48 timmar naturen

[B]Första anhalten på[/B] min resa tillbaka till naturen är en liten by som ska visa sig vara Skånes svar på Twin Peaks. Efter en halvtimmes tågfärd från Malmö stiger jag av i Stehag. Därifrån ska jag ta bussen till mitt nya hem de kommande 48 timmarna, Söderåsens nationalpark. Jag upptäcker att jag feltolkat busstidtabellen och måste vänta två timmar på nästa. Under tiden ser jag mig om i det lilla villasamhället med, förmodar jag, rimligt prissatta hus där varje hushåll innehar en stor blå studsmatta och invånarna kör runt skottkärror på tomten eller dukar upp färskpotatis och tvåliters colaflaskor på trädgårsbordet. Ett hus har påkostade juldekorationer. En stor keramikängel blänker i junisolen. Stehag får mig att minnas ett citat av författaren Peter Hedges som skrivit What's eating Gilbert Grape: "Att beskriva det här stället är som att dansa utan musik." Här finns en Ica-butik, en liten krog, ett plåtslageri och ett mc-gäng, möjligtvis flera. På en bänk ser jag något som glimmar. Jag plockar upp objektet som visar sig vara Greatest Hits 99. Spår ett: ...Baby one more time/Britney Spears. Jag stoppar ner skivan i fickan på min stora gröna regnrock. Under den har jag en vit skjorta och svart slips. Mc-gänget som passerar mig flera gånger under min planlösa vandring vänder sina huvuden efter mig. Jag funderar på hur lång tid som kan förflyta mellan gångerna man ser ett nytt ansikte i Stehag. Sen får jag syn på en man ifärd att lära sin lilla blonda dotter att cykla. Han ler brett och säger "hej" när vi passerar varandra. Det är andra gången i mitt liv en främling på gatan hälsar på mig. Bussen kommer. Trots att alla säten är tomma sätter sig en vithårig gammal man med en Nirvana-tröja bredvid mig. Jag vill fråga honom om tröjan men avstår av artighetsskäl. Genom fönstret ser jag än en gång motorcyklarna komma farande. Det verkar finnas ett mc-gäng här. - De stör inte mig. Värre är det med knarkarkvinnorna. De har ett behandlingshem här. Ibland promenerar de förbi mitt hus. Det är inte bra för det bor barn här. Men jag har en duktig hund som skäller när de kommer. Vi åker förbi en övergiven bensinmack med ett tillhörande hus. Mannen pekar på macken: - Där bodde en man från Jugoslavien som hade macken och en pizzeria därinne i huset. Han var rätt trevlig. Jag brukade tanka hos honom. Han hade en fru som dog i badkaret. Det var synd om honom. Efter ett tag skaffade han sig en ny fru. Hon dog också i badkaret. Det visade sig att han hade mördat bägge sina fruar. [B]Söderåsens nationalpark välkomnar[/B] mig med en ståtlig skylt invid en stor parkering med många bilar. Jag går av bussen och fram till en infoskylt där jag läser att Söderåsen är Skånes Grand Canyon. Epitetet har sin förklaring i den stora ravinen som löper mellan de mäktiga rasbranterna med höga klippor. Här finns lummig lövskog, två sjöar och flera strömmande vattendrag. Det 1 625 hektar stora området är mitt nya hem. Tillåt mig att förklara: Nöjesguiden har av pr-byrån PS Communication beställt en undersökning genomförd bland er läsare i storstaden. Resultatet visade att flertalet av er har utvecklat en vurm för naturen. Framförallt ni som lever ett hektiskt, framgångsrikt liv. Ni uppger att ni vill lämna storstaden och leva närmare naturen. På så sätt hoppas ni undkomma livsstressen. Således är min uppgift att undersöka hypen kring naturen. Under de kommande två dygnen ska jag leva så nära det går ett urtillstånd. Med mig har jag inget annat än kläderna på min kropp, plånbok (av säkerhetsskäl), mobiltelefon (av säkerhetsskäl), tändstickor och Propecia (hormontabletter i förebyggande