Street Fighter IV

Street Fighters pånyttfödelseUnder 90-talets alltjämt glada dagar visade Capcom en nästan omänsklig produktionstakt av handgemäng i två dimensioner. Sedan dess har det som bekant hänt en del. Som att Street Fighter blev för avancerat och navelskådande, till exempel. Och när man inte
klarade övergången till 3d skickade Capcom hela serien på åtta år av självrannsakan och spa-weekends.
Något som såhär i efterhand har visat sig vara ett lönsamt företag. Framför allt genom snillrika insikter som att den enda vägen framåt något otippat har varit bakåt.
Vänner av Super Turbo får med andra ord anledning att salivera när Capcom oförsynt påtar bland seriens fornlämningarna och klär upp den äldre, lite mer lättillgängliga, skolans gatuslagsmål i ny bläckstänkande kostym.
Street Fighter IV kan förvisso utan problem ses som en hommage till genrens rötter, men framför allt finns det något djupt tilltalande i hur Capcom med välavvägd passion och envetenhet har skapat sitt spel ur ömsom nostalgi, ömsom tekniska nymodigheter.
Det blir ett enastående rättvisemärkt möte av eldbollar och knogmackor med vag doft av de mytomspunna japanska arkadhallarna.