Duon Wet Leg, bestående av Rhian Teasdale och Hester Chambers, slog igenom ögonblickligen när de förra året släppte sin debutsingel Chaise Longue. Det efter att Teasdale släppt konstpopsorienterad musik under namnet Rhian under några år, men aldrig hittat hem i musiken.
På deras självbetitlade debutalbum står äntligen alla stjärnor rätt. Det är den typen av debut som är få förunnad och så bra att det verkligen känns som ödet. Jag har faktiskt inget mindre klyschigt sätt att skriva det på. De har också lyckats kultivera ett särpräglat sound från start, så att man direkt hör att det är en Wet Leg-låt.
Det är sorglös poppunk som vid en första anblick känns skruvat slumpmässig, men har ett delikat hantverk bakom sig. Vi följer Teasdale och Chambers unika blick på att kliva ur 20-årsåldern och in i 30-årsåldern. Låtarna är ordlekar uppbyggda som ramsor på rim och framstår som spontan brainstorming. Själv säger de att det viktigaste har varit att ha roligt när musiken gjorts, och det skiner verkligen igenom.
Texterna är verklighetsnära och plockar isär vardagen utan att bli för allvarliga, eftersom de kompletteras med en komisk tajming och en krasst ärlig syn på verkligheten. De granskar allt in i minsta detalj, allt spelar roll samtidigt som allt är betydelselöst. De använder också orden på ett rytmiskt sätt tills de blir abstrakta mantran, men ändå utan att tappa innehållet. Det hade lätt kunnat bli tjatigt eller tramsigt, men är istället ständigt oförutsägbart och smakfullt gjort.
Produktionen är gjord av Dan Carey och Jon McMullen som verkligen förvaltat duons sound. Låtarna löper hela linan ut och får bli precis som de vill. Ändå landar det i en enhetlig ljudbild. Hela vägen igenom perfekt avvägt, proportionerligt och rätt doserat. Alla beståndsdelar lyfter varandra, intensiteten doseras i rätt mängd och samspelar med det monotona och den obrydda sången. Det stökiga tar inte över utan balanserar ut. Varje pusselbit spelar sin roll.
I förlängningen är det en frigörelse utan regler. Det är fint att se fler kvinnor i den här genren. Wet Leg går nu främst i indierockens återuppståndelse och tar den in i 20-talet på sitt eget sätt.