syfte mot manligt ärftligt håravfall som jag måste inta dagligen). [B]Uthungrad som jag[/B] är efter resan blir jag glad av att se ett trähus med skylten "Café" bredvid parkeringen. Jag går in och beställer det dyraste på menyn, en köttbullsmacka för 30 kronor, av en fetlagd kvinna med grå pottfrisyr och otrendiga glasögon. Hennes stela ansiktsuttryck får mig att anta att hon är förståndshandikappad. Det finns fyrtio bord på kaféet men inte en enda kund. Medan jag äter min macka gör ett muntert medelålders amerikanskt par entré och börjar inspektera kakorna bakom glasdisken. Mannen har två kameror och en videokamera runt halsen. - Busy day? frågar den muntra mannen. - Jaaa, svarar kafébiträdet på en skånska så bred att jag misstänker att hon i själva verket går och talar i sömnen. Den amerikanska kvinnan pekar på en kaka: - Is this apple pie? - Jaaa... Toscasnitt, svarar cafébiträdet. - Ok, then I'll have the pie. Cafébiträdet vaggar fram till kakan, lägger den på en assiett och vaggar tillbaka till kassan. - 22 kronor. [B]En bit längre upp[/B] från parkeringen finns ytterligare ett trähus. En restaurang med erbjudandet varm korv för 13 kronor. Hej, jag tar fyra korvar. - Berit, hur många korvar har vi kvar?... Jaajaa... Det finns bara en korv kvar. Den tar jag. Jag känner att det vore på sin plats att jag förklarar min ansats till hetsätande: Den legendariska amerikanska författaren och filosofen Henry David Thoreau (1817 - 1862) gjorde under två år vad jag ska göra under de närmaste två dagarna. Han levde ensam i naturen, helt avskild från civilisationen. Erfarenheterna från skogen i New England nedtecknade han i boken Skogsliv vid Walden (1855). Därigenom blev Thoreau en anfader för primitivismen: en civilisationskritisk rörelse som definierar civilisationen som den urbana kulturen. Primitivister argumenterar för att staden förstör människan. Bevisen de lägger fram är att den moderna urbana människan måste kompensera fjärmandet från naturen med speciella dieter, bland annat stenåldersdieten. Vidare är psykoterapi, enligt primitivister, en metod för att ställa till rätta en alienerande uppväxt i det urbana samhället. Intressant är att vår läsarundersökning visade att många stadsbor förlitar sig på psykologhjälp och "life coachar" för att hantera den stressande urbana tillvaron. Samt att de allra flesta vill äta naturligare mat. Betyder det att en primitivistisk attityd börjar få fotfäste i vår urbana kultur? I så fall vore det inte första gången. 70-talets gröna vågen-rörelse fick stadsbor att massemigrera till naturen. Och vad har Thoreau och primitivism att göra med mitt försök till hetsätande av varmkorv? Vad legenden om Thoreau inte förtäljer är att han varje dag under sin två år långa skogsvistelse promenerade in till staden och fick ett lagat mål mat av sin vän Ralph Waldo Emerson. Alltså borde min köttbullsmacka och varm-korv vara i sin ordning. I synnerhet då jag ännu inte beträtt skogen. Hädanefter svär jag dock på att enbart leva på rötter och harsyra. [B]Jag går in i skogen[/B]. Ett tyskt sällskap i hikingkläder skrockar åt min slips. Jag tar inte illa upp, jag är bara glad över att inte vara ensam i vildmarken. Invid ett vattendrag ser jag en skylt: källa. Två blänkande slevar i rostfritt stål hänger på skylten. Jag dricker mig nöjd och börjar gå uppför en brant. Det är viktigt att poängtera att det absolut inte finns något att göra i skogen trots den omtalade naturens rikedom. Däremot är det relativt lugnt, frånsett tyskarna och det stundom förekommande brummandet från en flygplansmotor. Jag upptäcker till min förvåning att det imponerande landskapet