Texter om nostalgisk romantik och längtan efter nästa steg i livet sjungs småraspigt över ravebeats som pumpar ut i högtalarna. Isigt, svårt och modernt låter det. Själv har hon myntat begreppet ”emotional rave pop” för att beskriva sin musik. Jag skulle spinna vidare på det och säga Y2k möter soundcloud-dj och voilà, någonstans där finner vi stjärnskottet Yaeger.
Jaguar är en kort och koncist EP på sex låtar. Yaeger, eller Hanna Jäger som hon egentligen heter, har blivit en artist som det bubblar rätt mycket om. Hyllningar och samarbeten med bland andra Icona Pop har fått fler att börja titta åt 25-åringens håll – och med all rätt, hennes talang är onekligen något värt att hålla ögonen på. Men som ett projekt river inte Jaguar upp de känslor som artisten säger sig vilja förmedla.
Varje låt har en viss ”too cool for school” känsla över sig. Förvisso högst passande med genren och artistens image, men det är svårt att connecta till musiken. Det hela blir då något stapplande eftersom EP:n i sig saknar någon ordentlig standout låt. Lupins in Blue är det bästa försöket till någon direkt hit. Dess psykalediska syntar är medryckande och pianoslingan som tonar ut låten för tankarna till tidiga 2000-tals hits. Den känns livfull och fräsch. Men intresset svalnar åter snabbt med låtarna som följer och i slutändan sitter man som lyssnare med ganska få intryck.
Med en titel som Jaguar och ett albumomslag som porträtterar artisten med platinafärgade rovdjurständer, är det väl inte helt befängt att förvänta sig ett projekt med riv i? En skräckinjagande djungelkatt är dock det sista som kommer till tanken efter första lyssningarna på Jaguar. En stadskatt hade troligtvis varit mer passande.
