48 timmar Manhattan

Nöjesguidens Amat Levin har tillbringat 48 timmar på Manhattan och hann med att bli lurad, trakasserad av dörrvakter och skåda guidos i deras rätta element.

Fredag

Jag gör allt för att inte få ögonkontakt. Han tittar på mig, men har ännu inte gjort ett närmande. Tricket är att vara på gränsen till dryg och inte för en sekund göra något som kan förstöra illusionen om att du är en inbiten New Yorkare som älskar bagels och reppar den lokala brandstationen. Trots att det är omöjligt att gå vilse på Manhattan och att det är långt ifrån mitt första besök på Times Square är jag aningen förvirrad. Temperaturen har stigit till 35 grader, asfalten ryker och min hjärna har förvandlats till en köttig gröt. Plötsligt ser jag att min hand är på väg ned i min ficka och innan jag hinner stoppa den har den vecklat upp en karta som mina ögon intensivt börjar studera. Hur kan jag vara så dum?
–Ay, man!
Snubben som betraktade mig har säckiga jeansshorts och en slapp t-shirt och nu lufsar han emot mig samtidigt som mitt huvud fylls av imponerande kombinationer av ännu mer imponerande svordomar. 
–Where you from, man? Jag chockar mig själv genom att säga ”Sweden” och därmed ge honom en invit att pladdra på.
–Damn. They got black people in Sweden?
–…Yeah, svarar jag. We’re everywhere.
– So look here. I KNOW you like hiphop. Take this right here. Jag tar emot en skiva med ordet “Ca$h” tryckt på framsidan i ett hemskt typsnitt. 
– What’s your name?
– Amat. Han hör inte vad jag säger men tar fram en tuschpenna och kluddar något på baksidan av skivfodralet. ”To Amod. Peace, Ca$h.”
– 20 dollars, man.
– Huh? utbrister jag. That’s not gonna happen.
– But I signed it. I can’t give it to nobody else. Touché. Jag slänger en blick mot marken för att se om det finns några sandkorn jag kan slänga i hans ögon innan jag börjar springa, men intalar mig till slut att det hör till New York-upplevelsen att ”upptäcka” ny musik.
– Yeah… I guess you got me. But five dollars – that’s all you’ll get.
Jag har varit på amerikansk mark i lite över två timmar och jag har redan blivit hustlad och köpt en skiva som med all sannolikhet kommer att suga. Välkommen till New York! 

Efter att ha flytt Times Square med dess mixtapekrängande amatörrappare och tyska turister med magväskor sätter jag fot i Greenwich Village och mer familjära territorier. Manhattan har oändligt många kvarter med olika typer av arkitektur, rytm och stämning, men det är områdena söder om 14th Street jag håller kärast. Hit hittar inte de allra töntigaste turisterna, tempot är slöare och Midtowns skyskrapor byts ut mot byggnader som andas 1800-tal och Europa.  Greenwich har traditionellt sett varit lite av ett avant-garde-näste, på femtiotalet var det ett bohemparadis och de senaste decennierna har området varit en plats där homosexuellas rättigheter särskilt bejakas. Idag har dock mycket av områdets charm gått förlorad då bostadspriserna har skjutit i höjden och alla som inte tjänar storkovan har tvingats flytta. Jag lovar att jag inte är den enda som blir störd (läs: avundsjuk) varje gång jag ser ett gäng NYU-studenter i 20-årsåldern glida omkring med svindyra kaffedrinkar och bara njuta av att deras föräldrar kan punga ut med hyran till ett kreddigt loft någonstans på West Ninth Street. New York är förmodligen världens bästa stad att promenera i, men när man ränner runt utvecklar man också en hunger som inte är av denna värld. Då jag befinner mig på korsningen av Bleecker- och MacDougal Street, ett område där happy hour-barer och halvbilliga restauranger finns i överflöd, bestämmer jag mig för att testa ett matställe.

