– Sweden, säger jag och fortsätter sedan, utan att inse att svaret på denna fråga är tämligen uppenbart: Where are you from?
– China, svarar han ironiskt och tittar på mig som om jag är dum i huvudet. 

Mellan 1400- och 1700-talen tillhörde Neapel Spanien. Detta gillade inte stadens invånare och dessa försökte vid flera tillfällen göra uppror. För att stävja revolutionsförsöken satte spanjorerna in trupper, och för att dessa skulle ha någonstans att bo byggdes det som än i dag är känt som stadens spanska kvarter. Detta område är ett stort rutnät av smala gränder där tvätt hänger mellan husen och antalet restauranger är nästan lika många som människorna som trängs emellan dem. 

 

” Det jag har inmundigat är alltså inte världens godaste pizza, utan världens godaste pizzas släkting som profiterar på det goda namnet”

 

Jag är hungrig och sätter mig ner på första bästa ställe, en uteservering som heter da Peppino och som – med tanke på att klientelet består av mig samt tre grupper med andra turister – knappast verkar vara något vattenhål för lokalbefolkningen. Trots detta är margheritan jag beställer in så god att jag börjar fundera på om det inte vore bäst att bara förbjuda all pizza som inte kommer från Neapel. Bottnen är papperstunn, kanterna fluffiga och de krossade San Marzano-tomaterna diabetessöta. Den verkliga uppenbarelsen får jag dock när jag tuggar i mig ett av de fyra basilikablad som ligger nonchalant påslängda över täcket med sås och buffalomozzarella. Hela min mun fylls av en smak som får basilikan vi äter i Sverige att framstå som solblekt gräs. ”Hemligheten ligger i råvarorna”, viskar jag tyst för mig själv och känner mig som en tv-kock på smakresa. 

Stressen över eventuella covidrelaterade problem har gjort att jag knappt har läst på alls inför resan. Jag googlar därför ”things to do in Naples” och får snabbt upp en artikel med just denna rubrik från den brittiska sajten Time Out. Etta på listan är Chiostri di Santa Chiara, en kyrka med tillhörande klosterträdgård som enligt min digitala Vergilius ska erbjuda ”a much-needed slice of calm”. 

Detta är precis vad jag behöver. Neapel är nämligen en stad där kaos regerar, och, precis som i alla städer där så är fallet, är det roligare på pappret än i verkligheten. Innan jag åker lockas jag av tanken på ett laglöst land där människor rör sig som myror i en stack ett sadistiskt barn precis har sparkat på, men väl på plats – efter att ha blivit nästanpåkörd av fyra vespor på tre minuter – önskar jag att orden för ”trottoar”, ”gränd” och ”motorväg” inte var synonymer i det italienska språket. 

Chiostri di Santa Chiara blir något av en besvikelse. Själva kyrkan är vacker och gotiskt maffig, men klosterträdgården är antingen stängd eller för svår för mig – i mitt nu uttorkade och väldigt trötta tillstånd – att hitta. Jag bestämmer mig för att gå hem till hotellet och ta en dusch och en siesta innan det är dags att äta middag. 

Restaurangen har namnet A Taverna Dò Rè och ligger i stadens hamn. Att jag måste gå hit och äta har jag fått höra av Instagram-kocken Frank Prisinzano, och tipset visar sig vara mitt i prick: Jag beställer in bruschetta, spaghetti alle vongole och en bläckfisk som har fått koka i sitt eget bläck tillsammans med små körsbärstomater. Till detta dricker jag en Peroni och lyssnar på en gubbe som kommer förbi med gitarr och spelar O Sole Mio. Vid ett av de andra borden sitter en stor italiensk familj och bryter bröd och pratar i munnen på varandra. Det känns som Eat-delen av Eat, Pray, Love, och jag älskar varenda klyschig sekund. 

Dag två inleder jag med en cappucino och en syltfylld italiensk croissant. Sedan är det dags för resans pliktskyldiga kulturaktivitet. Jag väljer mellan det berömda arkeologimuseet och Madre, stadens museum för modern konst. Eftersom det senare sägs hålla världsklass väljer jag det, men väl där blir jag lite besviken. Visst, byggnaden är fantastisk och det bjuds på ett par fantastiska platsbyggda verk av bland andra Rebecca Horn, men säsongens stora tillfälliga utställning är ett retrospektiv över modefotografen Peter Lindbergh, och finns det egentligen något värre än att gå runt och titta på Vogue-porträtt på Julianne Moore och låtsas som att de säger någonting överhuvudtaget? 

Efter detta mindre roliga museibesök är det dags att äta det som enligt de flesta på internet är världens allra godaste pizza. Stället heter Sorbillo, ligger på gatan Via dei Tribunali (där de flesta av Neapels kända pizzerior håller hus) och drivs av bröderna Gino och Toto. Enligt ryktet ska man behöva köa utanför i upp till en timme för att få bord – jag blir därför mycket förvånad när jag anländer till restaurangen och får plats direkt. Pizzan är ungefär som pizzan jag åt dagen innan, lite godare kanske, men inget mind blowing. Väl ute ser jag någonting konstigt, en lång kö som ringlar sig bort från en restaurang som även den heter Sorbillo. En snabb sökning visar att detta är den äkta varan, och att det jag ätit på är ett ställe som ägs av Gino och Totos kusin Antonio Sorbillo. Det jag har inmundigat är alltså inte världens godaste pizza, utan världens godaste pizzas släkting som profiterar på det goda namnet. 

Jag bestämmer mig för att dränka sorgen över att ha ätit pizzornas svar på Dag Tolstoy med att ta en öl på Dal Presidente, en pizzeria som även den ligger på Via dei Tribunali, och som har fått sitt namn eftersom Bill Clinton åt en slice här efter ett G8-möte 1998. Här möts jag av ett profiterande som är ännu mer skamlöst än hos Antonio Sorbillo. Vid dörren in till Dal Presidente, bredvid en bild på Bill med pizza i hand, finns det nämligen en inglasad Banksy. Den brittiska gatukonstnären har målat på fasaden, och förutom en stor glasskiva har pizzerians ägare prytt detta verk med en skylt där det står att målningen ”skyddas av Dal Presidente”. 

Säga vad man vill om Banksys ärligt talat ganska usla konst, men är inte hela meningen just att den inte ska vara inramad? Men ölen är, som öl alltid är när det är 30 grader i skuggan, god. Dessutom bjuds det här, precis som på alla stadens barer, på ett snuskigt bra utbud av gratis snacks till drickan. Det är chips, det är oliver, det är någon sorts friterade brödbollar som jag inte minns namnet på– allt fortsätter att komma i en strid ström med varje beställning jag gör. 

På kvällen går jag till Caffe Letterario Intra Moenia, en trevlig uteservering som ligger på det lummiga torget Piazza Bellini och som har gin och tonics som specialitet. Här hamnar jag dessvärre bredvid en italiensk svensexa vars deltagare är klädda i t-shirts prydda med den blivande brudgummen bakom lås och bom. Men trots detta skräniga rövgäng – och trots att min resa har varit full av dråpliga misstag orsakade av min reseovana – reser jag morgonen därpå ifrån Neapel med ett leende på läpparna. 

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2021.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!