lättar på dödsångesten som malt i mig sedan jag kom underfund med att jag inte längre är ett barn och har ansvar för mitt eget liv. Naturen försonar mig med min förestående död. Jag känner mig behagligt betydelselös. Åtminstone tills jag går vilse. Klockan åtta ska jag möta en fotograf på parkeringen som ska plåta mig som ett slags troll i en John Bauer-målning. Jag har gått runt i skogen i flera timmar, hela tiden med siktet inställt på att nå Söderåsens högsta topp. Jag har ingen aning om hur jag ska hitta tillbaka till parkeringen. Jag ser på min mobil att klockan snart är åtta och att jag saknar täckning. Då griper rädslan tag i mig. Först blir jag rädd att fotografen ska vända om, köra tillbaka och ändå kräva betalning. Något som kommer att förarga cheferna i Stockholm och skyllas på min försumlighet. Jag är en plikttrogen och lite ängslig person. När jag inser att det troligtvis kommer att bli så som jag förutspått kommer den irrationella dödsångesten som ett brev på posten. Jag tror att jag kommer att snubbla och slå ut mina blänkande vita mot en sten. Jag tror att jag kommer att svimma, rulla nerför branten och störta mot en säker död. Det är ett rent under att jag bara blir en kvart försenad till mötet. [B]Fotograferingen går bra[/B]. Frånsett att jag måste stå stilla vilket gör det lättare för myggorna att få fäste på min kropp. De flyger in under byxlinningen och min röv sväller upp en storlek. Medan jag poserar slår det mig att den moderna stadsbon har förlorat sin själ. Som en ytterst välklädd, framgångsrik, fredags- och lördagskvällsalkoholiserad kamrat sa till mig en gång: - Jag har inte tänkt efter på tre år. Det finns inga undersökningar på det här. Men väl exempel i den samtida berättarkonsten. Huvudpersonenerna i Masjävlar, Garden state och nu senast Grizzly man är unga stadsbor som flyter medströms genom sina liv som döda fiskar. Samtliga finner frälsning i naturen. Sofia Helin gör det i Dalarna, Zach Braff gör det när han skriker ut sina känslor i en ravin och Timothy Treadwell gör det bland grizzlybjörnar, innan han blir uppäten. [B]Jag och fotografen tar[/B] farväl på den nu tomma parkeringen. Innan hon kör iväg i skymningen frågar jag efter cigaretter. Hon har inga. Jag vandrar runt på den belysta parkeringen och plockar upp fimpar som jag röker. Kaféet och restaurangen har stängt. På håll ser jag ett medelålders par med matchande röda sportjackor gå in i skogen med en hund i koppel. Det tar mig en halvtimme att samla mod att gå tillbaka till skogen och hitta någonstans att sova. Ensam i skogen ser jag björnar, vildsvin och massmördare bakom varje träd och stubbe. Jag rycker till vid minsta ljud. Min fantasi börjar skena iväg mot alla Fredagen den trettonde- och Blair witch project-filmer jag någonsin sett. Fram tills nu har jag bara upplevt skogen efter skyming på tv med dörren låst i ett bostadsområde där flera tusen kan höra mig skrika. Jag tillskriver min rädsla en alienerande uppväxt i den urbana kulturen. När jag kommit några hundra meter in i skogen ser jag paret i matchande sportjackor komma emot mig. De är tillbaka från sin nattliga skogspromenad. Men de har inte hunden med sig. Jag vet inte vad det betyder att de gick in i skogen med en hund och kommer tillbaka utan, men det skrämmer skiten ur mig. Jag gömmer mig på verandan till kaféet, ringer min flickvän och ber henne köra ut och hämta mig. På hemvägen sitter jag tyst och funderar. Jag tar den moderna stadsbons vantrivsel i kulturen på allvar. Däremot tror jag inte på naturen som en lösning. Det måste finnas något tredje. Fler kolonilotter i staden? Droger? Monogami? Tiden lär utvisa.