Det här är ett populärt område och restaurangerna använder sig alla av samma taktik – inkastare som stoppar dig på gatan, tvingar dig att glo på menyn och sedan ger dig en komplimang. New York-folk är vana vid det här och de flesta går bara förbi. En gubbe, som i träningsoverall och solglasögon ser ut att vara hämtad från Sopranos, visar sig vara undantaget. Med hes röst svarar han ”yeah, yeah, yeah, sure, sure” när en servitris, utanför den italienska restaurangen Pasta Bistro Grill, ber honom att titta på matsedeln. Han slänger en titt, nickar gillande och lovar att komma tillbaka om han blir hungrig, innan han med stela, ryckiga och förvånansvärt snabba rörelser går därifrån. Jag roffar åt mig ett bord.  Ett par förfriskningar senare är jag inte lika hungrig och ställer mig upp för att gå därifrån. En servitör med något vilt i blicken kommer utrusande och frågar om jag inte ska äta något. ”I’ll be right back”, ljuger jag. Lite dåligt samvete får jag allt, men de béchamelsåsdränkta lasagnerna folk beställde in påminner mig om att Bleecker Street är ett område där folk betalar överpriser för ”autentisk” italiensk mat där tomatsåsen kommer på burk. Jag bestämmer mig för att istället testa ett hak i China Town. På väg österut mot Broadway passerar jag en av södra Manhattans många t-shirtbutiker. Självklart går jag in. Jag hittar en t-shirt med Dolph Lundgren i tryck som jag har letat efter i flera år (fråga inte), men resten av butiken är fylld av tröjor där Hello Kitty- ansiktet har förvrängts till ett par bröst med orden Hello Titty under. Avskräckt skyndar jag mig därifrån och tar Broadway söderut.
Från att runt mitten av Manhattan vara en aveny där teatrarna ligger tätt, blir Broadway mer och mer skum ju längre söderut man kommer innan den strax innan Union Square förvandlas till en shoppinggata i världsklass med allt från dyra märkes- kläder till billigt krimskrams. När det gäller kopior kan den dock inte mäta sig med Canal Street, den ökända gatan där hemliga magasin huserar och där de hurtiga neonbelysta reklamsloganerna byts ut mot kinesiska tecken. Jag följer gatan in i China Town, duckar för 20 försäljare och sätter mig sedan på en hål-i-väggen-restaurang. Barcelona har Las Ramblas, New York har Little Italy och Hong Kong har Staunton Street – alla storstäder har urvattnade turiststråk där vilsna resenärer tror sig göra storklipp, men där invånarnas småflin avslöjar att så inte är fallet. Efter en tallrik med himmelska nudlar kan jag glatt konstatera att en måltid i China Town, till skillnad från ovan nämnda områden, inte får mig att känna mig lurad. Då jag har varit alldeles för sent ute för att hitta ett billigt boende på Manhattan och vägrar att spendera halva reskassan på ett sunkigt hotell tillbringar jag mina nätter hos vänner i New Jersey. Med värkande fötter beger jag mig mot Penn Station och New Jersey-tåget.




Lördag
Lördag förmiddag tillbringas i Central Park där jag råkar ge fel vägbeskrivningar till två olika italienska par innan jag söker skydd från värmen i Museum of Modern Art som är väl värt ett besök. Nu sitter jag dock på tunnelbanan på väg till området soulgubben Bobby Womack sjöng om i klassikern Across 110th Street – Harlem. Stadsdelen må vara på väg mot en gentrifiering, allra starkast symboliserat av Bill Clintons huvudkontor beläget på 125th Street, men Harlem är fortfarande en relativt unik enklav på Manhattan. Alla New York-gator är fyllda av människor, men här verkar en stor andel ströva omkring utan syfte. De hänger, liksom. Och ljudnivån är högre. Och försäljarna är ännu mer påflugna. Jag kan knappt passera ett skyltfönster innan jag hör ”Hey big man, I got the perfect watch for you” eller ”You need to buy this dress for yo’ woman!”.

Jag är här för att besöka Dr. Jays, en butik där man kan göra riktiga sneakerfynd om man är beredd på att först ta sig igenom en djungel av osmakliga kläder i XXXXL. Och mycket riktigt hittar jag ett par skor för 25 dollar som i Sverige hade gått på över 1 000 kronor. Nöjd med mitt inköp beger jag mig mot New Jersey igen, men först stannar jag vid det legendariska soul food-haket Sylvia’s Restaurant of Harlem där journalisten Bill O’Reilly, för något år sedan, uppgav sig vara chockad över att restaurangen var så välskött TROTS att den drevs av svarta.

Efter ett par timmar i matkoma är vi nu sex stycken i bilen på väg in till Manhattan, via Staten Island. Vi tar färjan över och skyndar mot Jay-Z:s 40/40 Club, men våra planer går i spillror när det uppdagas att VIP-rummets avgift har höjts till hiskeliga 500 dollar för kvällen. Och ingen av oss har lust att trängas i den alltid lika överbefolkade lokalen. Klubbvalet faller istället på Triumph Room i närheten av Columbus Circle. 
På väg in blir jag stoppad av en dörrvakt med hävdelsebehov som börjar visitera mig. Den här resan markerar den nionde gången jag har flugit in i USA så jag är mer än van vid så kallade random selections. Vakten drar upp ett hopvikt papper ur min ficka, stirrar på det och fäster sedan blicken vid mig.
–What's this, sir?
–Um…, tvekar jag. Nothing. Han rynkar pannan, kisar med ögonen och kramar om papperslappen hårdare. Att han fortfarande är oförmögen att se att det är ett hopvecklat kvitto är ett under. Han säger något till sin vaktkollega som undersöker kvittot närmare och det märks att de är besvikna för att de inte hittade marijuanaspår eller någon annan olaglig materia.
– Sir! What IS this!
– It's a piece of paper. I mean, it's not a weapon.
Stort misstag. När han till slut släpper in mig hinner jag och mitt sällskap knappt ställa oss vid baren innan samma vakt kommer fram och hävdar att vi blockerar en nödutgång. Skumt, för jag ser då ingen dörr. Stället är nästan tomt så vi tar ett bord och börjar tycka synd om oss själva. Vi har precis suttit oss när SAMMA vakt kommer fram och påstår att bordet är reserverat. När vi, i ren protest, ställer oss upp för att gå blir vi, av någon klubbanställd med mer makt, istället uppbjudna på övervåningen.  Inom en halvtimme är nedervåningen packad och när jag med en drink i handen kliver ut på övervåningens balkong och blickar ut över dansgolvet ser jag dörr-vakten igen. Han kämpar med att få ut en kvinna som inte bryr sig om att hennes klänning var för kort redan innan hon började sparka vilt mot en annan gäst. För en sekund möter jag vaktens blick. I det läget känns det som att han hatar sitt jobb. Jag måste erkänna att det förmodligen var stor douchebagvarning över mitt leende.

