Den lineup basister som står på kö för att bidra på varsitt spår på hennes solodebut skvallrar om Viv Albertines status. Jack Bruce från Cream, Danny Thompson, medlemmar ur Warpaint och Ian Durys Blockheads, Tina Weymouth från Talking Heads och Glen Matlock från The Sex Pistols. Ett gitarrbidrag av Mick Jones från The Clash är det slutgiltiga tecknet på den betydelse hon och hennes The Slits haft på först den brittiska och sedan den amerikanska musikscenen. De tillhörde den första generationen postpunkare, och utan dem hade riot grrrl-rörelsen och allt gott som växt ur den aldrig tagit samma uttryck.
Samma avtryck gör Viv Albertine förstås inte här, efter 25 år långt ifrån musiken. Men hennes rättframma, chosefria och möjligen otypiskt muntra postpunk, insiktsfullt producerad av Dennis Bovell precis som på The Slits debut, kan fortfarande engagera. I synnerhet avslutande Still England med sin uppräkning av alternativa brittiska nationalklenoder är värd återkommande och noggranna lyssningar.
