48 timmar Miami

[B]USA HAR OLIKA HUVUDSTÄDER[/B] för olika ändamål. Washington har politiken, LosAngeles har underhållningsindustrin och NewYork har, well, allt annat. Men Miami har huden. Ingenstans i USA är man så utseendefixerad som här. Aldrig känner man sig så ogymmad och hårig som när man går runt på Ocean Drive (1), strandpromenaden i South Beach, den dekadenta sydspetsen på halvön som kallas Miami Beach. South Beach är en oemotståndlig gegga av turkosa art deco-hotell, karibiska basgångar, uppfixade bilar, vaxade bögar och sillisbrudar. Överallt sitter folk i uppknäppta skjortor och käkar hummer. 80-talet tog aldrig slut här. South Beach är Rio de Janeiro fast med spanglish-brytning, eller Los Angeles fast med modeller som inte ens försöker bli skådisar. Man får vänta förgäves på några "slash, actress"-suffix, de här tjejerna är Modeller, punkt. Eventuellt har de gjort en musikvideo eller två, men de tror inte att det gör dem till Cameron Diaz och det respekterar man dem för. Miami har en helt egen färgskala - precis allt är vitt, rosa, turkost och ljusblått. Pastellfärger som blekts en smula av de karibiska vindarna. På kvällarna blir det som att världen anpassar sig efter Miami, när havet och himlen liksom får samma färger som alla hotellen och skjortorna. Bor man i New York så är Miami lekplatsen. Det är en tvåtimmars flygresa för 1 500 spänn och plötsligt är man i en annan dimension, helt utan neurotiska decaf-skadade, well, tänkande människor. Miami är en fantastiskt ytlig stad och det behöver man ibland. Alltså, det kan ta en kvart att hitta en butik som säljer en dagstidning i Miami. Man blir som en annan person, tycker plötsligt att det är okej att gå runt med en islatte i en töntig skjorta och nynna med i kubanska ballader. Börjar man snacka med folk på South Beach visar det sig att de flesta är New Yorkers på upptining, alla utstuderat kamouflerade som infödda Florida-players. I fyra, fem dagar älskar jag Miami, sedan längtar min stressade kropp alltid hem till New York igen. Jag klarar mig bra här ett tag, men förr eller senare ligger jag alltid på någon strand och känner mig som Paul Giamatti och George Costanza och undrar vad A.O. Scott har skrivit i Times i dag. Men nu har jag precis anlänt, med min käre polare Stöj. För en gångs skull är resan sjukt väl uppstyrd och utan några andra förpliktelser än att skriva den här artikeln. Jag har lyckats övertala ägaren till ett av South Beachs skönaste hotell, 90-talspostmodernt döpt till just The Hotel (2), att ge mig en jäkligt bra deal på ett av deras bästa rum. Så i stället för den vanliga nervositeten/besvikelsen när flygplatstaxin bromsar in vid ens hotell (faan, så här såg det inte ut på Internet!) vet jag den här gången att det kommer bli nice. The Hotel är ett litet ställe, fyra våningar på Collins avenue, ett kvarter från stranden, och det är inrett i den där mjuka, pastellfärgade, tropiska färgskalan som verkar vara dogm på alla småhippa hotell i såväl Florida som Kalifornien (för en stockholmare/newyorker är förstås färger överhuvudtaget något väldigt exotiskt). Badrummet på vårt rum är större än min lägenhet i New York, men det sköna här är poolen. Miamis lyxhotell - Shore Club (3), Delano (4), Raliegh (5) - har större och finare pooler, men jag har en grej för takpooler. Det blir lätt så om man tittat på ohälsosamt många Big Punisher-musikvideor. Så jag och Stöj drar entusiastiskt på oss våra väldigt, väldigt gay hotellbadrockar (ett slags tunn, fladdrig lyxbatik, om det finns ett sådant ord), lägger oss vid poolen - takpoolen! - och beställer in den