Detta kan vara albumet som räddar den vita, manliga amerikanska arbetarrocken - och det är naturligtvis otroligt komiskt att det är en svart, kvinnlig akademiker som gjort det.
Mary Cutrufello studerade vid Yale, men flyttade i början av 90-talet till Austin för att ta sig in på countryscenen. Hon turnerade som gitarrist med Jimmie Dale Gilmore, innan hon sakta började bygga en egen karriär och fick alla de stora bolagen att stå på kö för att få ge ut det här albumet.
Numera är det dock inte country hon spelar, utan den sorts breda rock som nästan ingen människa i USA bryr sig om längre, men som vi ändå envisas med att kalla klassisk. Den rock som Bob Seger spelade på [I]Night Moves,[/I] Bryan Adams tangerade på [I]Reckless[/I] och som Mellencamp förfinade på [I]Scarecrow[/I] och [I]The Lonesome Jubilee. [/I]Inte muskelrock, men en stark, vital rockmusik, med feta orgelslingor, pumpande blåssektioner, stora trumset, ett och annat dragspel och en röst som tar i från fotsulorna och uppåt.
Rock som 40-någonting-gamla musikskribenter på kvällstidningar spelar luftgitarr till på firmafesterna.
Så låter Mary Cutrufello på sitt andra album. Exakt så. Och det är mycket imponerande. Inte för att det låter nostalgiskt, inte för att jag längtat efter det, utan helt enkelt därför att hon är den största naturbegåvning den här svårt misshandlade genren begåvats med de senaste 15 åren. Och för att hennes sånger nästan bara handlar om sorgsenhet och saknad, men ändå sprakar av energi på ett sätt som skulle kunna få Tommy Söderberg att klappa hennes dreadlocks och beskriva henne som ett kärnkraftsverk med lyster pälsdräkt.
Ni kan förmodligen inte hitta en mer ohipp skiva 1998. Men det har naturligtvis inte ett dugg med saken att göra. Vänj er vid namnet Mary Cutrufello.
Skivbolag:
Artist:
