Sex, knark och superkrafter i The Boys-världens skola för superhjältar.
Efter att Maries föräldrar dör i en superkraftsrelaterad olycka blir hon placerad på ett barnhem. När hon flera år senare kommer in på superhjälteuniversitetet Crimson college drömmer hon fortfarande om att bli en hjälte och att hjälpa folk, kanske till och med bli antagen till The Seven. Men där andra ”supes” kan flyga, har superstyrka eller skjuter eld har Maries den inte lika praktiska förmågan att styra blod.
Gen V utspelar sig i samma universum som The Boys, och Homelander, Queen Maeve och A-Train är fortfarande hjältar som folk ser upp till. Stora skillnaden är att Gen V äger rum på ett college, och därmed får dramat en annan karaktär än det vi är van vid i The Boys.
Trots superkrafter är tonåringar fortfarande tonåringar. De har dåligt självförtroende, uselt sex och tar kasst knark. Det är samma typ av troper vi har sett tusen gånger om i high school- och collegefilmer från andra sidan Atlanten. Gen V lånar det brutala och vulgära från The Boys men saknar förlagans känsla för finess och smart satir.
Det återkommande förlöjligandet av influencers är hopplöst förlegat och superkrafterna blir en övertydlig metafor när både Marie och rumskompisen Emma måste skada sig själva för att få tillgång till dem.
Även om serien inte infriar förväntningarna kommer jag att sluka hela säsongen. Förlagan är trots allt det bästa som har hänt genren, och i väntan på en fjärde säsong får Gen V funka som The Boys-metadon.