första av väldigt många vändor Bloody Marys. I poolen sitter tre skitsnygga latinamerikanska brudar och två fläskiga, skäggiga män. Omkring oss fladdrar amerikanska flaggor. Man ser ner på stranden (6) som är prickig av parasoll och havet som är fullt av yachter och ovanför flyger massor av privathelikoptrar med rika män och deras dates. Det är Miami, dude. Jag och Stöj är Al Pacino och hans polare i Scarface (7) när de dricker jättelöjliga paraplydrinkar och tittar på bikinis i början av filmen, innan allt går snett. Det är tidig eftermiddag och jag har på mig mina skitfula Shabba Ranks-solbrillor och vi beställer in massor av bloodys och jag sitter och ljuger för Stöj om allt jag brukar göra i Miami och vi garvar åt våra gaybadrockar och livet är generellt ganska sweet. Från högtalarna kommer ett slags musik, den i Miami ständigt närvarande hotellelectron. Miami har två soundtrack. Dels det karibiska ljud man ständigt hör från bilarna, på klubbarna, på stränderna - reggaeton, soca, dancehall, lovers rock, salsa, haitisk zouk, merengue, basgångar! Dels den svala loungemuzak som snurrar i cd-växlarna på varenda bar, hotell, lounge och butik. Det är en sval typ av electromuzak som uppfanns någon gång i början av 90-talet, och som nu verkar massproduceras på sådana där CD-samlingar i papp med retrokitschiga omslag och artister som antingen är franska eller åtminstone har franska namn. Det är en egen genre, en gegga av bossanova, house, techno, electro, samba och något slags vag idé om vad jazz är, och den får mig alltid att undra vad man spelade på alla de här chica boutiquehotellen innan 1993. [B]KLOCKAN NIO HAR VI BOKAT[/B] bord på Ago (8), en italiensk restaurang belägen i lyxhotellet Shore Club (deras andra restaruang är sushikrogen Nobu (9), vilket säger en del om standarden på stället). När vi kommer dit är det releasefest för någon kokbok och stället är proppat av Miamis gourmander och societet. Jag konstaterar att överklassen ser ungefär likadan ut i hela världen- rutiga röda byxor, kravatter, omoderna guldbreitlings och fluffigt hår. Vi dricker några glas champagne innan vi tar vårt bord. Det är en fantastisk restaurang, med förutsägbara men perfekta italienska klassiker på menyn. Stöj påpekar flera gånger att de har den bästa olivolja han någonsin smakat. Nästan alla andra gäster är rika, äldre par i pastellfärgade skjortor och det är lång kö för att få bord. Personalen lyckas inte riktigt få oss att känna oss som att vi kan käka våra 34-dollarsförrätter i vårt eget tempo (rättare sagt: de kommer in med varmrätterna medan Stöj fortfarande sitter och orerar om olivoljan på sin capresesallad). Notan hamnar förstås på ungefär en halv månadslön, men då bestod den till stor del av ett dussintal vodka amaretto-drinkar på ungefär två deciliter vardera. Vi rundar av i hotellets trädgård, där man kan ligga och chilla i sköna hängmattor och haremliknade kuddrum, stirra på världens högsta palmer och, givetvis, digga hotellelectron. Alldeles bredvid Shore Club ligger ett annat lyxhotell, Delano. Deras hotellbar (10) har varit själva definitionen av Miamis uteliv de senaste tio åren - man sjunker in i en värld av enorma vita skynken och evighetspooler och Hollywood-flickor och konstiga gräsmattor med överdimensionerade ljusstakar och allt känns väldigt Alice i underlandet. Vi lyckas få i oss ett par drinkar där innan vi till slut hamnar på nattklubben Rumi (11) på Lincoln Road. På Rumi är alla från New York. Killarna har svarta skjortor med uppkavlade ärmar och alla tjejerna ser ut som Rosario Dawson och Paris Hilton. Vi tjafsar in oss på