Ett par timmar senare och i lite sämre skick sitter vi på färjan tillbaka till Staten Island. Kvällen har varit lyckad för oss, men desto sämre tur har killgänget bredvid mig haft. En av snubbarna låg och sov på marken när vi väntade på färjan (som bara går en gång i timmen) och nu skäller en annan kille (alfahanen) ut de övriga i gänget för att de inte har lyckats upprätthålla sammanhållningen under kvällen.
– We’re supposed to be homies, yo! 
De har alla gelé i håret, kors runt halsen och två av dem bär för tajta basketlinnen – ja, de kan bara beskrivas som guidos.
– You shouldn’t have let him leave when you saw how fucked up he was!
Deras machogräl är kul att tjuvlyssna på i början men får snart mina öron att blöda.
– If I didn’t love you, bro, I’d break your chin right now!
Jag tar fram min mp3-spelare, pluggar igen öronen och trycker på play. I takt med att mina ögonlock blir allt tyngre och jag känner hur min kropp kräver en time out dränks testosteronkillarnas gräl av musiken. Wow – Ca$h är inte så dålig trots allt.




★ Fyra onyttiga matmåsten ★

Goodburger
636 Lexington Avenue
Inhemskt nötkött från småfarmare används i New Yorks godaste hamburgare, potatisen tillagas utan trans-fetter, frityroljan återvinns, och du kan beställa online. Blir inte trendigare än så.

Super Hot Dog
111 MacDougal Street
Vissa är himmelska, andra vidriga. Gå dit för att se hur mycket du behöver dricka innan du tycker att korven med färsk frukt, blåbärssylt och hackad lök är god. 

Jamaican patties
Finns överallt
Glöm Bob Marley, det här är Jamaicas verkliga stolthet!

Eileen’s Special Cheesecake
17 Cleveland Place
Du kommer aldrig mer att kunna äta cheesecakes från svenska kaféer. Ta den sockerfria om
du är tråkig, och ta Oreo-cheesecaken om du är djärv!

★ Fyra butiker att fynda i ★

Uniqlo
546 Broadway
Enda Uniqlo-butiken i USA. Som H&M, fast bättre och billigare.

Zacky’s
530 Broadway
Hit går du om du vill köpa Converse för 20 dollar.

Express Jeans
West 34th Street
Kolla in rean! Två par jeans i hög kvalité för 80 dollar? Ja, tack!

Burlington Coat Factory
707 Avenue of the Americas
Om dina ögon inte förstörs av de överjävliga skjortorna och de fula klänningarna kan du fynda vinterjackor för 50 dollar.

★ Fyra platser att undvika ★

Century 21
22 Cortland Street
Tillbringade min livs värsta timme här inne bland märkesväskor, fula slipsar, stressade kvinnor och deras långsamt döende män. 

Empire State Building
West 34th street och 5th avenue
Åtminstone när det är högsäsong. Om du inte gillar att stå i kö i fem timmar.

Forever 21 vid Union Square
40 East 14th Street
När människorna som jobbar här konfronteras med den anstormande shoppingsugna folkmassan får de något självmords-benäget i blicken.

”Everything must go”-reorna
Broadway
Södra Broadway är fullt av butiken-stänger-reor. Låt dig inte luras, affärerna har haft samma skyltar framme
i åratal.
 
★ Fyra klubbar som gör dig crunk★

Webster Hall
125 East 11th Street
Blandar konserter och klubbkvällar i världsklass med nätter där stället fylls av 18-åriga high school-elever.

Su Casa
404 6th Avenue
Ovanpo mexikanska restaurangkedjan Qdoba finner du Su Casa och deras starka cocktails. Jag behöver väl inte säga att det är en genialisk kombination?

Butter
415 LaFayette Street
Kaxiga inkastare, men god mat och bra musik.

Santos
96 LaFayette Street
Kan bli så fullt att källaren påminner om en tunnelbana i rusningstrafik. Gå dit och du förstår snabbt varför.