viprummet på övervåningen - att gå ut i Miami handlar väldigt mycket om att tjafsa in sig på olika viprum - och det är typ tisdag men känns som världens sista fredagkväll. Det är dekadensen, som min vän Stöj säger. Det är hud överallt. Det är massa vansinniga Lil' Jon-låtar och helrör med designervodka på alla bord. Vi dansar med tjejer med söta kepsar och vi har aldrig någonsin varit så bra på att dansa och jeansen är helt blöta av utspilld amaretto och Stöj tycker att varje låt som spelas är den bästa låten. Och just när det är som en filmscen där man undrar, varför filmar de det här, det händer ju ingenting, allt är ju bara bra, det finns inget DRAMA, just då - poff! - händer det. Jag sitter på en soffrygg som löper hela vägen ner till undervåningen, fyra fem meter rakt ner mot en kantig trappa, och Stöj sitter bredvid mig (lyckligt konstaterandes att varje låt mycket riktigt är bättre än den förra låten) och plötsligt gör han inte det. Han ligger där nere, på trappan, i fosterställning. Jag kutar ner för att kolla vad som har hänt, men det här är i USA så det står redan fjorton snubbar runt honom som ska "fixa" det här. Han är inte död, upptäcker jag, och det känns rätt bra. Jag lyckas till slut förklara för fixarsnubbarna att jag är hans polare och frågar Stöj om han vet vad som har hänt, om han vet var han är och han svarar "New York". Fem minuter senare kommer det in en ambulans och en bår och vi åker i motorvägens snabbaste fil i 200 km/h till ett skitstort sjukhus (12) långt, långt från South Beach, dekadensen och huden. Vid sjukhuset springer ambulansmännen in med båren genom dörrar som öppnas automatiskt och jag springer med längs båren och det är starka lysrör i taket och det känns exakt som slutscenen i Carlito's Way. Stöj hamnar på akuten, en riktigt kaosig nattakut, och där visar det sig att Miami mycket riktigt är större än South Beach. Omkring oss ligger det skottskadade, misshandlade och överdosade män, samtliga i betydligt värre tillstånd än min kära vän. En snubbe bredvid oss dör. Stöj får dropp och massa medicin och konstiga, jättemoderna maskiner som jag aldrig sett på svenska sjukhus. Allt är väldigt high tech, rent och futuristiskt. Sköterskan förklarar att jag måste vänta i väntrummet. Där sitter fyra personer, samtliga äldre kvinnor, och sover. Jag tänker att de är mammor eller fruar till männen som ligger där och dör. Jag blir polare med tjejen i receptionen, en vänlig, baptisttroende ung tjej från Haiti. Hon berättar att det här är det finaste sjukhuset i Miami och att Oprah Winfrey och Jennifer Lopez och Gianni Versace har varit i exakt det här rummet, och att det var här, på den här akuten, som Versace dog efter att ha blivit skjuten utanför sitt hem på Ocean Drive för nio år sedan. Vi pratar om statskuppen och orkanerna i Haiti. Hon förklarar att hon ser folk dö här varje dag, men ingenting var så sorgligt som att komma hem till Haiti och se ett helt land, hennes hem, helt förstört av vatten och vind, döda människor överallt och leksaker som bara flöt runt i geggan (och nu, flera månader senare, är det här förstås bilder vi alla sett allt för tydligt i ett annat sammanhang). Hon säger att hon ska be för min vän, och så sätter hon sig och blundar och håller sitt silverkors i sina händer och mumlar på haitisk kreol och det är kanske det vackraste jag sett. Det är flera timmar senare, redan ljust ute, som sköterskan kommer och hämtar mig och säger att Stöj är okej, men måste stanna på sjukhuset några dagar, brainscan och grejer, och att jag borde åka hem. Jag går in och frågar Stöj om han är lugn och han säger att han är okej och att han ska bli flyttad till ett lyxrum och att han hoppas att hans försäkrning täcker det här. Två av sängarna bredvid honom har blivit tomma sedan jag senast var där och jag säger till Stöj att vi ska vara jävligt glada att han klarade sig så bra, och han förstår det på ett lite skrämt sätt. [B]PRECIS SOM ALLA STÄLLEN[/B] som handlar om fest och glamour, om att vara snygg och ha kul, vilar det något vemodigt över Miami. Man kanske märker det först när man är ensam, eller när man sitter i en taxi på väg hem från ett sjukhus där en polare ligger och inte riktigt fattar att han kunde ha dött. Ah, dude... livet, alltså, vilken skör tråd det hänger på. Klockan är halv åtta på morgonen och jag är i gränslandet mellan att vara berusad och kolossalt bakis och då kommer man på sådana här tankar. Miami är som vackrast och mest vemodigt när natten precis är över och man åker taxi långsamt nerför Alton Road (13). Radion spelar slow jams från 80-talet som chauffören sjunger med i, och det kommer plötsligt en tropisk liten skur och gör gatornas asfalt och bilens rutor fulla av droppar som gör att all neon där ute blir som en regnbåge. Hela Miami ser ut som eftertexterna till en film då, och det känns plötsligt väldigt logiskt att den lågmälde folkmusikern Iron & Wine, en av alla de där som är vår tids Nick Drake, kommer från Miami. Han är en skäggig, bister, romantisk man i flanellskjorta, och det skulle passa hans image mycket bättre att komma från Nebraska, men jag kan verkligen se hur de där sorgliga, fina balladerna, som nästan alltid dyker upp i romantiska komedier regisserade av Paul Weitz, faktiskt har sitt ursprung mitt i den här staden, full av all sprakande neon och drömmar och berusning och sex. Miami är vemodigt som en surfare. [B]NÄSTA DAG VAKNAR JAG[/B] sent på hotellrummet och har inte riktigt någon aning om vad man gör själv i Miami. Jag lägger mig vid takpoolen och läser Times. Det känns deppigt. Jag går ner till News Café (14) på Ocean Drive och käkar lunch och en fågel bajsar på mig. Det är mulet. En snubbe bredvid mig sitter bredbent och skriker i sin mobiltelefon om sina olika kompisar som gjort slut eller legat med varandra och han har världens mest irriterande cp-röst och låter som någon i South Park. - Yeah and Tom and Mitch broke up yesterday, mmkaay, and we met Giorgio at Nikki Beach (15) and it was so scene, and I think Laura made out with Bruce och blablabla. Jag är bakis och vill hem till New York, men allt blir bättre när jag fått i mig världens största cheeseburgare och några liter iskaffe och en bil åker förbi tio gånger med två västindiska snubbar i linnen som spelar socalåten Trini to the bone på repeat, och sjunger med som om det vore första gången de hörde den. Det är svårt att gå runt och sura i Miami. Jag bestämmer mig för att gå på bio. Jag tar en skitlång promenad upp för Collins Avenue och svänger vänster på Lincoln Road, går förbi Rumi, som är stängt, och tänker att vi ska stämma dem, och hamnar till slut på Lincoln Roads lilla gågata (16) efter att ha korsat Alton Road. Det är kanske det bästa stället i Miami - sju, åtta kvarter som är som den amerikanska drömmen. Fullsmockat av uteserveringar, krogar, barer, kaféer, bokaffärer, butiker med pastellfärgade designerhotpants och tjejer som har dem på sig. [B]LÄNGST BORT PÅ LINCOLN ROAD[/B] ligger ett av filmkedjan Loews (17) jättelika biokomplex. Jag har alltid gillat multibiografer; det är verkligen som att kliva in i en hel värld full av bio, med oändliga möjligheter, överallt effektiva godisförsäljare och utspillda popcorn och nervösa tonårspar på dejt och massor av helt enorma reklamaffischer för filmer som inte kommer förrän om flera månader. Allt är mer effektivt och stort och bekvämt på multibio. Så länge man undviker att se den importerade belgiska filmen - som man ändå inte bör se på multibio utan på den lilla fina cineastindiebion - så visas filmerna nästan alltid i enorma salonger med skitstora dukar och hårdrocksljud. Allt är bekvämt och proffsigt, stolarna rymliga och mjuka och moderna (inga keffa, hårda, röda sammetssingelbiografstolar) och det finns alltid perfekta hållare för läsken (fem liter) och popcornen (hundra). Och alltid massor av lediga platser så att man kan sitta precis var man vill (i USA får man nästan aldrig platsbiljetter utan det är först till kvarn som gäller). Att gå själv på bio i Miami, världens mest utåtriktade stad, känns ändå som en sådan antigrej att jag var tvungen att välja något enstörigt och smådeppigt, så jag valde Collateral (som vid den här tiden var ganska färsk). Collateral är en tät, snygg, mysmachojazzig Michael Mann-thriller där Jamie Foxx (årets skådis!) spelar en taxichaffis som skjutsar runt en mörkgrå Armani-klädd yrkesmördar-Tom Cruise som ser ut som något slags blandning av Patrick Bateman och Gordon Gecko. Det är en skitspännande och grymt berättad story, men det mest minnesvärda med filmen är den radikalt kritiska Los Angeles-skildringen. Aldrig tidigare har Los Angeles, drömmarnas stad, sett så kallt, tomt och omänskligt ut. Det är en bitande diss av hela det amerikanska storstadsprojektet, där alla offentliga platser privatiseras och avsexualiseras, förvandlas till sterila, köttrosa fusktegelfasader med butikskedjor där det inte sitter personal ens i kassorna (du handlar genom att föra dina varors magnetremsor genom en maskin och sedan bara dra ditt VISA). - Det sägs att en man kan mördas på tunnelbanan här och det kommer att ta flera dagar innan någon märker det, säger Cruise i filmen. Los Angeles blir en symbol för hur så många amerikanska storstäder förvandlats till kyliga infernon av motorvägar, betong, ogenomträngliga glasfasader och anonyma stripmalls. South Beach är lyckligtvis inte alls så, men mycket av resten av Miami, framför allt stadens så kallade downtown (18), är så - oändliga landskap av hus och lampor, men inga människor. I downtown kan man bli arresterad för att gå på trottoaren efter klockan nio på kvällen. Men Lincoln Road ligger inte i downtown utan i South Beach och en sen kväll på Lincoln Road är precis motsatsen till Collateral. På espressobaren bredvid biografen sitter italienska hunks i Armani Exchange-toppar och Prada-skor och häller i sig Barolo och skryter om sin nya yacht eller musikvideoflickan de hånglade upp på Mansion kvällen innan, och från Wendy's springer det ut milkshakesippande flickgäng i cheerleaderskrikiga pastellfärger och tenniskjolar som visar exakt hur jämn solbrännan är på deras lår. Det är som en Hollywood-version av en perfekt Rom-piazza, minus kulturen, men med massor av Freddie Prince Jr-ögonbryn och Rosario Dawson-läppar, Ashton Kutcher-biceps och Jessica Alba-kinder. Överallt på Lincoln Road hörs hotellelectron som Miamis eget fågelkvitter och jag undrar om italienarna som sitter där kan låtarna som spelas, om det är deras liksom favoritlåtar. [B]NÄSTA MORGON KOMMER STÖJ[/B] tillbaka i bandage och vi åker till flygplatsen och glor på jättebåtarna i kanalerna och helikoptrarna överallt och radion spelar gammal jamaicansk lovers rock och Miami känns än en gång som en barnslig men skön dröm som man inte riktigt hann färdigt med innan man vaknade.